Inlägget gjort

Trettio års jubileum!

I år är det trettio år sedan jag träffade Sugandha Iyer från Poona, Indien. Jag tänker fira det på många sätt. Här är det första. Jag ska berätta om hur vi träffades och hur det gick sedan.

Det är på ett tåg mellan Geneve och Stuttgart. Jag och min make går in i en kupé. Där sitter bara en person. En ung kvinna i sari. Sari, i Schweiz? Jag blir först förvånad och en massa tankar flyger runt i mitt huvud. Bor hon i Schweiz och klär sig ändå i sari? Hur kommer det sig att en kvinna från Indien är här? Jag blir helt enkelt tvungen att säga något, så jag börjar med sarin.

”En så vacker sari” sa jag, på engelska. Vi var i franska delen av Schweiz, men min franska var ringrostig redan då. Kvinnan såg upp och log. Hennes ögen glittrade bakom de stora glasögonen.

”Tack’”, sa hon enkelt, men jag anade redan då den indiska klangen i hennes engelska. Så började vi prata med varandra. Hon berättade att hon varit i Schweiz för att tala om indisk kultur. Hon hade lämnat några tavlor som hon målat på ett museum i Basel. Då hade jag just börjat måla och blev fascinerad när hon visade några kort. Vackra ansikten målade på ”pipal leaf”, blad av träd jag inte kände till. Hur kunde man måla på blad? Jag fick en bunt kort av henne innan jag gick av. Hon var på väg hem, jag med, men innan vi skildes bytte vi adresser med varandra. Sugandha Iyer, Poona skrev hon sirligt på ett papper.

Hur många adresser har jag inte i en skrivbordslåda? Hur många av dem har jag skrivit till senare? Alla visitkorten kastade jag när jag flyttade, men hennes adress var redan fast i mitt huvud. Många brev blev det, där vi berättade om våra liv, våra problem och våra önskningar. Vi var dryga 40 år båda två. Mina barn hade just flyttat hemifrån, hon hade lämnat sin man, vilket man bara inte gör i Indien.

”Visst måste föräldrarna bestämma vem man ska gifta sig med!” Det var vårt första diskussionämne och det är nog det enda vi fortfarande inte är överens om. Jag tycker nog att hon borde veta att man bör känna varandra innan man gifter sig. Det visade sig att hennes man visserligen var rätt kast (brahmin, den högsta), men det hjälpte inte. Hon födde honom två söner, ändå misshandlade han henne så att hon måste flytta. Någon skilsmässa var det inte tal om.

Nu bor hon hos sin äldste son, på nåder. Att försörja sig som konstnär i Indien är inte bara svårt – det är omöjligt. Jag fick några sjalar av Sugandha, handmålade på siden. Oerhört vackra och värdefulla. Men det gick inte att sälja dem i Sverige. Jag gick från affär till affär, jag försökte bland mina bekanta och till sist fick jag lotta ut någon på en julmarknad. Indiska varor ska vara billiga och av dålig kvalitet, tyckte tydligen svenskarna. Ett konstverk på en sjal – vem vill ha det?

Sugandha själv försöker sälja saris. Handmålade mästerverk som hon visar på webben. Hennes tilltänkta köpare är misstänksamma och visar det när de tar kontakt med henne: Äkthetsintyg, kvalitetsstämpel? Hon vet inte vad det är.

Länge hade jag inte tid med henne. Arbetet tog all min energi. När jag blev pensionerad och min make dött, kom jag ihåg vad han sagt: Bjud in henne till Sverige! Det var naturligtvis det bästa. Sugandha kom, vi gjorde Stockholm, vi åkte ända till Undenäs, där vi träffade min nya kärlek. Hon var lyrisk över Sverige, överväldigad av natur och frihet, entusiastisk över allt det nya hon såg, men hon frös mitt i sommaren.

Det var först förra året som jag kom på att vi kunde samarbeta. Jag var på väg att samla sagor och legender  från Kanarieöarna, varför inte från Indien? Hade inte Sugandha bilder som jag kunde använda? På den vägen är det. Det blev en fabelbok, men inte med hennes illustrationer. Fabelboken kom just ut, i december och heter ”Råttan som åt järn. Några indiska fabler”. Det var den boken jag pratade om i Boksoffan.

Så här såg Sugandha ut för trettio år sedan
(fotot har jag fått från henne själv)

Inlägget gjort

Bonuskapitel ur boken ”Rymdbråtens budskap”

Här kommer Zantippas berättelse om hur resten av befolkningen på Sudra räddades från den röda solen:

Näst sista kapitlet. Ur Zantippas minnesbok.

Långt senare kunde vi läsa följande i  Zantippas minnesbok:

”I Sudra blev läget alltmer outhärdligt. De styrande hade utrymt alla innevånare på Eden till Frysia. Därför hade jag fått lämna mitt trevliga hus. I hemmet dit de fört mig sover två människor i samma rum. Jag tycker inte om det, men jag förstår att det är nödvändigt. Det finns inte bostäder till alla. I buskaget står det tält i varje glänta. Ja, det har vuxit upp buskar eller snarare sly på Frysia. I sjöarna ligger båtar som är fulla med människor. Sjöar? Jag kommer till det senare.

Varför jag måste flytta? Jo, de fina gamla husen skulle de styrande bo i. Det var inte bara jag som tvingades bort. Alla nyinflyttare skyfflades ihop i den här lådstacken. Ingen – utom de styrande förstås – kan numera få bo ensam i ett hus. De flesta nybyggda hus är stora och höga och människor bor i dem som sandkorn i en grushög.
Frysia har  blivit annorlunda. Gräs har börjat gro, buskar växer upp. Allt blir större med en väldig fart i värmen från solen. När man grävde för de nya husen kom det fram vatten. Tidigare hade man inte trott att det fanns något. Nya kanaler gjorde att vattnet kunde rinna och göra sjöar. Inget sådant hade funnits på Frysia tidigare.
Många av oss hade gärna stannat på Frysia. Där hade vi kunnat odla jord, vi hade kunnat äta det som jorden gav. Några människor åkte ändå tillbaka till sina hem i Svalia för att hämta sina saker.  För att hindra fler resor satte de styrande upp kameror på Svalia. Bilderna från dem visade hur gräset vissnade. På fotona såg vi hur glödande stenar slog ner i  träd där avalinerna just mognade. Obönhörligt visade filmerna hur taggbären skrynklade ihop sig till kolbitar och nistronen ramlade svarta ner från grenarna. Det gick inte att leva på Svalia längre.
Solen bredde ut sig. Snart skulle det röda bältet nå också Frysia. Det kunde krypa långsamt som en snigel och obevekligt. Frysia skulle kunna explodera som en vulkan. Alla måste fly. Men hur? Inga stora rymdfarkoster finns kvar. Många blev förstörda redan i den första vågen av röda stenar från Sudra. Människor från Origo och alla andra städer på eden flydde i små farkoster till Svalia. När det sedan blev för varmt på Svalia tog de sig över till Frysia i rymdbussar. Nu sitter vi på Frysia med några få rymdbussar, ganska många rymdcyklar och en hel del tankehjälmar. De senare kan vi inte ha någon användning av alls. Det är kropparna som behövde flyttas, inte tankarna.
Nu hjälper det inte att förbjuda tankar på den växande solen. Ingen kan tänka på något annat. Det var ingen mening med att försöka stoppa paniken. Den fanns redan där. Det är därför det finns så få rymdskepp kvar. Människor körde i sin förtvivlan i väg utan några kunskaper om hur man styr rymdskepp. Ingen visste heller vart man skulle ta vägen.

Yura hade nämnt några av sina vänner några gånger. En vän som heter Boris hjälpte visst Yura och Xandra att komma i väg. En annan vän, Stefan, vet att en gammal rymdpilot är med dem. Jag måste försöka komma i kontakt med dem. Men här finns så många människor. Det är ett sådant tankesurr.
Vi måste fly, men vart? Alla människor vill veta. Hjälper det om det inte finns några rymdfarkoster? Ett hopp. Det sista människan förlorar är hoppet.
Kali.
På Kali bor det människor. Till Kali åkte Yura och Xandra och några till. Hur gick det för dem? De skulle rädda oss. Vi skulle vänta på dem.
Vi kan bara vänta.
Människor är dåliga på att vänta. Otåliga och irriterade blir de. Nu har de styrande satt i gång med att bygga igen. Åter bygger de kupoler och murar. Det ger människorna något att göra. Det hindrar förtvivlade människor från att puckla på varandra. Om det funnes bara en rymdfarkost skulle det bli krig. Folk skulle slåss om vem som skulle åka. På det viset är det bra att det inte finns någon.

En dag hände det något. Jag var en av dem som uppfattade signalen först. Det kan bero på att jag är nyinflyttare. Meddelandet kom på en främmande dialekt.
– Vi kommer för att hjälpa er. Stör inte vår navigationsutrustning den här gången.
Skulle jag springa till de styrande med meddelandet? Att det inte fanns någon kommunikationscentral! Bara byggkranar överallt. Tänk om de skulle störa navigationen?
Ingenting hände. Ingen krasch i luften. Men var skulle rymdskeppet landa? Om det var ett rymdskepp, förstås. Fullt med folk överallt. Hus och tält och båtar.
Jag ansträngde min tankekraft och skickade ett meddelande:
Stanna uppe i luften. Folk överallt!
Snart såg jag ett stort moln sänka sig ner mot oss. Människor rusade dit. Jag ropade
– Nej, akta er!
Ingen hörde mig. Jag sprang dit och försökte få dem att flytta sig. Omöjligt. Nu hade de sett att det var ett rymdskepp. Alla slogs om att komma närmast. Jag ställde mig en bit ifrån för att inte bli omkullknuffad. Men alla barnen – de skrek när de ramlade. Tänk om någon trampade på dem! Folk tänkte bara på sig själva.
Det verkade som om rymdskeppet inte skulle landa. Där hängde det en bit ovanför huvudena på människorna. De stod och tittade uppåt. Någon försökte hoppa upp. En till och en till. En röst hördes från skeppet.
– Ordna en kö. Alla kommer med.
En kö! Vilken optimism! Människor trängdes och slogs.
– Barnen först.

Rösten skar genom människornas oväsen.
– Vi då? ropade mammorna.
– Vi tar inte in någon förrän barnen kommit på.
Mammorna föste fram sina barn. De minsta grät och ville inte alls stå i kö. De litet större började slåss för att få en bättre plats.
– Vi tar de minsta först, bestämde rösten.
En stor klumpig björnliknande varelse flöt ner från rymdfarkosten. Med sig hade den en låda. Mammorna sprang fram och lade sina minsta  barn i lådan. Så kastade figuren upp lådan i rymdskeppet och såg sig om.
– Små barn! Det var rösten igen, skarp och befallande.
Rymdbjörnen såg sig om och började lyfta upp det ena lilla barnet efter det andra. Han slängde upp dem i rymdfarkosten där de bara försvann. Genast hörde vi barnskrik där uppifrån.
Mammorna började gråta.
– Kan vi lita på dem? sa en.
Då höll mammorna hårt i sina små barn så att rymdbjörnen inte kunde ta dem.
– Var inte oroliga, vi måste bara hålla ordning, sa rösten. Nu lät den snäll och omtänksam.
Mammorna släppte taget om barnen och de fortsatte att segla upp med hjälp av rymdbjörnen. Det verkade få plats hur många som helst i rymdskeppet. Vi hörde skrik och gny medan fler barn försvann upp. När alla barn var försvunna in i rymdskeppet försvann också rymdbjörnen upp.
Efter ett tag hörde vi rösten igen.
– Nu kan de äldre barnen komma.
Det blev inte lika mycket trängsel nu. Tonåringarna var mer tveksamma. Vad skulle hända?
En yngling ställde sig under farkosten. Av trots eller nyfikenhet, ingen vet. Plötsligt sögs han upp genom öppningen. Folket omkring skrek av förvåning. Ingen mer tonåring vågade sig dit.

Det var länge tyst. Vad skulle hända nu? Skulle rymdfarkosten ge sig i väg? Med de små barnen? Mammorna stod på marken och såg upp. Några grät, andra tryckte tonåringar intill sig. Papporna slöt sina armar om de sina. Ingen log. Ingen såg längre förväntansfull ut. Några ställde sig ner på knä och började be. Det var länge sen vi haft någon kyrka eller någon tro. Nu behövdes det något sådant.
Jag tyckte att någon måste tala direkt med rymdfarkosten. Jag försökte först med taltankar.
Jag vill tala med er!
De som stod omkring mig tände ljus i sina ögon. Glimtar av hopp. Vi väntade länge. Inget svar. Någon gav mig en talapparat. En riktigt gammaldags en, med munstycke och tratt. Jag tog den och skrek.
– Jag vill tala med er!
Nu hade alla på marken hört. De viskade med varandra, de började mumla, det lät som stenar som rullade på marken när vi gick på Frysia. Inget svar. En gång till:
– Jag vill tala med er!

Det gick en lång stund. Jag tänkte efter.  Varifrån kom detta rymdskepp? Kunde det ha kommit från min mammas hem? Kom jag ihåg något från henne? Något uttryck?  Äntligen kom jag på en sång:
– Fjäril vingad syns på Haga…
Människorna omkring mig såg på mig som om jag var tokig. Att börja sjunga just nu! En för dem helt främmande sång. För mig var det en sång som jag hade lärt mig när jag var riktigt liten. Innan jag kom till Frysia.
Äntligen kom rösten tillbaka.
– Du kan vår nationalsång?
Nationalsång, det visste jag inte. En sång från mycket tidig barndom var det. Jag fortsatte sjunga. Tyvärr kunde jag bara första versen och slutade därför med
– eldas vid sefirens fläkt.
– Vad vill du?
– Varifrån kommer ni?
– Från Kali.
– Vad vill ni?
– Hjälpa er.
– Folket är rädda. Kan de lita på er?
– Vi kunde inte lita på er, ändå kom vi.
Det förstod jag inte. Människorna omkring började trycka på. Mammorna kom fram.
– Vi vill komma till våra små barn!
– Kom då!

Åter började mammorna trängas. Jag försökte ordna en kö. Att ingen kom för att hjälpa mig! Någon styrande kunde väl ta i bestämma! Men nej. Jag tog talapparaten och sa.
– Om ni vill komma härifrån, ställ er då ordentligt i kö.
Mammorna fortsatte att trängas.
– En person i taget!
Det var rösten igen. Med den främmande tonen.
Jag tog tag i en mammas arm och puffade in henne under farkosten. Hon försvann upp. Sedan ryckte jag en annan i hennes ärm och hon gick själv in under skeppet. Hon sögs upp. Det var som en dammsugare och mammorna var som damm. Den ena efter den andra drog jag i. Så småningom gick mammorna själva en och en in under hålet. Med min långtanke hörde jag hur barngnyet inne i farkosten blev allt mindre.

Skulle papporna vilja ställa sig under farkosten? Ungdomarna?
En man gick fram med bestämda steg.
– Vi kan inte låta dem åka utan oss!
Den ena efter den andra av männen sögs upp. Jag såg Jacob och Rakel gå efter alla föräldrarna. Snart gick också mina grannar. Det var inte så många kvar. De styrande då? Jag såg Primus och Konfidus ganska nära. De nickade till mig. Som uppmuntran. Då ställde jag mig under farkosten och sögs upp. Det var som att åka hiss utan att stå i en hisskorg. Rakt upp kom jag. Inne hamnade jag i en stor sal. Där var en massa människor. Jag tänkte på de styrande. Fem stycken ensamma män stod kvar där nere. Jag hukade mig ner och ropade åt dem
– Kommer ni med?
De tittade bort. Ner mot den svarta marken tittade de. Ingen ville tala med mig. Jag tror att de skämdes. De ville inte komma upp och träffa dem de lurat. De hade förbjudit oss att tänka på krisen. Vi hade trott att de skulle klara krisen åt oss.

Efter en lång stund stängdes luckan.
– Sitt ner!
Det var rösten som vi nu kände igen.
– Sätt fast säkerhetsbältena!
Alla letade omkring och det fanns bälten åt oss alla. Ner på golvet satt vi. Ett stort buller, ett starkt tryck bakåt. Vi var på väg. Från våra hem. Till något okänt. ”

Inlägget gjort

Bonusmaterial till boken ”Rymdbråtens budskap”.

Bakgrund:
Jacob har blivit upptäckt. Han har passerat ett förbjudet område. Nu ska han förhöras om hur mycket han vet om det.

” Förhöret av Jacob

Jacob hade anat det ända sedan sammanträdet. Konfidus skulle inte lämna honom i fred. Konfidus hade inte varit med, men han hade sina sätt att komma åt information. Jacob nästan ångrade att han berättat om bråten. Det blev två problem i ett. Att förklara varför han måste hälsa på Zantippa – om så endast i tanken. Och att slingra sig ur överträdelsen av det förbjudna området.
Många gånger om undrade Jacob varför han inte träffat på bråten tidigare. Med Yura hade han åkt fram och tillbaka till Zantippa kroppsligen. Zantippa hade varit barnvakt när Yura var liten, lärt honom läsa när han blev större och tagit del av hans tonårsproblem senare. Yura var närmare Zantippa än sina föräldrar. Jacob borde alltså ha passerat bråten då och då. Den enda förklaringen han hade till att han inte sett den, var att bråten cirkulerade runt Frysia. Just då han passerat, hade bråten varit på andra sidan.

Ingen bra förklaring. Varför skulle han ha sett den just nu? Var det tankeresan som gjorde det? Så kunde det vara. Tankarna omfattade mer än kroppen. I tankarna kunde bråten upptäckas även om den var långt borta. Varför den hindrat honom så mycket kunde han inte förklara.   Var det någon mening? Var det någon/något som ville att han skulle märka den?

Han var borta och arbetade när Konfidus’ assistenter kom till hemmet på Svalia. Det hade varit en vacker solskensdag, en sådan när han tyckte om att fara omkring i rymden. Solskenet var rött också mitt på dagen och flammade som en eld i Zantippas kamin. Även om Jacob visste att det inte var något gott förebud kunde han inte låta bli att njuta av färgerna, av värmen.

Rakel hade varit ensam hemma. Hon hade just satt en deg på jäsning. Den stod nu på ett bord i solskenet. Precis lagom värme för att få ett lätt och fint bröd. Sedan fick hon ta in den och grädda den i ugnen. Hon undrade hur det skulle vara att kunna grädda den direkt i solen, så som hon hade hört att man gjorde på Eden. I så fall bodde man ju som i en ugn.

Nej, tur hade de ju som bodde på Svalia och kunde begränsa värmen till den lilla kuben i köket. Hon såg upp mot solen. Så röd och fin hade hon inte sett den på länge! Ofta var det ju dimma på morgonen och på dagen var det molnigt. Nu var himlen klar och röd. Strålarna från solen kastades ut i luften som lasson. Fångade dammet inomhus, lyfte upp de minsta sandkornen. Rakel var inte rädd för solen. Hon hade sett den på det här viset nästan hela livet. Hon visste att en röd sol kunde vara farlig. Men det gällde väl bara dem på Eden. Så långt bort som till Svalia kunde solen säkert inte nå med sina eldspjut.

Just som Rakel skulle gå in igen såg hon en farkost som skuggade solen. Den blev allt större. En bit längre bort fanns ett rymdfält. På det brukade de landa, farkosterna från de andra planeterna. Farkosten styrde inte mot fältet. Den styrde rätt mot henne! På tomten kunde den väl inte landa! Vad skulle bli av hennes deg? Rakel skyndade mot bordet och hängde sitt förkläde över degbunken. Hon måste skydda den, annars blev det inget bröd i kväll.

Farkosten landade på gruset och sprätte upp en massa sand i luften. Hon såg förargat på dem som gick ut ur farkosten. De skulle minsann få veta att man inte kunde förstöra en gårdsplan hur som helst!

Många var de – fem stycken! Vad hade de här att göra? Rakel hann inte bli rädd förrän de var framme vid henne. Inga vapen hade de, men kläder som såg ut som uniformer. Poliser?

Innan Rakel hann börja gräla på de resande steg en av dem fram och sade bryskt
– Vi söker Jacob, nyhetsinsamlaren.
Så var det man identifierade människor på Eden: namn och arbete.
– Och så måste ni landa precis på gården!
Rakel var fortfarande arg, så vred att hon inte lyssnade på den bryska tonen, så ilsken över anfallet mot hennes gård att hon inte hörde den hotande begäran.
– Jacob ska komma till Eden!
Nu först hörde Rakel vad de sade. Hon kände undertonen av befallning, av styrka, av straff. Straff? Hon hade väl inte gjort någonting? Jacob? Hade han? Vad? Nej!
– Tror ni han är hemma en arbetsdag?
Rakel hade fortfarande litet mod kvar. Uppnosig hade hon varit sedan hon var barn.
– Var är han?
Talaren rörde inte en min. Han vare sig log eller rynkade pannan. Samma ton av befallning. Självklarheter bara. Inga krumbukter. Rakel svarade på samma sätt.
– I tankerymden.
– Ligger han på sängen? undrade talaren.
Nu först blev Rakel rädd. Hur visste han var Jacob brukade ligga när han var ute och tankereste? Hade han känt av värmen av Jacobs kropp?
Rakel behövde inte svara. Männen öppnade dörren och gick in i huset. Rakel efter. Ingenting kunde hon göra. Jacob låg hjälplös på sängen. Tankehjälmen hindrade honom från att se eller höra någonting utifrån. Männen var före henne. Spärrade vägen till sängkammaren. Hon kunde bara stå där och se på när de bar Jacob förbi henne. Han hade fortfarande tankehjälmen på sig. Men han sprattlade. Kände väl att han blev buren. Förgäves sprattlade han, hjälplös var han medan fyra höll i hans händer och fötter. Den femte var talaren.
– Han ska till Eden.
– Lämna tankehjälmen här! Jag behöver den!
Det var det enda Rakel kunde tänka, säga.
De gick sin väg med Jacob. Hon hann knappast mer än öppna dörren när rymdfarkosten startade. En virvelvind av sand yrde över hela gården. In genom dörren, in i degen.
”Han kommer knappast tillbaks i dag!” tröstade sig Rakel. ”Jag får göra en ny deg”.
Tankarna snurrade runt degen. Jacob, tankehjälmen fick inte plats bredvid.

Jacob höll just på att övervaka nyhetsinsamlingen. Han hade fått en ny och ovan insamlare. Hela tiden frågade den nye om ord, sammanhang. Var de förbjudna eller inte? För Jacob var det viktigt att varna de personer som yttrade straffbara ord. Därför måste han vara noga med att samla in ord som inte var tillåtna. Nu var det ordet ’Fjärilsflykt’. Var det förbjudet? Ännu var inte ens ordet ’flykt’ straffbart. Men det skulle det nog snart bli, tänkte Jacob.
– Låt det vara! beslöt han.
I samma ögonblick kände han hur hans ena fot lyftes upp, sedan den andra. Strax därefter kom kraftiga grepp kring hans handleder, och så svävade hela hans kropp i luften. Han såg ingenting, han hörde ingenting. Assistenten svarade inte. En gång till sade han.
– Låt det vara!
Och så sparkade han med vänstra foten. Det gick inte. Den satt fast. Högra foten vred han åt sidan. Det gick, men något höll i alla fall i den. Vänstra armen – nej det var något som hindrade den. Det var omöjligt att röra högra armen också. Han gungade hela han. Han ville ta av sig tankehjälmen. Se vad som hände med kroppen. Men han kunde inte röra händerna. Han skakade på huvudet. Det gick, men det gjorde ont i nacken. Tankehjälmen var tung. Inne i den ropade assistenten:
– Den röda jätten, då?
Han kunde inte svara. ’Röda jätten’ – det borde assistenten ju veta! Fanns det ingen annan som kunde hjälpa den nye?
”Ta av mig tankehjälmen!” tänkte han.
Men ingen omkring honom verkade känna hans tankar.  Han försökte rikta ögonen utåt, men de var fast vid assistenten. Så kände han en tanke i närheten.
”Ska vi ta av honom hjälmen?”
”Nej, låt honom ha den på. Han är lättare att hantera på det viset.”
-Ta av mig hjälmen!
Förgäves vädjade Jacob. Han ville ha kontakt med omgivningen. I stället hörde han långt bortifrån
’Värme, då?’
Han blev förargad. Vem hade anställt den där dumma assistenten! Det fanns ju en katalog med förbjudna ord! Han brydde sig inte om att svara.

Nu pressades han kropp ihop i sittande ställning och något lades om hans axlar och mage. Han kände igen säkerhetsbältena. Om vristerna lades också något och så släppte de hårda tagen om händerna och fötterna. Han såg fortfarande ingenting. Förgäves försökte han ta kontakt med dem omkring honom. Människor var det, så mycket förstod han. Ibland kom enstaka tankar in genom tankehjälmen.
– Vackert solsken i dag.
– Poet där!
– Hungrig.
– Frossare!
Det var fyra personer.
-Håll tyst!
Nej, en femte. Verkade vara den som bestämde.

En lång tystnad. Jacob gav upp försöken att kommunicera. Händerna var fria, men han kunde inte göra något med dem, eftersom armarna satt fast i säkerhetsbältet. Han kopplade av så gott det gick.  Han kände ett starkt tryck mot ryggen och så var allt borta. Han vaknade inte till igen förrän han trycktes fram mot säkerhetsbältet. De landade.

Under en lång tid trängde rött ljus och värme genom tankehjälmen. Sedan blev det mörkt. De hade antagligen kommit in i kupolen. Nu visste Jacob var de var. Rymdingången till kupolen. Därifrån skulle han kunna hitta till sammanträdesrummet. Annars kände han inte till kupolen särskilt bra.

Äntligen tog någon av honom tankehjälmen.
– Ställ dig upp!
Jakob försökte. Hans fötter bar honom inte. Han hade suttit stilla så länge.
-Stå på fötterna!
Det var en annan. Jacob vinglade till och fick ett slag i ansiktet.
– Stå still, människa!
Det var en tredje. Jacobs knän böjde sig utan hans vilja.
Någon tog tag i honom under axlarna.
– Men människa, vad är det med dig!
Det var en fjärde.
Nu kom den femte.
– Låt honom vara. Det är bara ovanan vid kroppsresor.

Jacob blev nedpressad i en stol. Någon gick bakom och rullade in honom i ett rum. Sedan lämnades han ensam.  Han var inte fastbunden vid stolen, så han försökte en gång till ställa sig upp. Försiktigt sträckte han ut ena benet och stödde sig på det. Han vände sig om och stödde sig mot sitsen. Så flyttade han händerna till stolsryggen och ställde ner andra benet. Nu kunde han stå med stöd av stolen. Han hasade sig runt till baksidan av stolen. Det var en vanlig gammaldags rullstol. Han skakade litet på den, men den rubbades inte. Någon hade satt på bromsen. Tur var väl det.

Allt efterhand kom känseln tillbaka i benen. Musklerna löd honom igen. Han släppte stolen och gick mot en av väggarna. Rummet var kalt och fönsterlöst. Som de rum Jacob sett i kupolen. Alla väggar var likadana. Gråa, steniga. Varmt var det också. Jacob blev litet förvånad. Sist han varit inne i kupolen hade det varit svalt. Effektiv luftkonditionering hade han tänkt.

Just då kom en människa in. Jacob hade inte sett någon dörr.
– Nu börjar vi! sade personen.
Jacob vände sig mot den. Det var inte någon han inte kände igen. En lång och smal person med händer som piskor och ögon som laserstrålar. Något annat uppfattade Jacob inte än hot.
– Du är nyhetsinsamlare?
Rösten passade ihop med händerna och ögonen. Den skar hårt och vasst i öronen.
Jacob undrade om hans sätt att samla nyheter hade avslöjats. Var det nu han skulle få sitt straff? Han tvekade en stund.
– Du vet att vi får reda på vad vi vill, vare sig du svarar eller inte.
Det visste Jacob. Någon tortyr behövdes inte mer. Bara en tankehjälm som kunde ta reda på allt han hade i sitt minne. Fanns ingen chans att slingra sig med en tankehjälm.
–Ja, sade Jacob.
Det betydde både att han var tankestädare och att han visste. Vad var frågaren ute efter?
–Vad gjorde du när vi kom?
Det borde frågaren vetat. Var det en kontrollfråga? Eller en uppmjukning?
–Arbetade, svarade Jacob och tänkte fortsätta berätta om den nye assistenten som var så dum.
Den andre stoppade honom.
– Var var du?
Vad menade han? Kroppsligen eller i tankarna?
– I tankarna, förstås!
Ja, frågaren kunde läsa tankar utan tankehjälm. Sådana som var uppenbara i alla fall.
– Mellan Svalia och Eden.
Det var sant. Men var det ofarligt?
– Hur ofta är du mellan Svalia och Frysia?
Nu anade Jacob vad frågaren var ute efter. Han vågade inte tänka det klart utan svarade bara.
– Jag måste kontrollera hela tankerymden. Lika ofta där som mellan Svalia och Eden.
–Inte oftare?
Jacob måste tänka efter. Kunde det finnas någon loggbok på var han varit? Ja, det fanns säkert statistik på var han varit och när.
– Det finns väl statistik, sade Jacob.
– Det är inte statistiken vi är intresserade av utan dig!
Frågaren lät irriterad.
– Jag har ingen loggbok med mig.
– Var du inte till Frysia nyligen?
Nu var Jacob nästan säker på vad frågaren var ute efter. Det kunde vara hans besök hos Zantippa. Det kunde också vara bråten. Överlevare eller bråten. Hans besök hos Zantippa hade inte väckt någon uppmärksamhet tidigare. Alltså var det rymdbråten. Detta var Konfidus’ hantlangare.
– Jo.
Ingen mening med att vare sig säga eller tänka mer. Han skulle snart nog få veta om han misstänktes för något brott.
– Varför det?
Jacob tvekade. Vad skulle han säga? Att han läst om något uppror bland inflyttare på Frysia? Att han var orolig för sin mor?
– Varför var du orolig för din mor?
Så irriterande att frågaren läste tankar så bra! Ändå riktade Jacob dem inte alls mot honom.
– Jag är specialutbildad. Den andres ton var något stolt.
Jacob suckade.
– Är det någon mening med det här samtalet? undrade han. Du kan ta reda på allt om mina tankar i alla fall.
– Javisst, men det här går litet snabbare. När jag frågar riktar du in dina tankar på det område jag är intresserad av.
Jacob förstod. Vare sig han försökte smita undan frågan eller svara på den ärligt, skulle frågaren få reda på vad han ville.
– Jag hade fått information om att tre kvinnor anhållits på Frysia.
– Och du trodde att din mor var en av dem?
– Neej – nu var Jacob uppriktig. Det trodde jag inte. Jag var bara orolig.
– För att din mor är nyinflyttare?
Det var ingen mening att neka.
– Ja.
– Vad är det för farligt med nyinflyttare?
Det var en enkel fråga. En som Jacob ställt sig själv många gånger.
– Det undrar faktiskt jag med!
– Du vet inte?
Frågaren sände in sina laserstrålar i Jacobs ögon. De var vassa och det gjorde ont.
– Nej!
– Nej, du vet faktiskt inte! bekräftade frågaren efter en alldeles för lång tid. Då så.
”Det var så länge sen, fortsatte Jacob tänka. Mor är ju sex och ett halvt Frysia-år gammal.”
”Vi räknar med jordår här. 78 jordår menar du?”
Jordåren var någon slags likriktare för tid över de tre planeterna. Utfrågaren var en baddare på att multiplicera med tolv. Nu var han inte längre intresserad av Jacobs mor.
– Du stötte på något på vägen till Frysia.
Detta var ett konstaterande. Ingen fråga. Jacob jakade.
– Vet du vad det var?
– Nej.
Jacob ville inte spekulera.
– Tänk efter – vad kan det ha varit?
– Jag var ju bara där på tankeresa. Kunde inte undersöka så noga.
– Åjo. Något såg du väl!
Jacob var på vippen att tänka att Yura var med och att han hade sett skylten ’Förbjudet område’. Men han hann stoppa sin tanke innan den kom längre än till rymdbråten.
– Den såg gammal ut.
– Hur då?
Det var svårt att beskriva. Det var mera en känsla.
– Det blänkte inte nytt.
– Jaha, och mer då?
Laserstrålarna som piskade in i Jacobs ögon gjorde ont ända in i själen. Jacob ansträngde sig för att minnas. Men det enda han mindes var hur han styrt runt hindret.
– Jag var så upptagen med att navigera.
– Hur kan du vara nyhetsinsamlare och inte se dig omkring ordentligt?
– Jag var inte i arbete just då!
– Det ska vara inprogrammerat i dig att observera!
Jacob hade inget svar. Han hade bara blivit rädd. Tänk om han fastnat i bråten!
– Jag var rädd för att fastna, sade han till slut.
– I en tankeresa?
Frågan var satirisk. Det visste ju alla att i en tankeresa var det bara att ta av sig hjälmen och så var man fri. Det var som att väckas ur en mardröm. Jacob kunde inte förklara känslan. Den var inte förnuftig.
– Jag var rädd på tillbakavägen också, sade Jacob hjälplöst.
– Och du reflekterade aldrig över vad de där hindren kunde bestå av?
Nej, det var sant. Jacob hade inte reflekterat någonsin. Hindren var bara något att undvika. Förhöraren såg på Jacob. Länge betraktade han honom. Utan och innan gick han genom Jacob och hans tankar.
– Du har rätt, sade han till slut. Du vet verkligen ingenting och du tror inget heller. Men undvik att åka till Frysia någon mer gång.
– Men mor! ville Jacob protestera.
– Vi tar hand om henne.

Det lät mer som ett hot än som ett löfte.

Inlägget gjort

Bonuskapitel till boken ”Rymdbråtens budskap”

Bakgrund:

Jacob är nyhetsinsamlare i ett solsystem där en sol håller på att bränna upp sig själv. Det är förbjudet att tala om eller tänka på den kommande katastrofen. Jacob har nyligen upptäckt något i närheten av planeten ”Frysia”. Detta något är rymdbråte, också förbjudet att se eller tala om.

Nu är Jacob kallad till de styrandes sammanträde. Jaget är hans son, Yura.

”Sammanträdet

Kallelsen till mötet hade gått ut i lagstadgad tid. Dagordningen var ren rutin. Ändå berättade Jacob att han känt obehag över att ha blivit kallad. Misstänkte man någonting? Bara de som var berörda var anmodade att delta. Hade någon upptäckt hans utflykt till Zantippa häromdagen? Det var visserligen inte uttalat att man inte fick besöka den planeten där Zantippa bodde. Den var under kontroll. Helt accepterad var den inte. Det fanns många nyinflyttare där. De hade kunnat förråda det konfidentiella. Som tur var hade de hunnit bli gamla. Många kom inte ihåg vad som hade hänt. Andra kunde diagnosticeras som dementa. Zantippa hade aldrig sagt något. Det kunde de andra ju inte veta.

Jacob berättade för mig om mötet. Han tyckte det var viktigt för mig att veta hur styrningen av vårt samhälle gick till.

Primus satt som ordförande. Redan på kallelsen hade Jacob sett att ärendena var många. Primus var effektiv, men noga. Det skulle ta tid det här. De styrande satt vid själva sammanträdesbordet. De föredragande satt bakom. Där var Linus och Tempus som Jacob kände. De såg ut att ha haft bråttom på väg hit. Ja, de var ju förstås bara här med sina avatarer. Hemma hos sig själva låg de väl med tankeresehjälmarna på, precis som Jacob. Ingen vågade göra något annat än lyssna och svara under mötestiden.

Primus satt och blundade medan han väntade på att alla samlats. De styrande var här i kroppslig form. De som inte var beslutsfattare deltog bara med sina avatarer.  Det var inte någon behaglig utflykt att komma till Eden, där kontrollcentralen låg. Visserligen landade farkosterna alldeles intill portarna till kupolen, men redan inne i färjan kändes hettan vid landningen.

Jacob hade många gånger berättat för mig att den gamla staden som kupolen byggts omkring inte var vacker. Numera. Alla träd hade först vissnat, sedan långsamt vittrat sönder. Asfalten i gatorna hade spruckit tills de styrande bestämt att den skulle brytas upp. Materialet användes att täta springor mot den allt hetare marken utanför. Husen stod som förr, med vissa förändringar. Styrelsebyggnaden hade rekonstruerats och moderniserats. Den nya smaken var långt från den gamla. Stilen i centralen var grotesk. Stora statyer av utdöda djur dekorerade väggarna. Konstnärerna hade getts stora friheter i sitt skapande, enligt den rådande fritänkande politiken. Jacob berättade om djur från Zantippas sagoböcker: drakar och elefanter. Hundar och grodor. Men alla var förvrängda på något sätt. En hund hade ett stort långt öra som hängde som en svans runt kroppen. En groda såg mest ut som en fisk. Kanske det var ett grodyngel.  En elefant såg ut som Jacob mindes: en stor snabel och en tjock lång svans. Benen var små och korta, och öronen var som vingar.

Nu knackade Primus med sin klubba. Alla som hade blivit kallade var där. En kontrollrunda till. Nej, Konfidus fattades. Han kom sällan, även om han blivit anmodad. Konfidus hade hand om den konfidentiella sektorn och höll gärna uppe ett sken av att vara inte bara hemlig utan också betydelsefull.
– Vi får börja utan Konfidus, bestämde Primus.
Så ställde han sig upp och började sjunga nonsenssången, den som användes vid alla viktiga ärenden.
– Opsis Kalopsis sitter på en äng.
Den ena efter den andra fyllde i. Ingen var någon operatenor, men alla visste hur viktigt det var att delta. När de var färdiga, satte sig Primus ner och gav tecken till de andra. Nu kunde mötet börja.
– Först går vi genom observationerna, sedan kan rapportörerna gå. Vi styrande prioriterar och till slut lägger vi fram åtgärdsförslag. Först observationer från kontrollcentralen. Gator, torg, parker, undervisningsutrymmen och arbetarbostäder. I den ordningen.
⁃ Gator här.
Föredragaren för gatorna stack ut hakan och trumpetade ut sin observation som om han varit en elefant.
⁃ Studenter observerade under brott mot ordningsstadgan.
⁃ Studenter! Primus fnyste. Någon mer observation?
Den föredragande såg litet snopen ut. Han hade just dragit in luft för att fortsätta.
⁃ De skanderade…
⁃ Någon mer observation utöver dessa studenter?
– Nej…
Primus avbröt honom tvärt.
⁃ Torg!
⁃ Torg här. Algrester upphittade på marknadstorget.
⁃ Noterat.
Marknadstorget hade en gång använts just till marknad. Det var så länge sedan att ingen av de närvarande mindes det. Olika varor hade sålts, människor hade gått omkring. Jag hade hört Jacob berätta om en gammal tavla där det flög omkring fåglar – de kallades visst för duvor. Nu var det arbetarungdomarna som trampade omkring på marknadstorget för att få marken slät. På dagarna arbetade de med utslätningen, på kvällarna och nätterna stampade de upp marken de så att de hade jobb för nästa dag.

⁃ Parker!
⁃ Gungställningen rostig.
Parkerna var inga ställen som drog till sig folk. Stora kala utrymmen med rester av lekredskap. Mycket ointressant.

–Utvecklingsavdelningen!
Rapportören reste sig långsamt. Han hade problem att stå på sina små krumma ben. Ögonen stod ut som vårtor från hans panna och munnen var alldeles för stor.  En padda liknade han. Jacob hade inte sett honom tidigare och tyckte genast illa om honom.
–Kloningen framskrider.
– Något resultat?
– Inte ännu.
Primus rynkade pannan.
– De tar tid på sig.
– Det är ingen lätt uppgift.

Nej minsann, berättade Jacob för mig senare. Utvecklingsavdelningen hade fått i uppgift att klona animalier som skulle kunna användas som näring. Den föda vi hade just nu bestod bara av alger. Inte tillräckligt med vare sig protein eller fett för att kunna utveckla en högre intelligens. I det krisläge de befann sig behövdes en kraftinsats. Förresten – Jacob hade undrat vad var det som skulle klonas? Hade räddningsexpeditionen haft paddor med sig? I samma ögonblick som Jacob tänkte så, kände han vassa stick alldeles innanför pannan. Han såg sig om. Vem var det? Primus såg varnande på honom. Den paddliknande observatören stirrade i hans riktning. Han hade tänkt något otillåtet.

Så fortsatte utfrågningen från den ena planeten till den andra. Det fanns en mängd med små observationer, ganska obetydliga. Allvarlig var observationen från Zantippas planet, 235.
– Oacceptabel verksamhet kväst.
–Bra!
Vad betydde det? Hade det något med Zantippa att göra? Han hade inte hittat Zantippa. Kan det ha berott på kväsningen rapportören talade om? Jacob hade alltid tyckt illa om de styrande på 235. Observatören såg inte trevligare ut han. Stor snipig näsa och små grisögon. En typisk styrandetyp. Tur att han var här bara i tanken, annars hade ingen kunnat sitta bredvid honom. Zantippa skulle ha avskytt honom.

Så kom Primus till rymden. Det var Jacobs tur.
⁃ Bråte upptäckt nära 235.
– Tankebråte eller fysiskt?
– Både … och …
Primus dröjde bara en tiondels sekund, men tillräckligt länge för att Jacob skulle märka.
⁃ Det fysiska är Konfidus’ ärende. Tankebråten noterad.

Jacob hade tänkt: ‘Förbjudet område.’ Hade han inte sett det? Han hade varit för upptagen. När han berättade för mig, kunde jag meddela att jag sett. Vi hade upptäckt något som ingen borde få veta något om. Primus hade kastat en blick på Jacob. Skulle Jacob få en anmärkning nu? Nej, Primus var för effektiv för att blanda in disciplin i ett observationsmöte.

Nu skulle det allvarliga komma. Det riktiga problemet. Anledningen till att alla var samlade. Hade den kinetiska energin ökat? Hur stod det till med heliuminnehållet i solen?
– Kinetisk energi.
Den ansvarige var energi personifierad. Ett stort rött huvud som blossade som en gammaldags brasa. En kropp som bara kunde åstadkommas av timmar i gymmet. Jacob shade tänkt på sin egen spinkiga kropp och inte kunnat låta bli att skämmas. Observatören hade inte arbetat lika mycket med sin röst. En pipig stämma svarade.
– Ökat.
– Noterat
Primus slösade inte mycket tid på det uppenbara. Alla visste att hettan ute var olidlig. Att den ökade var närmast självklart. Man behövde bara se på solen som blev allt rödare. I stället vände han sig till solkärneobservatören:
⁃ Proton-proton reaktioner?
⁃ Pp III, 23%
Svaret kom från en helt flintskallig observatör med långa vita fingrar. Primus bleknade bara litet och från de närvarande hördes återhållna indragna andetag. Det var en allvarlig ökning. Katastrofen kom närmare.

Nu var det dags för observatörerna att lämna rummet. De dröjde något. Somliga hoppades att de skulle få ut mer av sina ärenden. Andra var nyfikna på frågor långt utanför deas ansvarsområde. Ingen vågade tänka på proton-proton reaktionen.
– Vi måste nu börja behandla ärendena!
Primus viftade med handen som om observatörerna varit sot i luften.

***

Jacob reste sig upp från soffan där han legat och tog av sig tankehjälmen.
”Något allvarligt?” undrade hans hustru Rakel.
”Undrar om de tar upp heliumkoncentrationen? Primus kunde åtminstone sätta till en utredning!”

***

Senare fick alla i solsystemet veta vad de styrande skulle arbeta med den närmaste perioden. Flest röster hade observationen av algresterna på torget fått och den rostiga gungställningen.

De övriga observationerna bordlades till nästa möte. Då skulle inga nya observationer tas upp, annat än om de var mycket angelägna.

Inlägget gjort

Bonuskapitel ur Rymdbråtens budskap: Vad som hänt med Zantippa

Bakgrund:
Några människor har kommit till planeten Frysia på ett underligt sätt. De var små barn när de kom och är nu vuxna. En av dem är Zantippa. De styrande i solsystemet är rädda för Zantippa och hennes likar, som kallas för ”nyinflyttare”. Om Zantippa kommer ihåg vad som hände henne när hon kom, finns det risk för att hon röjer en hemlighet. Så här gick det för Zantippa:

”Zantippa satt i en matsal.  Hon hade fäst sitt gråa hår i en knut i nacken, men lösa testar hängde vid öronen. De lockar hon önskat sig hela livet saknades fortfarande. I kinderna hade de tidigare skrattgroparna bildat djupa veck, runt munnen hade pratet fastnat i ostyriga rynkor.  Argrynkan mellan ögonbrynen skrämde små barn, och det vassa ordvalet höll de flesta andra på avstånd. Älskad var hon av Yura, barnbarnet, aktad av sin son Jacob och Rakel hans hustru. Nu var det ingen som reagerade för hennes valspråk ”Åt helvete med solen!” Ingen tog henne på allvar längre. Nu satt hon bara här. Några hade släpat henne från hennes pelargoner och trevna hus. Hit, till ett hus som hon inte ens hunnit se utsidan på.
Hon satt tillsammans med en mängd andra som hon. Gamla och oroliga var de. Oförstående och hjälplösa kände de sig. Visserligen fick de sitta vid fint dukade bord. Det låg mat på tallrikarna framför dem. Men det var så förödmjukande. Någon gick runt och hängde haklappar runt nackarna på allihop.
Zantippa ryckte av sig haklappen och ropade
– Åt helvete med solen!
Så där som det hade stått utanför hennes dörr.
– Ssch!
Det var någon som lutade sig över henne och väste i hennes öra. Hon kunde inte höra något annat. Inte ens sin egen röst.
– Varför är vi här?
Det var Zantippa igen. Hon verkade vara den enda som hade talförmåga. Den enda som vågade yttra sig.
– Sschh!
Samma väsande. Vid bordet lutade sig huvuden över tallrikarna och händer pillade med maten. En matbit efter den andra lyftes upp mot munnar. Käkar rörde sig långsamt. Det luktade gott, men Zantippa var inte hungrig.  Ändå kunde hon inte låta bli att sticka sitt ätverktyg i en bit som hon hade på tallriken. Det var ingenting som hon brukade äta, men det smakade inte dåligt.
– Var är vi? undrade hon.
– Sschh!
Fick man inte prata här, eller hur var det? Zantippa såg sig omkring. Grått hår, böjda ryggar. Det var som om hon sett sig själv i ett prisma. Så många Zantippor på samma gång.
Det trivsamma huset med pelargonerna kändes aldrig ensligt. Här bland alla Zantippa-kopior blev ensamheten kvävande. Hon kunde inte andas av pur övergivenhet. Inga tankar rörde sig i hennes huvud. Isolerad som en kal sten i ett snötäckt landskap var hon. Avskildheten singlade ner över henne som flingor, sakta och obönhörligt. Kylan kröp innanför tröjärmarna. Hon släppte ätverktyget och drog in fingrarna i muddarna på tröjan.
Då kunde hon tänka igen. Hon undrade om Yura fått hennes meddelande. Där hade hon skrivit ner det viktigaste: Ta hand om Io!
Skulle Yura förstå vad hon menade? Skulle han komma på varför hon hamnat här på Frysia? Det var viktigt att någon kom på sammanhanget. Hon och alla andra kunde fortfarande bli räddade. Om någon kom på varför Zantippa och säkert också en hel del andra hade hamnat på Frysia  …
Det var något hon inte visste. Vart var alla människor på väg, när det där hände? Hon var så liten då. Hon kom inte ihåg så mycket.
Zantippa såg sig omkring. Var det någon annan här som mindes mer än hon? Alla såg gamla ut. De var nog ungefär så gamla som hon, omkring 80 jord-år. De som hyssjade och hängde på haklappar var nog inte mer än 25 år. De förstod ingenting. Visste ingenting om vad som hänt för sjuttiofem år sedan.
Zantippa hade varit drygt fem jordår gammal när det hände. Det mesta hon mindes var att mamma tittade på henne och sade
”Å, en sån söt liten flicka!”
Mamma? Men det var ju mamma som satt på henne hjälmen och ryggsäcken? Zantippa hade gått genom det här i tankarna så många gånger. Det var två mammor. En som satt på henne hjälmen och en annan som tog den av henne. Hela livet hade hon levt med den andra mamman. – Är hon färdig med maten nu?
Det var en tjugofem-åring som ryckte i hårstrån i nacken för att ta bort haklappen. En annan tog ifrån henne tallriken utan att vänta på svar.  Innan Zantippa hann säga ”Nej!” var båda borta och kvar satt bara Zantippa-kopior vid det tomma bordet. Zantippa började inte ens prata. Inte ett enda ”Död åt regeringen!” kom över hennes läppar.  Alla dessa återgivningar av samma gamla tant! Hon brukade inte tala för sig själv. Vem hade placerat henne mitt i en spegelsal?

Åter undrade Zantippa om Yura hämtat pappren i huset. Hela hennes liv rymdes på de pappren. Han skulle nog kunna komma på vad som hänt innan hon kom till Frysia. Eller just i det ögonblicket när hon kom dit. Hennes barnbarn, Yura.  Det blev så varmt i bröstet när hon tänkte på honom. Hon hade haft honom i sitt knä, hon hade sjungit och berättat för honom. Klart att han skulle kunna lösa problemet! Han hade börjat studera. En student klarade det mesta.
Vad skulle Yura tänka om han kom för att hälsa på henne och hon inte var där?  En våg av självmedlidande kom över henne. Hon längtade efter sitt lilla hus, sina pelargoner. Vem vattnade dem nu? Hon ville träffa Yura, krama honom som när han var liten. Varför blev han så stor?  Precis som Jacob hade vuxit över huvudet på henne hade Yura försvunnit. Långt över hennes huvud hade han gett sig i väg. Lilla Yura som suttit på hennes knä! Nästa gång hade han böjt sig ner över henne.
Hon hade lärt honom läsa på sina remsor.
”Åt helvete med solen!” var de första ord han läst. Han var läraktig. Och nu var han borta.
Förbjudna ord hade hon lärt honom. Otillåtna tankar hade hon fört över till honom. Sådant hennes mamma sagt att hon inte fick säga hade hon sagt till honom.
Själv hade hon lärt det av barn omkring sig. Det fanns det andra som hon på Frysia. ’Nyinflyttare’ hade de kallats. De var inte precis mobbade. Men de var som en egen klan. De drogs till varandra. Både flickor och pojkar. De såg inte annorlunda ut än de andra. De pratade inte annorlunda, tänkte inte på något annat sätt. Men de hade ett gemensamt minne som var olikt de andras.
”Sätt på er hjälmarna!”
Och sedan hade mammorna försvunnit. Nya mammor hade kommit. Fanns det ingen mamma från den tiden? Var alla nyinflyttare barn från början?
Nu reste sig den ena efter den andra från matbordet. Stolar sköts bakåt under jämmerliga skrin. Ben knakade och darrade. Händer skakade. Det gjorde ont när Zantippa reste sig. Någon måste ha slagit henne i ryggen och på knäna. Det hade hon inte märkt förut. Det gick väl över.
En tjugofem-åring tog henne hårt under armen och drog med henne till ett annat rum. Hon gick så fort att Zantippa knappt hann med. I rummet fanns en säng, ett bord och en soffa. Inga pelargoner. Zantippa vände sig till armhållaren
– Mina pelargoner…
– De klarar sig!
– Men …
– Vi tar hand om dem.
Tjugofem-åringen gick. Zantippa var ensam. Här fanns inga spegelkopior. Hon var ensammare än tidigare. Ändå kändes det skönt. Om hon bara kunde få tänka i lugn och ro. Hon behövde räkna ut vad det var som hänt då när hon kom hit. Varför hade mamma tagit med henne till ett sådant här kallt och isigt land? Varför hade hon sedan försvunnit?
Den nya mamman, hon som var mamma, hon visste ingenting. Zantippa hade frågat henne många gånger.
”Du bara fanns där!” hade hon sagt. ”Så vackra ögon hade du! Det såg jag inte förrän jag tog av dig hjälmen.”
Mamma hade varit så snäll. Läst sagor för henne. Lekt med henne och hennes gosedjur. I sängen hade hon trängts med alla mjukdjuren. Hundar och katter, björnar och apor. Inget djur som hon någonsin sett i verkligheten.
Det var inte förrän i skolan som Zantippa fick lära känna andra barn. Sådana som inte fötts på Frysia utan kommit dit när de var små. De brukade samlas och leka rymdfärd. Inget av de andra barnen fick då vara med. De satt i en klunga och surrade, precis som ett rymdskepp. Sedan ryckte de plötsligt till sig något de kunde sätta på huvudet – en tröja, en kopp eller vad som fanns i närheten. De kurade ihop sig, stängde ögonen och så hoppade de till.
– Framme! ropade de alla som på en signal.
Det roligaste med den leken var att ingen av de andra förstod vad det handlade om. Det var gemenskapen som var det fina. Och att hålla andra utanför, förstås.
Zantippa var särskild, precis som de andra nyinflyttarna.
I skolan fick Zantippa precis som alla andra lära sig att den där röda pricken där på himlen kallades för ’sol’. Mera fick hon veta i skolan men hon kom inte ihåg allt.
Zantippa var särkilt intresserad av astronomi. På egen hand tog hon reda på hur en stjärna fungerade. Då förstod hon ganska snart att det var farligt att solen var röd. Den var på väg att dö. Innan dess skulle den explodera.
Varför hade mamma inte sagt något om det där?

Zantippas huvud värkte av tankeansträngningen. Det var så mycket hon inte kom ihåg. Kanske hade hon aldrig fått veta något om det hela. Varför var hennes mamma och hon på väg i en rymdfarkost? Varför satte hennes mamma på henne en hjälm? Varför försvann mamma? Och så hade hon en mamma i alla fall.
Det hjälpte inte att försöka minnas. Det fanns ingenting att minnas. Hon kunde bara hoppas på Yura. Eller någon annan. Alla trådarna måste knytas ihop. Det hade med solen att göra. Den här solen. Den HÄR solen?
Långt bortifrån hörde hon kvävda skrik. Det var som om en handduk tryckts mot en protesterande mun. Sedan tunga steg och något släpande. En dörr som öppnades och stängdes alldeles i närheten. En knackning på hennes dörr. En hård befallning som inte lämnade utrymme för tvekan:

– Förhör! ”