Inlägget gjort

En sagonovell

Tococ

Jag var mamma i familjen Streptococcus Pneumoniae. Vi bodde varmt, mjukt och vackert i en lunga. Men ändå var det inte lätt ska jag säga. Titt som tätt kom det anfall utifrån. Det var några som ville ha bort oss därifrån.

Jag var särskilt orolig för Tococ. Han avskydde att ha skyddsutrustningen på sig. Han klagade på att den var klumpig och varm, och jag kunde hålla med honom. Det jobbigaste var de dubbla blixtlåsen. De gick från nederdelen av kroppen och ända upp över överdelen. Först ett blixtlås för fodret, sedan ett för ytterdelen. Ända upp över huvudet gick blixtlåset. Eftersom vi bakterier inte har några händer var drog blixtlåsen upp sig automatiskt. Vi bara hoppade i det som mest såg ut som en säck, och så började saker hända. Tur att ingen av oss hade klaustrofobi. 

Signalen hördes tydligt där inne hos oss i lungan. Först var det en ven långt borta som ljöd nästan som en gonggong. Sedan kunde i alla fall jag känna att giftet spred sig genom andra vener till hjärtat. När hjärtat började skicka ut det nya blodet med giftet måste alla vara färdiga. 

Anfallen kom plötsligt och varade ett par timmar. För säkerhets skull hade jag lärt alla mina barn att vänta inne i skyddsutrustningen tills jag gav en signal. Alla lydde mig utom Tococ.  Så fort som han själv trodde att anfallet var över kröp han ur sin overall. Då kunde det finnas en Spectramox gömd någonstans som med en snabb piskrörelse slet av stora bitar av hans skal. Det var så de gjorde för att skada oss bakterier.

I det första anfallet kom Kåvepenin. Det kände jag igen sedan tidigare. Det var knappt att jag behövde hoppa i overallen, men jag gjorde det för att visa de andra. Tococ låg där alldeles utslagen efter bara en halvtimme. Jag kröp fram ur min utrustning, men de andra var duktiga och låg kvar. Jag såg att de levde och att de bara väntade på en signal från mig. Men Tococ gjorde mig orolig.

Jag påminde barnen, jag undervisade dem. 

”Hör ni barn!” sa jag. Det kommer snart en dusch med penicillin hit. Vet ni hur ni ska göra?”

Jag valde ut Moni för att svara, hon var lite långsam och förstod inte så bra. Om hon visste så borde de andra veta. 

”Vi ska vänta på dig”, sa Moni.

Vad ska jag göra med henne? Nu måste jag ta om det en gång till!

”Ni ska hoppa i skyddsutrustningen”, sa jag. 

Mina ögon gick över alla barnen. Jag såg att någon inte ville lyssna så jag tog det en gång till:

”Hoppa i skyddsutrustningen. Den stänger sig själv omkring er.”

”Den sticks!” klagade Niae, hon som avslutade vårt familjenamn, Pneumoniae. 

”Men du tar på den ändå, eller hur?” sa jag. 

Niae bara nickade, så jag vände mig till Moni.

”Vad ska du göra?”

”Hoppa i skyddsutrustningen”, sa hon buttert.

”Den är så varm”, klagade Tococ, ”jag kan inte andas”. 



”Det är ändå värre med penicillinet”, sa jag. ”Vill ni bli skinnflådda över hela kroppen?” Jag visade dem en bild med en bakterie som förlorat hela sitt skyddande skinnskal. Det var en sorglig varelse. 

”Aj, det där gör ont!” Jag spelade lite teater mellan penicillinduscharna. De kom inte så ofta, som tur var, så jag hade tid att göra min framställning levande. Jag gnuggade på mitt skinn så att det började flaga, jag visade dem mitt nakna innanmäte  trassliga trådar i en obestämbar färg. Det gjorde ont, men det var det värt. Jag såg ut över barnaskaran. Jo, de såg tagna ut allihop.

”Kan man inte gömma sig i stället?” föreslog Strep. 

Han var den kreative, den som alltid hittade på något annat. Han var problemlösaren och han skulle nog kunna klara sig bra om han bara varit tillräckligt snabb. Det dumma var att han inte kunde hålla mun. Det här var inte rätt tillfälle att leka kurragömma. Skyddsutrustningen var det enda rätta. Alla skulle inte hinna gömma sig. Dessutom var penicillinet väldigt lurigt, det smög genom vävnad som kunde tyckas säker som en betongvägg.

”NEJ!” ropade jag och pekade på en annan bild. Nu var det bråttom. Snart skulle den nya penicillinduschen komma. Alla måste få på sig skyddsutrustningen.

På den andra bilden smög sig penicillinet så lurigt direkt genom något som såg ut som en säker vägg. I själva verket var det bara en kant av en lungblåsa, som gjord för penicillinet att fästa sig vid. Där kunde det sitta och riva av skinn på varje liten bakterie som råkade komma förbi. Och nu fanns det en bakterie där bakom.

”Akta dig!” ropade alla bakteriebarnen utom Tococ

Var fanns han nu igen? Han om någon behövde min lektion.

”Har ni sett Tococ?” frågade jag. Jag ville egentligen inte erkänna att Tococ var en av mina favoriter. Men visst var det hemskt att just Tococ var borta efter den senaste penicillinattacken.

”Där!” ropade Niae och pekade bakom min rygg.

Glad vände jag mig om, men Tococ låg i en liten skinnlös hög alldeles intill en punkterad lungblåsa, som förlorat sin rosa genomskinlighet och fladdrade med andetagen som en smutsig gardin. Tococ smälte alldeles ihop med bakgrunden. Jag gick åt det håll där Niae pekat. 

Bakom mig började Strep samla alla bakteriebarnen till ”Cilla”leken. Den gick till så att en utvald låg i mitten och var ”Cilla”. Det var kort för ”penicillin”. Sen gick de andra omkring och sjöng: 

”Cilla sover, Cilla sover i sitt lugna bo. Hon är inte farlig, bara man är varlig, men man kan dock, men man kan dock, henne aldrig … tro!” 

Vi känner igen ”Björnen sover”. Barnen rusar åt alla håll vid ordet ”tro” och ”Cilla”, eller björnen, springer efter någon. Om någon blir fångad, får hen vara ”Cilla” nästa gång.

Men nu lyssnade jag inte mer på bakteriebarnen. I stället letade jag i lungmörkret efter Tococ Om han förlorat större delen av sitt skal låg han illa till. Dessutom var det i så fall svårt att se honom. Skalet gav honom kontur. 

Äntligen hittade jag honom. Han rörde sig inte, men jag såg att hans långsmala kropp pulserade svagt av liv.

”Ajjj!” Hans röst var så svag att jag knappt hörde honom. Jag fick lust att säga:

 

”Det är ditt eget fel!”, men det var inte rätt tillfälle. I stället sa jag

”Jag ska hjälpa dig”, fast jag faktiskt inte visste vad jag kunde göra. Omkring hans lilla avlånga kropp låg små bitar av hans skal. Där var det fina luddet som jag tyckte så mycket om. Nu såg han ut som ett väl använt skaft till en kratta. Själva skyddsutrustningen låg ännu längre bort. Skulle jag ta den eller försöka få fast flagorna av skalet? Jag tog en stor bit av skalet som låg alldeles intill Tococ och tryckte den försiktigt mot hans ena sida. Han öppnade sakta ögonen och stönade: ”Ajj!”

”Sch!” sa jag, ”ta det lugnt”.

Jag tryckte en ny bit av skalet bredvid det andra, och Tococ stönade igen. Bakom mig hörde jag ”Cilla sover”. Det skulle dröja innan Tococ skulle vara i form att leka. Jag fortsatte att fästa den ena skalbiten efter den andra. Allteftersom hans sönderrivna kropp täcktes blev han piggare. Först innebar det bara att han sa ”Ajjj!” allt mer förtvivlat. Sedan satte han sig upp och såg sig omkring.

”Vad var det som hände?” undrade han. 

”Ett anfall”, sa jag. Men jag undrade också om han varit ovanligt oförsiktig eller om det varit en helt ny fiende som kommit. Jag måste fråga Niae om hon sett några spår av angriparna.

”De rusade in med en fana”, sa Niae,

”Ett standard”, sa Strep.

”Det gick väldigt fort”, sa Moni. 

”Vi måste leta rester”, sa jag. Kanske vi kan komma på hur vi kan överlista dem. Niae, Strep, Moni och jag spred ut oss som en sökpatrull omkring Tococ. Vi såg på varje minsta lilla skrymsle med detektivers noggrannhet.

Men Tococ verkade inte intresserad av långsamt letande. Han reste sig upp med fart och gick direkt till de lekande barnen. Det var som om han kände något där. 

”Vem är Cilla?” frågade han. ”Har ni kollat vem det kan vara?”

”Men i all sin dar, Tococ”, sa jag. ”Det är ju bara en lek!”

”Kolla Cilla!” sa Tococ och gick fram till mitten av ringen av bakteriebarn. 

Jag såg först förvånat på honom, sedan allt mer förskräckt. I mitten av ringen kröp Cilla ihop ännu mer när Tococ närmade sig. Jag följde med honom. Cilla var för stor för att vara ett bakteriebarn. Hon var minst lika stor som jag, en bakteriemamma. Tococ böjde sig ner och ryckte filten av den som skulle vara Cilla. Under filten fanns ett penicillin. Det var runt som en svamp som växer på träd, och över hela kroppen stod bokstäverna: Amoxicillin med rött som blod. En fiende. En av de värsta.

”Jag såg när hon lade sig där och drog filten över sig”, sa Tococ.

Det var därför han blivit så illa skinnflådd. De andra inkräktarna hade förstås skalat honom när han inte täckt sin kropp ordentligt.

”En sån luring”, sa jag. 

”Någon måste hålla vakt”, sa Tococ. 

”Så bra att du finns”, sa jag. ”Du är vår räddare.”

”Riddare”, sa Tococ. 

”Vad gör vi med Cilla?” undrade Iae. 

 

”Dödar, förstås!”, sa Strep. 

 

Då krullade den platta svampen ihop sig som en pannkaka och ropade:

”Nej! Jag är inte Cilla. Jag är Ami, en vän. Jag vill bara leka med er.”

”Men titta så dina kompisar ställt till Tococ.”

”Jag är inte sån. Alla mobbar mig för att jag vill leka med bakterier.”

”Kan du få dina kompisar att låta bli att göra oss illa?”

”Det kan jag inte lova.”

Jag drog mig från svampen och vinkade med mig de andra.

”Ska vi ge henne en chans?”

”Nej”, sa Strep och hoppade upp och ner för att stryka under sina ord.

”Kanske”, sa Tococ.

”Ja!” sa Moni. ”Tänk så bra det är att ha en Cilla som man inte behöver byta!”

”Du då, Iae?” frågade jag. Själv hade jag bestämt mig för att köra ut den där Cilla/Ami så fort som möjligt.

”Jag tycker som Moni”, sa Iae. 

”Vi provar över nästa penicillinanfall”, föreslog jag som en kompromiss. 

Den demokratiska processen lutade redan över mot att behålla Ami/Cilla här hos oss. Visserligen bör man misstänka främlingar, men om de visar sig samarbetsvilliga, måste man ge dem en chans.

Jag gick tillbaka till gruppen med bakteriebarn som fortfarande stod runt Ami/Cilla

”Du får stanna här, om du lovar att inte göra oss illa.”

”Jag är en vän”, försäkrade Ami/Cilla.

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *