Inlägget gjort

Ur ”När berget röt”

Kapitel 19. Ut på havet.

Röken ur La Corona blev allt tjockare. Kön av robotar och människor var nästan slut. Kvar var bara Maurice, Sofie och Pedro. Maurice hade en väska, Sofie en annan. Pedro hade en stor knölig kudde i famnen.

En livbåt var kvar. Den var helt full. Där fick inte plats fler varelser. Ett stort matsalsbord var placerat strax akter om roddbänken. I båten satt bara människor.

”Jag har planerat att Sofie, Pedro och jag ska åka med er. Ni måste ta bort bordet”, sa Maurice. 

Människorna protesterade. ”Men vi måste ha med oss bordet, var ska vi annars äta? Och förresten hör inte robotar till oss, människor, det är vi som ska evakueras.”

”Alla hör hit”, sa Maurice utan en min. ”Vi är alla öbor. Vi har levt tillsammans och byggt skepp tillsammans. Nu ska vi hjälpa varandra.”

”Människor, ja”, sa mannen, ”men inte robotar. Ni hör inte till oss.”

”Alla hör till.” Juan hade hört diskussionen och klev helt enkelt över relingen från en annan livbåt, lyfte ut matsalsbordet och räckte handen till Maurice så att han kunde gå i båten med de protesterande människorna. Matsalsbordet flöt först på ytan, gled sedan med en suck ner i vattnet och vände upp sin mage med benen uppåt tills det inte syntes mer. Maurice tog i Juans hand och sträckte ut handen mot Sofie, som i sin tur försökte få med sig Pedro. Då rörde sig kudden i Pedros famn. En tass spretade ut. Inifrån kudden kom ett jamande.

”Katten”, sa Sofie. ”Hon kan inte komma med.”

”Djuren ska väl också räddas!” Pedro stoppade in tassen i kuddfodralet.

”Lämna den där på stranden.”

”Musselmannen är inte med”, sa Pedro, tog i Sofies hand och klev i båten. Mot magen tryckte han kudden och det som var i den.

”Hur vet du det?” undrade Sofie, ”och förresten, spelar det någon roll?” Det var inte vanligt för henne att bli distraherad men den här gången lyckades Pedro.

”Ina skulle vara glad om Yé-folket inte var med”, sa Maurice. ”Jag hann inte fråga henne varför.”

”Flöjtspelaren är med”, sa Pedro medan han stuvade ner kudden under en bänk i livbåten. 

Ingen lyssnade på honom. Det var en ointressant uppgift., men den tog bort intresset från kudden. Både kudde och innehåll kom med till det stora skeppet. Senare flyttade Pedro kudden till ett ställe längst ner i fartyget, bland de andra djuren. Kattan kröp genast ut. Hennes mage putade ut och hon började göra sig ett bo i ett hörn där det inte fanns några getter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *