Inlägget gjort

Bonuskapitel ur boken ”Rymdbråtens budskap”

Här kommer Zantippas berättelse om hur resten av befolkningen på Sudra räddades från den röda solen:

Näst sista kapitlet. Ur Zantippas minnesbok.

Långt senare kunde vi läsa följande i  Zantippas minnesbok:

”I Sudra blev läget alltmer outhärdligt. De styrande hade utrymt alla innevånare på Eden till Frysia. Därför hade jag fått lämna mitt trevliga hus. I hemmet dit de fört mig sover två människor i samma rum. Jag tycker inte om det, men jag förstår att det är nödvändigt. Det finns inte bostäder till alla. I buskaget står det tält i varje glänta. Ja, det har vuxit upp buskar eller snarare sly på Frysia. I sjöarna ligger båtar som är fulla med människor. Sjöar? Jag kommer till det senare.

Varför jag måste flytta? Jo, de fina gamla husen skulle de styrande bo i. Det var inte bara jag som tvingades bort. Alla nyinflyttare skyfflades ihop i den här lådstacken. Ingen – utom de styrande förstås – kan numera få bo ensam i ett hus. De flesta nybyggda hus är stora och höga och människor bor i dem som sandkorn i en grushög.
Frysia har  blivit annorlunda. Gräs har börjat gro, buskar växer upp. Allt blir större med en väldig fart i värmen från solen. När man grävde för de nya husen kom det fram vatten. Tidigare hade man inte trott att det fanns något. Nya kanaler gjorde att vattnet kunde rinna och göra sjöar. Inget sådant hade funnits på Frysia tidigare.
Många av oss hade gärna stannat på Frysia. Där hade vi kunnat odla jord, vi hade kunnat äta det som jorden gav. Några människor åkte ändå tillbaka till sina hem i Svalia för att hämta sina saker.  För att hindra fler resor satte de styrande upp kameror på Svalia. Bilderna från dem visade hur gräset vissnade. På fotona såg vi hur glödande stenar slog ner i  träd där avalinerna just mognade. Obönhörligt visade filmerna hur taggbären skrynklade ihop sig till kolbitar och nistronen ramlade svarta ner från grenarna. Det gick inte att leva på Svalia längre.
Solen bredde ut sig. Snart skulle det röda bältet nå också Frysia. Det kunde krypa långsamt som en snigel och obevekligt. Frysia skulle kunna explodera som en vulkan. Alla måste fly. Men hur? Inga stora rymdfarkoster finns kvar. Många blev förstörda redan i den första vågen av röda stenar från Sudra. Människor från Origo och alla andra städer på eden flydde i små farkoster till Svalia. När det sedan blev för varmt på Svalia tog de sig över till Frysia i rymdbussar. Nu sitter vi på Frysia med några få rymdbussar, ganska många rymdcyklar och en hel del tankehjälmar. De senare kan vi inte ha någon användning av alls. Det är kropparna som behövde flyttas, inte tankarna.
Nu hjälper det inte att förbjuda tankar på den växande solen. Ingen kan tänka på något annat. Det var ingen mening med att försöka stoppa paniken. Den fanns redan där. Det är därför det finns så få rymdskepp kvar. Människor körde i sin förtvivlan i väg utan några kunskaper om hur man styr rymdskepp. Ingen visste heller vart man skulle ta vägen.

Yura hade nämnt några av sina vänner några gånger. En vän som heter Boris hjälpte visst Yura och Xandra att komma i väg. En annan vän, Stefan, vet att en gammal rymdpilot är med dem. Jag måste försöka komma i kontakt med dem. Men här finns så många människor. Det är ett sådant tankesurr.
Vi måste fly, men vart? Alla människor vill veta. Hjälper det om det inte finns några rymdfarkoster? Ett hopp. Det sista människan förlorar är hoppet.
Kali.
På Kali bor det människor. Till Kali åkte Yura och Xandra och några till. Hur gick det för dem? De skulle rädda oss. Vi skulle vänta på dem.
Vi kan bara vänta.
Människor är dåliga på att vänta. Otåliga och irriterade blir de. Nu har de styrande satt i gång med att bygga igen. Åter bygger de kupoler och murar. Det ger människorna något att göra. Det hindrar förtvivlade människor från att puckla på varandra. Om det funnes bara en rymdfarkost skulle det bli krig. Folk skulle slåss om vem som skulle åka. På det viset är det bra att det inte finns någon.

En dag hände det något. Jag var en av dem som uppfattade signalen först. Det kan bero på att jag är nyinflyttare. Meddelandet kom på en främmande dialekt.
– Vi kommer för att hjälpa er. Stör inte vår navigationsutrustning den här gången.
Skulle jag springa till de styrande med meddelandet? Att det inte fanns någon kommunikationscentral! Bara byggkranar överallt. Tänk om de skulle störa navigationen?
Ingenting hände. Ingen krasch i luften. Men var skulle rymdskeppet landa? Om det var ett rymdskepp, förstås. Fullt med folk överallt. Hus och tält och båtar.
Jag ansträngde min tankekraft och skickade ett meddelande:
Stanna uppe i luften. Folk överallt!
Snart såg jag ett stort moln sänka sig ner mot oss. Människor rusade dit. Jag ropade
– Nej, akta er!
Ingen hörde mig. Jag sprang dit och försökte få dem att flytta sig. Omöjligt. Nu hade de sett att det var ett rymdskepp. Alla slogs om att komma närmast. Jag ställde mig en bit ifrån för att inte bli omkullknuffad. Men alla barnen – de skrek när de ramlade. Tänk om någon trampade på dem! Folk tänkte bara på sig själva.
Det verkade som om rymdskeppet inte skulle landa. Där hängde det en bit ovanför huvudena på människorna. De stod och tittade uppåt. Någon försökte hoppa upp. En till och en till. En röst hördes från skeppet.
– Ordna en kö. Alla kommer med.
En kö! Vilken optimism! Människor trängdes och slogs.
– Barnen först.

Rösten skar genom människornas oväsen.
– Vi då? ropade mammorna.
– Vi tar inte in någon förrän barnen kommit på.
Mammorna föste fram sina barn. De minsta grät och ville inte alls stå i kö. De litet större började slåss för att få en bättre plats.
– Vi tar de minsta först, bestämde rösten.
En stor klumpig björnliknande varelse flöt ner från rymdfarkosten. Med sig hade den en låda. Mammorna sprang fram och lade sina minsta  barn i lådan. Så kastade figuren upp lådan i rymdskeppet och såg sig om.
– Små barn! Det var rösten igen, skarp och befallande.
Rymdbjörnen såg sig om och började lyfta upp det ena lilla barnet efter det andra. Han slängde upp dem i rymdfarkosten där de bara försvann. Genast hörde vi barnskrik där uppifrån.
Mammorna började gråta.
– Kan vi lita på dem? sa en.
Då höll mammorna hårt i sina små barn så att rymdbjörnen inte kunde ta dem.
– Var inte oroliga, vi måste bara hålla ordning, sa rösten. Nu lät den snäll och omtänksam.
Mammorna släppte taget om barnen och de fortsatte att segla upp med hjälp av rymdbjörnen. Det verkade få plats hur många som helst i rymdskeppet. Vi hörde skrik och gny medan fler barn försvann upp. När alla barn var försvunna in i rymdskeppet försvann också rymdbjörnen upp.
Efter ett tag hörde vi rösten igen.
– Nu kan de äldre barnen komma.
Det blev inte lika mycket trängsel nu. Tonåringarna var mer tveksamma. Vad skulle hända?
En yngling ställde sig under farkosten. Av trots eller nyfikenhet, ingen vet. Plötsligt sögs han upp genom öppningen. Folket omkring skrek av förvåning. Ingen mer tonåring vågade sig dit.

Det var länge tyst. Vad skulle hända nu? Skulle rymdfarkosten ge sig i väg? Med de små barnen? Mammorna stod på marken och såg upp. Några grät, andra tryckte tonåringar intill sig. Papporna slöt sina armar om de sina. Ingen log. Ingen såg längre förväntansfull ut. Några ställde sig ner på knä och började be. Det var länge sen vi haft någon kyrka eller någon tro. Nu behövdes det något sådant.
Jag tyckte att någon måste tala direkt med rymdfarkosten. Jag försökte först med taltankar.
Jag vill tala med er!
De som stod omkring mig tände ljus i sina ögon. Glimtar av hopp. Vi väntade länge. Inget svar. Någon gav mig en talapparat. En riktigt gammaldags en, med munstycke och tratt. Jag tog den och skrek.
– Jag vill tala med er!
Nu hade alla på marken hört. De viskade med varandra, de började mumla, det lät som stenar som rullade på marken när vi gick på Frysia. Inget svar. En gång till:
– Jag vill tala med er!

Det gick en lång stund. Jag tänkte efter.  Varifrån kom detta rymdskepp? Kunde det ha kommit från min mammas hem? Kom jag ihåg något från henne? Något uttryck?  Äntligen kom jag på en sång:
– Fjäril vingad syns på Haga…
Människorna omkring mig såg på mig som om jag var tokig. Att börja sjunga just nu! En för dem helt främmande sång. För mig var det en sång som jag hade lärt mig när jag var riktigt liten. Innan jag kom till Frysia.
Äntligen kom rösten tillbaka.
– Du kan vår nationalsång?
Nationalsång, det visste jag inte. En sång från mycket tidig barndom var det. Jag fortsatte sjunga. Tyvärr kunde jag bara första versen och slutade därför med
– eldas vid sefirens fläkt.
– Vad vill du?
– Varifrån kommer ni?
– Från Kali.
– Vad vill ni?
– Hjälpa er.
– Folket är rädda. Kan de lita på er?
– Vi kunde inte lita på er, ändå kom vi.
Det förstod jag inte. Människorna omkring började trycka på. Mammorna kom fram.
– Vi vill komma till våra små barn!
– Kom då!

Åter började mammorna trängas. Jag försökte ordna en kö. Att ingen kom för att hjälpa mig! Någon styrande kunde väl ta i bestämma! Men nej. Jag tog talapparaten och sa.
– Om ni vill komma härifrån, ställ er då ordentligt i kö.
Mammorna fortsatte att trängas.
– En person i taget!
Det var rösten igen. Med den främmande tonen.
Jag tog tag i en mammas arm och puffade in henne under farkosten. Hon försvann upp. Sedan ryckte jag en annan i hennes ärm och hon gick själv in under skeppet. Hon sögs upp. Det var som en dammsugare och mammorna var som damm. Den ena efter den andra drog jag i. Så småningom gick mammorna själva en och en in under hålet. Med min långtanke hörde jag hur barngnyet inne i farkosten blev allt mindre.

Skulle papporna vilja ställa sig under farkosten? Ungdomarna?
En man gick fram med bestämda steg.
– Vi kan inte låta dem åka utan oss!
Den ena efter den andra av männen sögs upp. Jag såg Jacob och Rakel gå efter alla föräldrarna. Snart gick också mina grannar. Det var inte så många kvar. De styrande då? Jag såg Primus och Konfidus ganska nära. De nickade till mig. Som uppmuntran. Då ställde jag mig under farkosten och sögs upp. Det var som att åka hiss utan att stå i en hisskorg. Rakt upp kom jag. Inne hamnade jag i en stor sal. Där var en massa människor. Jag tänkte på de styrande. Fem stycken ensamma män stod kvar där nere. Jag hukade mig ner och ropade åt dem
– Kommer ni med?
De tittade bort. Ner mot den svarta marken tittade de. Ingen ville tala med mig. Jag tror att de skämdes. De ville inte komma upp och träffa dem de lurat. De hade förbjudit oss att tänka på krisen. Vi hade trott att de skulle klara krisen åt oss.

Efter en lång stund stängdes luckan.
– Sitt ner!
Det var rösten som vi nu kände igen.
– Sätt fast säkerhetsbältena!
Alla letade omkring och det fanns bälten åt oss alla. Ner på golvet satt vi. Ett stort buller, ett starkt tryck bakåt. Vi var på väg. Från våra hem. Till något okänt. ”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *