Inlägget gjort

Bonusmaterial till boken ”Rymdbråtens budskap”.

Bakgrund:
Jacob har blivit upptäckt. Han har passerat ett förbjudet område. Nu ska han förhöras om hur mycket han vet om det.

” Förhöret av Jacob

Jacob hade anat det ända sedan sammanträdet. Konfidus skulle inte lämna honom i fred. Konfidus hade inte varit med, men han hade sina sätt att komma åt information. Jacob nästan ångrade att han berättat om bråten. Det blev två problem i ett. Att förklara varför han måste hälsa på Zantippa – om så endast i tanken. Och att slingra sig ur överträdelsen av det förbjudna området.
Många gånger om undrade Jacob varför han inte träffat på bråten tidigare. Med Yura hade han åkt fram och tillbaka till Zantippa kroppsligen. Zantippa hade varit barnvakt när Yura var liten, lärt honom läsa när han blev större och tagit del av hans tonårsproblem senare. Yura var närmare Zantippa än sina föräldrar. Jacob borde alltså ha passerat bråten då och då. Den enda förklaringen han hade till att han inte sett den, var att bråten cirkulerade runt Frysia. Just då han passerat, hade bråten varit på andra sidan.

Ingen bra förklaring. Varför skulle han ha sett den just nu? Var det tankeresan som gjorde det? Så kunde det vara. Tankarna omfattade mer än kroppen. I tankarna kunde bråten upptäckas även om den var långt borta. Varför den hindrat honom så mycket kunde han inte förklara.   Var det någon mening? Var det någon/något som ville att han skulle märka den?

Han var borta och arbetade när Konfidus’ assistenter kom till hemmet på Svalia. Det hade varit en vacker solskensdag, en sådan när han tyckte om att fara omkring i rymden. Solskenet var rött också mitt på dagen och flammade som en eld i Zantippas kamin. Även om Jacob visste att det inte var något gott förebud kunde han inte låta bli att njuta av färgerna, av värmen.

Rakel hade varit ensam hemma. Hon hade just satt en deg på jäsning. Den stod nu på ett bord i solskenet. Precis lagom värme för att få ett lätt och fint bröd. Sedan fick hon ta in den och grädda den i ugnen. Hon undrade hur det skulle vara att kunna grädda den direkt i solen, så som hon hade hört att man gjorde på Eden. I så fall bodde man ju som i en ugn.

Nej, tur hade de ju som bodde på Svalia och kunde begränsa värmen till den lilla kuben i köket. Hon såg upp mot solen. Så röd och fin hade hon inte sett den på länge! Ofta var det ju dimma på morgonen och på dagen var det molnigt. Nu var himlen klar och röd. Strålarna från solen kastades ut i luften som lasson. Fångade dammet inomhus, lyfte upp de minsta sandkornen. Rakel var inte rädd för solen. Hon hade sett den på det här viset nästan hela livet. Hon visste att en röd sol kunde vara farlig. Men det gällde väl bara dem på Eden. Så långt bort som till Svalia kunde solen säkert inte nå med sina eldspjut.

Just som Rakel skulle gå in igen såg hon en farkost som skuggade solen. Den blev allt större. En bit längre bort fanns ett rymdfält. På det brukade de landa, farkosterna från de andra planeterna. Farkosten styrde inte mot fältet. Den styrde rätt mot henne! På tomten kunde den väl inte landa! Vad skulle bli av hennes deg? Rakel skyndade mot bordet och hängde sitt förkläde över degbunken. Hon måste skydda den, annars blev det inget bröd i kväll.

Farkosten landade på gruset och sprätte upp en massa sand i luften. Hon såg förargat på dem som gick ut ur farkosten. De skulle minsann få veta att man inte kunde förstöra en gårdsplan hur som helst!

Många var de – fem stycken! Vad hade de här att göra? Rakel hann inte bli rädd förrän de var framme vid henne. Inga vapen hade de, men kläder som såg ut som uniformer. Poliser?

Innan Rakel hann börja gräla på de resande steg en av dem fram och sade bryskt
– Vi söker Jacob, nyhetsinsamlaren.
Så var det man identifierade människor på Eden: namn och arbete.
– Och så måste ni landa precis på gården!
Rakel var fortfarande arg, så vred att hon inte lyssnade på den bryska tonen, så ilsken över anfallet mot hennes gård att hon inte hörde den hotande begäran.
– Jacob ska komma till Eden!
Nu först hörde Rakel vad de sade. Hon kände undertonen av befallning, av styrka, av straff. Straff? Hon hade väl inte gjort någonting? Jacob? Hade han? Vad? Nej!
– Tror ni han är hemma en arbetsdag?
Rakel hade fortfarande litet mod kvar. Uppnosig hade hon varit sedan hon var barn.
– Var är han?
Talaren rörde inte en min. Han vare sig log eller rynkade pannan. Samma ton av befallning. Självklarheter bara. Inga krumbukter. Rakel svarade på samma sätt.
– I tankerymden.
– Ligger han på sängen? undrade talaren.
Nu först blev Rakel rädd. Hur visste han var Jacob brukade ligga när han var ute och tankereste? Hade han känt av värmen av Jacobs kropp?
Rakel behövde inte svara. Männen öppnade dörren och gick in i huset. Rakel efter. Ingenting kunde hon göra. Jacob låg hjälplös på sängen. Tankehjälmen hindrade honom från att se eller höra någonting utifrån. Männen var före henne. Spärrade vägen till sängkammaren. Hon kunde bara stå där och se på när de bar Jacob förbi henne. Han hade fortfarande tankehjälmen på sig. Men han sprattlade. Kände väl att han blev buren. Förgäves sprattlade han, hjälplös var han medan fyra höll i hans händer och fötter. Den femte var talaren.
– Han ska till Eden.
– Lämna tankehjälmen här! Jag behöver den!
Det var det enda Rakel kunde tänka, säga.
De gick sin väg med Jacob. Hon hann knappast mer än öppna dörren när rymdfarkosten startade. En virvelvind av sand yrde över hela gården. In genom dörren, in i degen.
”Han kommer knappast tillbaks i dag!” tröstade sig Rakel. ”Jag får göra en ny deg”.
Tankarna snurrade runt degen. Jacob, tankehjälmen fick inte plats bredvid.

Jacob höll just på att övervaka nyhetsinsamlingen. Han hade fått en ny och ovan insamlare. Hela tiden frågade den nye om ord, sammanhang. Var de förbjudna eller inte? För Jacob var det viktigt att varna de personer som yttrade straffbara ord. Därför måste han vara noga med att samla in ord som inte var tillåtna. Nu var det ordet ’Fjärilsflykt’. Var det förbjudet? Ännu var inte ens ordet ’flykt’ straffbart. Men det skulle det nog snart bli, tänkte Jacob.
– Låt det vara! beslöt han.
I samma ögonblick kände han hur hans ena fot lyftes upp, sedan den andra. Strax därefter kom kraftiga grepp kring hans handleder, och så svävade hela hans kropp i luften. Han såg ingenting, han hörde ingenting. Assistenten svarade inte. En gång till sade han.
– Låt det vara!
Och så sparkade han med vänstra foten. Det gick inte. Den satt fast. Högra foten vred han åt sidan. Det gick, men något höll i alla fall i den. Vänstra armen – nej det var något som hindrade den. Det var omöjligt att röra högra armen också. Han gungade hela han. Han ville ta av sig tankehjälmen. Se vad som hände med kroppen. Men han kunde inte röra händerna. Han skakade på huvudet. Det gick, men det gjorde ont i nacken. Tankehjälmen var tung. Inne i den ropade assistenten:
– Den röda jätten, då?
Han kunde inte svara. ’Röda jätten’ – det borde assistenten ju veta! Fanns det ingen annan som kunde hjälpa den nye?
”Ta av mig tankehjälmen!” tänkte han.
Men ingen omkring honom verkade känna hans tankar.  Han försökte rikta ögonen utåt, men de var fast vid assistenten. Så kände han en tanke i närheten.
”Ska vi ta av honom hjälmen?”
”Nej, låt honom ha den på. Han är lättare att hantera på det viset.”
-Ta av mig hjälmen!
Förgäves vädjade Jacob. Han ville ha kontakt med omgivningen. I stället hörde han långt bortifrån
’Värme, då?’
Han blev förargad. Vem hade anställt den där dumma assistenten! Det fanns ju en katalog med förbjudna ord! Han brydde sig inte om att svara.

Nu pressades han kropp ihop i sittande ställning och något lades om hans axlar och mage. Han kände igen säkerhetsbältena. Om vristerna lades också något och så släppte de hårda tagen om händerna och fötterna. Han såg fortfarande ingenting. Förgäves försökte han ta kontakt med dem omkring honom. Människor var det, så mycket förstod han. Ibland kom enstaka tankar in genom tankehjälmen.
– Vackert solsken i dag.
– Poet där!
– Hungrig.
– Frossare!
Det var fyra personer.
-Håll tyst!
Nej, en femte. Verkade vara den som bestämde.

En lång tystnad. Jacob gav upp försöken att kommunicera. Händerna var fria, men han kunde inte göra något med dem, eftersom armarna satt fast i säkerhetsbältet. Han kopplade av så gott det gick.  Han kände ett starkt tryck mot ryggen och så var allt borta. Han vaknade inte till igen förrän han trycktes fram mot säkerhetsbältet. De landade.

Under en lång tid trängde rött ljus och värme genom tankehjälmen. Sedan blev det mörkt. De hade antagligen kommit in i kupolen. Nu visste Jacob var de var. Rymdingången till kupolen. Därifrån skulle han kunna hitta till sammanträdesrummet. Annars kände han inte till kupolen särskilt bra.

Äntligen tog någon av honom tankehjälmen.
– Ställ dig upp!
Jakob försökte. Hans fötter bar honom inte. Han hade suttit stilla så länge.
-Stå på fötterna!
Det var en annan. Jacob vinglade till och fick ett slag i ansiktet.
– Stå still, människa!
Det var en tredje. Jacobs knän böjde sig utan hans vilja.
Någon tog tag i honom under axlarna.
– Men människa, vad är det med dig!
Det var en fjärde.
Nu kom den femte.
– Låt honom vara. Det är bara ovanan vid kroppsresor.

Jacob blev nedpressad i en stol. Någon gick bakom och rullade in honom i ett rum. Sedan lämnades han ensam.  Han var inte fastbunden vid stolen, så han försökte en gång till ställa sig upp. Försiktigt sträckte han ut ena benet och stödde sig på det. Han vände sig om och stödde sig mot sitsen. Så flyttade han händerna till stolsryggen och ställde ner andra benet. Nu kunde han stå med stöd av stolen. Han hasade sig runt till baksidan av stolen. Det var en vanlig gammaldags rullstol. Han skakade litet på den, men den rubbades inte. Någon hade satt på bromsen. Tur var väl det.

Allt efterhand kom känseln tillbaka i benen. Musklerna löd honom igen. Han släppte stolen och gick mot en av väggarna. Rummet var kalt och fönsterlöst. Som de rum Jacob sett i kupolen. Alla väggar var likadana. Gråa, steniga. Varmt var det också. Jacob blev litet förvånad. Sist han varit inne i kupolen hade det varit svalt. Effektiv luftkonditionering hade han tänkt.

Just då kom en människa in. Jacob hade inte sett någon dörr.
– Nu börjar vi! sade personen.
Jacob vände sig mot den. Det var inte någon han inte kände igen. En lång och smal person med händer som piskor och ögon som laserstrålar. Något annat uppfattade Jacob inte än hot.
– Du är nyhetsinsamlare?
Rösten passade ihop med händerna och ögonen. Den skar hårt och vasst i öronen.
Jacob undrade om hans sätt att samla nyheter hade avslöjats. Var det nu han skulle få sitt straff? Han tvekade en stund.
– Du vet att vi får reda på vad vi vill, vare sig du svarar eller inte.
Det visste Jacob. Någon tortyr behövdes inte mer. Bara en tankehjälm som kunde ta reda på allt han hade i sitt minne. Fanns ingen chans att slingra sig med en tankehjälm.
–Ja, sade Jacob.
Det betydde både att han var tankestädare och att han visste. Vad var frågaren ute efter?
–Vad gjorde du när vi kom?
Det borde frågaren vetat. Var det en kontrollfråga? Eller en uppmjukning?
–Arbetade, svarade Jacob och tänkte fortsätta berätta om den nye assistenten som var så dum.
Den andre stoppade honom.
– Var var du?
Vad menade han? Kroppsligen eller i tankarna?
– I tankarna, förstås!
Ja, frågaren kunde läsa tankar utan tankehjälm. Sådana som var uppenbara i alla fall.
– Mellan Svalia och Eden.
Det var sant. Men var det ofarligt?
– Hur ofta är du mellan Svalia och Frysia?
Nu anade Jacob vad frågaren var ute efter. Han vågade inte tänka det klart utan svarade bara.
– Jag måste kontrollera hela tankerymden. Lika ofta där som mellan Svalia och Eden.
–Inte oftare?
Jacob måste tänka efter. Kunde det finnas någon loggbok på var han varit? Ja, det fanns säkert statistik på var han varit och när.
– Det finns väl statistik, sade Jacob.
– Det är inte statistiken vi är intresserade av utan dig!
Frågaren lät irriterad.
– Jag har ingen loggbok med mig.
– Var du inte till Frysia nyligen?
Nu var Jacob nästan säker på vad frågaren var ute efter. Det kunde vara hans besök hos Zantippa. Det kunde också vara bråten. Överlevare eller bråten. Hans besök hos Zantippa hade inte väckt någon uppmärksamhet tidigare. Alltså var det rymdbråten. Detta var Konfidus’ hantlangare.
– Jo.
Ingen mening med att vare sig säga eller tänka mer. Han skulle snart nog få veta om han misstänktes för något brott.
– Varför det?
Jacob tvekade. Vad skulle han säga? Att han läst om något uppror bland inflyttare på Frysia? Att han var orolig för sin mor?
– Varför var du orolig för din mor?
Så irriterande att frågaren läste tankar så bra! Ändå riktade Jacob dem inte alls mot honom.
– Jag är specialutbildad. Den andres ton var något stolt.
Jacob suckade.
– Är det någon mening med det här samtalet? undrade han. Du kan ta reda på allt om mina tankar i alla fall.
– Javisst, men det här går litet snabbare. När jag frågar riktar du in dina tankar på det område jag är intresserad av.
Jacob förstod. Vare sig han försökte smita undan frågan eller svara på den ärligt, skulle frågaren få reda på vad han ville.
– Jag hade fått information om att tre kvinnor anhållits på Frysia.
– Och du trodde att din mor var en av dem?
– Neej – nu var Jacob uppriktig. Det trodde jag inte. Jag var bara orolig.
– För att din mor är nyinflyttare?
Det var ingen mening att neka.
– Ja.
– Vad är det för farligt med nyinflyttare?
Det var en enkel fråga. En som Jacob ställt sig själv många gånger.
– Det undrar faktiskt jag med!
– Du vet inte?
Frågaren sände in sina laserstrålar i Jacobs ögon. De var vassa och det gjorde ont.
– Nej!
– Nej, du vet faktiskt inte! bekräftade frågaren efter en alldeles för lång tid. Då så.
”Det var så länge sen, fortsatte Jacob tänka. Mor är ju sex och ett halvt Frysia-år gammal.”
”Vi räknar med jordår här. 78 jordår menar du?”
Jordåren var någon slags likriktare för tid över de tre planeterna. Utfrågaren var en baddare på att multiplicera med tolv. Nu var han inte längre intresserad av Jacobs mor.
– Du stötte på något på vägen till Frysia.
Detta var ett konstaterande. Ingen fråga. Jacob jakade.
– Vet du vad det var?
– Nej.
Jacob ville inte spekulera.
– Tänk efter – vad kan det ha varit?
– Jag var ju bara där på tankeresa. Kunde inte undersöka så noga.
– Åjo. Något såg du väl!
Jacob var på vippen att tänka att Yura var med och att han hade sett skylten ’Förbjudet område’. Men han hann stoppa sin tanke innan den kom längre än till rymdbråten.
– Den såg gammal ut.
– Hur då?
Det var svårt att beskriva. Det var mera en känsla.
– Det blänkte inte nytt.
– Jaha, och mer då?
Laserstrålarna som piskade in i Jacobs ögon gjorde ont ända in i själen. Jacob ansträngde sig för att minnas. Men det enda han mindes var hur han styrt runt hindret.
– Jag var så upptagen med att navigera.
– Hur kan du vara nyhetsinsamlare och inte se dig omkring ordentligt?
– Jag var inte i arbete just då!
– Det ska vara inprogrammerat i dig att observera!
Jacob hade inget svar. Han hade bara blivit rädd. Tänk om han fastnat i bråten!
– Jag var rädd för att fastna, sade han till slut.
– I en tankeresa?
Frågan var satirisk. Det visste ju alla att i en tankeresa var det bara att ta av sig hjälmen och så var man fri. Det var som att väckas ur en mardröm. Jacob kunde inte förklara känslan. Den var inte förnuftig.
– Jag var rädd på tillbakavägen också, sade Jacob hjälplöst.
– Och du reflekterade aldrig över vad de där hindren kunde bestå av?
Nej, det var sant. Jacob hade inte reflekterat någonsin. Hindren var bara något att undvika. Förhöraren såg på Jacob. Länge betraktade han honom. Utan och innan gick han genom Jacob och hans tankar.
– Du har rätt, sade han till slut. Du vet verkligen ingenting och du tror inget heller. Men undvik att åka till Frysia någon mer gång.
– Men mor! ville Jacob protestera.
– Vi tar hand om henne.

Det lät mer som ett hot än som ett löfte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *