Inlägget gjort

Duvkungen och muskungen

Duvkungen Fläcknacke hade blivit vän med muskungen Gyllenskinn för mycket länge sedan. Det låter kanske underligt. En som kan flyga, hur kan den bli vän med en som mest lever under jorden? De kanske växte upp på samma gård. De kanske hjälpte varandra. Vad vet vi som bara läser historien om deras vänskap?

Nu hade duvkungen problem. Genast tänkte han på sin vän, muskungen. Medan kung Fläcknacke flög där uppe tillsammans med sitt följe, alla intrasslade i ett nät, sa han åt de andra:

”Vi flyger till muskungen, min vän. Han kan säkert hitta på något sätt att få oss fria från nätet.”

Sagt och gjort, de flög till muskungens hem. De landade utanför, men de såg ingen där.

Saken var den att muskungen hade blivit så rädd på gamla dar. Han höll sig gömd djupt inne under marken. För säkerhets skull hade han gjort hundra utgångar, så att han kunde komma ut om någon kom och hotade honom. Nu levde han där alldeles ensam. Alla hans släktingar och vänner hade flyttat. När duvkungen kom med hela sitt sällskap blev muskungen först förskräckt. Nu var det någon som var ute efter honom. Så hörde han utifrån:

”Min käre vän, Gyllenskinn, var är du? Jag har kommit för att hälsa på dig!”

Den rösten kände Gyllenskinn igen. Han sprang ut ur sitt hål och fick se Fläcknacke.

”Vad trevligt att du kommer, det var länge sedan!”
Medan han pratade fick han syn på nätet som duvorna trasslat in sig i:
”Men vad är det här?” sa han förskräckt. ”Vad har hänt?”

”Ack, sa Fläcknacke, så här är det:

Sjukdom, oro, och bekymmer
förra livets felsteg rymmer.”

Gyllenskinn svarade inte utan började genast gnaga på trådarna i nätet för att befria Fläcknacke.

”Nej, min vän!”, sa kung Fläcknacke, ”börja med mitt följe och ta sedan mina trådar!”

”Jag är liten”, svarade Gyllenskinn, ”och mina tänder är svaga – jag klarar inte att gnaga så mycket! Nej, jag ska bita sönder dina trådar först, så länge som mina tänder håller. Sedan kan jag börja med de andra. Det är ingen som förespråkar att man ska skydda andra genom att offra sig själv! I själva verket sägs det så här:

”Behåll din rikedom för eget bruk. Ge den åt ditt viv.
Då har du både fru och välstånd att klara av ditt liv.”

”Min vän!”, svarade kung Fläcknacke, det må vara ett sätt att leva livet, men jag kan inte stå ut med att de som är beroende av mig råkar illa ut! Det är ju så här:

”Till dem som lever må vi ge vår egendom all!
Döden som ska komma, kommer i alla fall!”

Kung Gyllenskinn kände då en stor vördnad för sin vän.

”Ädelt sagt, min vän”, sa han, ”ädelt! Med en sådan omsorg om dem som tjänar dig, så är du värdig vara kung över hela världen!”

Han började gnaga loss flera duvor ur nätet. När duvorna blev fria, hjälpte de till att lossa nätet från kungen.

Sedan var alla lättade och glada. Kung Gyllenskinn ställde till en riktig välkomstfest för dem. Under festen höll Kung Gyllenskinn tal och citerade ur de vises tankar:

”Tro inte, min vän duvornas konung, att det är ditt fel att ni fastnade i nätet! Inte har du gjort så mycket illa i tidigare liv! Det här var ödet! Så här är det:

När örnen flyger över jorden
att söka byte som finns där
så kommer ändå, så är orden,
den stund då han förlorad är.

Duvkungen tog detta till sitt hjärta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *