Inlägget gjort

En fallen trädstam

En upplevelse från skogen vill jag dela med mig:

”Psst! Kom hit! ”
Jag gick försiktigt åt det håll som ljudet kom ifrån. Ingen där.
”Psst! Just du!”
Det var en röst med en befallande ton. Sådant gillar jag inte, jag gick framåt.
”Hallå där!”
Ljudet blev starkare. Jag tror inte på spöken inte heller på troll. Så jag gick på.
”Nej, vänta! Jag har något att berätta för dig!”

Rösten blev vädjande. Den talade till mitt hjärta. Jag hejdade mig och såg mig om. Där låg bara ett fallet träd. Eller inte ens ett träd, en trädstam var det. Långt sträckte den sig över marken. Nakna kvistar spretade som fingrar och lyfte dess kropp över de  orörda löven.
”Just jag!” hörde jag.
Var det trädstammen som talade?
”En gång var jag ett träd som växte upp mot himlen”, hörde jag.
Då satte jag mig ner och lyssnade.

”Jag trodde att jag skulle kunna sträcka min topp genom himlen. Varje år kom jag en bit närmare. Vinden smekte min panna, solen kysste mina ögon. Ack, himlen var så skön.”
Jag kände glädjen i orden, värmen i tonen.
”Molnens gåvor tog jag emot. På sommaren samlade jag regnet, på vintern snön. Alltid var mina grenar beredda att fånga det som kom från himlen. Gåvorna gav jag vidare, genom min kropp löpte den livgivande fukten ner i marken, vidare till de vänner som samlades omkring mig.”
Jag såg på ormbunkarna vid sidan av trädstammen och kände hur de hade glatts på den tiden.

”Jag ville umgås med molnen, sträcka ut mina grenar mot solen. De var mina bästa vänner. Vi talade med varandra genom årstiderna. Jag lärde mig frukta solen genom molnens ångest, jag mötte solens strålar med glädje under vår och höst. Genom vinterns grepp om solen kände jag hur min bark drog ihop sig i skräck. Skulle solen inte klara av den här årstiden? Den var så lång och hård. Så kom våren och mina blommor glödde i solens ljus. Det hade jag nästan glömt men jag behöll minnet i de små frukterna som växte under nästa vinter. Vilken glädje att se de små gröna växa upp och så småningom bli bruna. Jag glömde både moln och sol när jag tänkte på dem.”
Jag kände igen mig själv i trädet. Hur underbart det var med barnen, hur de växte och vilken glädje de gav.

”Så kom en dag ett moln med en förfärande fart. Mina barn lämnade mig och jag klamrade mig fast vid marken. Men marken, som en gång varit min fasta grund vek undan och den ena roten efter den andra gav vika. Molnets kraft vek ner mig. Vilket svek, vi som varit goda vännder en gång. Där låg jag med ansiktet nere i mossan. Det var jag som skapat mossan, det var jag som givit liv åt den. Kunde den inte resa mig igen? Jag drog upp min stam, jag ville inte förstöra det som vuxit i mitt hägn.”

Så var det. När jag inte längre var behövd kunde jag åtminstone se till att inte skada någon.

”Åren gick. Molnen vandrade över mig, men jag såg dem inte längre. Solen brände de plantor jag skyddat, men lavan på min rygg höll sig grön genom min kraft. Nu kände jag hur andra levande varelser byggde bo i mig. Jag fick nya vänner, jag blev åter till nytta. Nu vill jag bara tala om för dig, människa: Du ska inte tro att du kan växa upp i himlen och inte heller att du är oönskad när du faller.”

Ja, tänkte jag, tack för att du talade till mig, fallna trädstam. Jag har mycket att lära av dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *