Inlägget gjort

Det sägs att en prinsessa. Kapitel 10. Charlottas första brev och dagböcker

Charlotta var som bedövad. Efter en sådan lång isolering på Fräckestad kom den stora smärtan. Ingen hade brytt sig om henne. Man hade tagit hennes son från henne! Var fanns mor? Var fanns far? Detta var ett helt främmande ställe, främmande människor! Hon skulle skriva brev, hade hennes far sagt. Därför hade hon tagit med sig hela skrivutrustningen.

Efter att hon installerat sig och gjort sig något bekant med den nya familjen satte Charlotta sig att skriva brev. Hon tog fram sitt finaste papper och sin vackraste penna. Hon doppade pennan i ett bläckhorn med bläck. Så satte hon sig till att skriva.

Till högvälborne herr Johan Stråle och hans hustru Dorotea Margareta Rosenfeldt

Nu har författaren tagit sig friheten att tolka Charlottas ord i något modernare form:

 ”Någonstans den 3 mars 1738

Mina högt ärade föräldrar!

Ack, vad har jag gjort för ont, då I icke längre vilja låta mig bo i Edert hem. Mitt hjärta gråter över att vara skilt från Eder! Å, min Gud, var är Er nåd? Skulle icke vi alla, som ångra oss, få bli delaktiga av denna?

Här är litet och mörkt, alls icke som hos Er. Mitt rum är trångt, men där finns en säng och ett bord. 

Jag vet inte ens varest jag befinner mig. Jo, själsligt lever jag i en stor sorg. Den är svart och kall och hotar att sluka mig.

Dock är jag tacksam att jag fått ett rum samt mat hos dessa främmande människor. Frun förefaller vänlig men sträng. Hon har tillsagt mig att inte tala i onödan. En kvinna skall arbeta i tysthet. Endast för undervisning må hon öppna sin mun. 

Jag hoppas, att I icke längre äro förtörnade på mig, och att jag efter min utbildning skall kunna återkomma till mina älskade föräldrar i Edert vackra hus.

Eder mycket sorgsna dotter.”

När Charlotta vistats en tid i familjen utan att hon fått något svar, började hon skriva för sig själv. Hon måste skriva ner sin sorg och förtvivlan. Nu behövde hon inte forma orden så omsorgsfullt. Hon skrev bara för sig själv.

Den 4 mars 1738.

Jag måste skriva för att inte bli tokig. 

I går skrev jag ett brev till mor och far. 

Nu vill jag bara bort från detta liv. Det var ju meningen att jag skulle få utbildning! Vad kan jag lära mig av att tjäna som barnpiga hos en familj? Mannen och hustrun förväntar sig att jag ska hålla ordning på deras barn. Jag vet inte, vad jag ska göra! Är jag barnjungfru eller guvernant? ”Lek med dem” säger herrn i huset. ”Lär dem läsa” säger husmor. Vad jag än gör, blir det fel. Barnen äro uppstudsiga och ohyfsade. De sitta aldrig stilla, de lyssna inte på vad jag säger. Inte ens lekarna uppskatta de. En gång skulle jag leka ”kurragömma” med dem. Då sprungo de bort. Efter mycket letande kommo de hem, smutsiga och trötta. Sedan fick jag bannor för att de förstört sina kläder.

Varför skickade mina föräldrar iväg mig? Jag förstår att jag gjort fel. Att jag födde ett barn i lönndom, så mycket vet jag. Ingen ville låta mig veta vad det blev för barn. Men jordegumman gav till ett rop när han kom ut: ”en praktfull gosse”! Sedan gick Lovisa ut och tog gossen med sig. Han skrek, det minns jag. Mitt sköte värkte, men värre var svedan i mitt hjärta. Här hade jag burit ett barn så länge. Ensam var jag och instängd. Sedan kom smärtan. Ingen hade talat om för mig, hur ont det skulle göra. Sedan skickade mor och far bort mig.

Jag vill vara hos mor och far som förut. Jag vill gå i skogen, jag vill träffa Torp-Anders. 

Torp-Anders – jag undrar var han är? Tänker han något på mig? Jag har tänkt så mycket på honom. Hans familj var så fattig. Vad han fick arbeta! Han var ute i skogen och snarade harar och ripor för att hans småsyskon skulle få något att äta. Jag tyckte det var underligt. Hemma lagades det mat och ställdes på bordet. Aldrig undrade jag över var den kom ifrån. Litet mat smög jag med mig till Torp-Anders när vi sågs. Det var ingen som märkte.

Vi träffades i skogen, Torp-Anders och jag. Jag hittade på att jag skulle plocka svamp och bär, och litet hade jag väl med mig hem. Torp-Anders och jag hade så mycket att samtala om. Han berättade om sitt liv. Mitt liv kändes så litet och inskränkt att det inte var mycket att tala om. 

Jag hade en informator som kallade sig för Plinius. Vad han hette eller heter, vet jag faktiskt inte. Han undervisade mig och Christian om olika saker. Det kändes så konstigt att tala med Torp-Anders om det som Plinius lärde oss. Jag tänker på latinet. För Torp-Anders var ett uttryck som ”Sors est cuique ferenda”  okänt på latin, men innebörden var självklar. Han bar sitt eget öde. Jag bar mitt. Ja, ”bar” är väl inte rätt ord. Jag levde i det. Och jag levde väl.

Nu är det så annorlunda. Hur skall jag kunna bära detta öde? Sade Plinius något om det? Nej, han bara lärde oss vad latinet betydde. Finns det någon mening i sentenser, om de inte leder någonstans? Hur skall jag kunna leva efter det jag lärt mig?

Jag vill hela tiden tänka på Torp-Anders. Han var – nej, han är väl fortfarande, hoppas jag – så snäll. Så omtänksam, så öm. Jag skulle faktiskt vilja säga kärleksfull. Jag saknar honom mycket. Först var jag utan honom när jag var hemma ensam. Mor och far stängde in mig när jag började må illa. Jag förstod ingenting – då. Jag fick inte gå ut. De tvingade mig att tala om vem jag träffat i skogen. Jag tänkte inte att det kunde vara något farligt att tala om.  

Mor bleknade, far blev arg. ”En torparunge!” skrek far. ”Men han är duktig och arbetsam”, sade jag. Jag försökte försvara Torp-Anders. Det hade jag ingenting för. ”Du är en adelsdam!” Far hade höjt rösten så, att han nästan blev hes. ”Du är ju nästan en prinsessa!” Ja, det hade jag hört förut. Vad hade det med saken att göra? 

Torp-Anders kunde inte latin. Spelade det någon roll? Han kunde lägga de mest finurliga snaror. Jag såg dem aldrig förrän han visade dem för mig. Hade jag varit en hare hade jag sprungit rätt in i dem. Han kunde också tänka sådant, som Plinius hade lärt mig och Christian. Han sade till mig

– Du har ju så mycket, och ändå önskar du dig hela tiden mer!

Det var när jag bad honom att få en harsvans. Jag ville bara ha den att hålla i. Han behövde hela skinnet. Det skulle bli en bit av en varm krage till hans mor.

Plinius hade sagt: ”que plura habemus eo cupimus ampliora”. Jag hade inte förstått, vad det egentligen betydde, förrän vi kom ihop oss om kaninsvansen.

– Jag vill ha den! sade jag. 

Mor behöver den! sade Torp-Anders. 

Det var kanske den enda gången vi var osams. 

Å, Torp-Anders! Vad jag längtar efter dig! Jag vill ha din arm om min nacke. Jag vill luta mitt huvud mot din axel. Jag vill att du tar om mitt vänstra bröst med din hand. Jag vill att vi kommer tätt intill varandra och att du kommer in i mig. Din sak är så skön. Den är både mjuk och hård på samma gång. Jag vill ha den inne i mig. Jag vill att du för den fram och tillbaka. Vi behöva inget latin för att känna hur skönt det är. 

Dock har Plinius lärt mig: ”Fortunam citius reperias quam retineas”

Kan jag finna tröst i sentenser? Hur sanna de än äro, hjälpa de till intet! Nu sitter jag här i mitt lilla rum. Familjen har gått och lagt sig. Det är tur att barnen lägga sig tidigt. De andra måste gå upp tidigt för att sköta om djuren. Jag kan vänta tills barnen vaknar. Det är så ljust att jag kan se att skriva. Jag har alltid tidigare tyckt det var svårt att hålla mig vaken på sommarkvällarna. Nu är jag glad att jag får sitta uppe. Ingen stör mig. Jag kan tänka vad jag vill. Skriva allt? Kanske inte.

Jag tror att husmor kan läsa, så jag gör min handstil svår att tyda. Samtidigt vill jag senare kunna se vad som står. Om det nu blir något senare. Jag vill inte leva längre. Eller vill jag? Jag skriver nu för att kunna läsa om några år. Hur kommer denna skrift att te sig när jag blir gammal? Jag kan ju bli 30 år eller mer!

Den 10 juni 1738

Nu vet jag ungefär var jag är! Ingen hade velat tala om det för mig. När jag frågat husmor Karin, sade hon bara ”det får jag inte säga”. Samma sak med herrn i huset. Pigorna och drängarna våga inte heller säga något. Men i går voro vi i kyrkan. Jag hade tjatat mig till att få följa med. ”Inte kan ni väl vägra mig att få den heliga nattvarden?” sade jag. De skämdes nog. Så jag fick åka med familjen. Barnen voro hemma hos pigan Amanda. 

Kyrkan är vit och har ett spetsigt torn. Jag såg inte så mycket av kyrkan utanpå, för husmor Karin drog snabbt in mig. Jag fick sitta i kvinnobänken bredvid henne. Hon höll ögonen på mig. Kanske trodde hon, att jag inte kunde bete mig ordentligt i kyrkan. Men det kan jag. Jag tycker om att lyssna på prästen. Jag tycker om Gud. Han är nog den ende, som bryr sig om mig just nu. Gud förlåter syndare som ångrar sig. Visst ångrar jag mig, men jag vet inte vad jag gjort, för att förtjäna detta straff! 

Det var kyrkoherden som höll i mässan denna söndag, viskade husmor Karin åt mig. Han sjöng rätt präktigt och gick med ståtliga steg upp i predikstolen. Den var mycket praktfullare än i Undenäs kyrka. Jag kunde inte se mig mätt på den.

Bredvid kyrkoherden där uppe står det en ängel och höll i timglas. Ängeln är alldeles naken, och det syns tydligt att han har en liten sak, precis likadan som Torp-Anders. Jag satt och såg på ängeln och hans sak och tänkte på Torp-Anders. Jag hörde inte alls vad kyrkoherden talade om, förrän han plötsligt sade: Vi här i Fägre kyrka tar hand om våra små!. Jag blev alldeles varm och kall om vartannat. Han hade sagt ”Fägre kyrka”! Nu visste jag, var jag var! Jag vågade inte se på husmor Karin. Hade hon tänkt på, att hemligheten nu var avslöjad? Nej, hon såg ut att sova. Tur var det! Nu ska jag försöka ta reda på litet om Fägre. 

När vi gick u,t frågade jag husmor Karin, vad kyrkoherden heter. Det hörde kyrkoherden, som stod utanför och tog alla i hand.

– Jag heter Jonas Drysenius, sade han. Jag förstår att du är ny här. Välkommen tillbaka!

Jag kände mig alldeles varm. Jag hade fått en vän! Jag måste försöka få tala med kyrkoherden någon gång!

Midsommardagen 1738.

I går var det midsommarafton och alla ungdomar gingo och dansade. Det hörde jag av pigorna och drängarna här på gården. Alla utom jag. Husmor Karin sade, att jag inte fick gå ut. Det var som att vara hemma på Fräckestad igen. Varför måste just jag vara utesluten från nöjen? Hon förklarade, att jag numera måste räknas som en ”fallen kvinna”. Som sådan fick jag inte delta i förlustelser. Jag kunde smitta andra. Ja, det var vad hon sade. ”Fallen kvinna” som kunde ”smitta andra”! Jag ville skratta högt. Hur kunde jag vara kvinna, när jag knappt fyllt 18 år? Vad kunde jag ”smitta andra” med? 

Det var dock inte så lätt att skratta, när jag såg hur pigorna klädde på sig sina finaste klänningar. De hade flätat in band i håret, de skrattade och nästan dansade när de gick i väg. Annat var det på vardagarna. Då hade de gråa kjortlar och håret täckt. Stegen brukade vara tunga och ansiktena trötta. 

Hur ser jag ut? tänkte jag. Ser jag ut som en fallen kvinna? Jag tittade ner på min kjol. Den var svart och tråkig. Hur var min klänning? Jag sträckte ut en arm och betraktade min ärm. På bröstet såg jag spetskråset och en liten utbuktning, som antydde min byst. Husmor hade hjälpt mig med att binda brösten, så att mjölken inte skulle rinna ut. Så småningom slutade den att komma.

Husmor har en spegel inne i salen. Jag går inte så ofta dit. Jag är inte välkommen där. Jag är en tjänare, och ändå inte. Med barnen sitter jag i en av kamrarna, när vi studerar. En guvernant är litet förmer än de andra tjänarna. Jag kammar mig framför fönstret i min kammare. När det är mörkt ute, ser jag en spegelbild av mig själv. Just nu är det ljust nästan hela dygnet. 

Barnen fingo gå med en av pigorna och se på midsommarstången. Sedan skulle hon följa dem hem, innan hon gick tillbaka till dansen. Husmor stannade hemma. Hon ”offrade sig”, sade hon, så att jag inte skulle bli alldeles ensam. I själva verket var hon min fängelsevakt. Hon satt utanför min kammardörr, så att jag inte skulle kunna gå ut. Ja, jag hade kanske kunnat krypa ut genom fönstret. Men det satt fast och gick inte att öppna. Dessutom är det nog för litet. De har så små fönster här på gården. Annat är det på Fräckestad! Vad jag längtar dit!

Jag ville inte öppna min dörr för att se, vad husmor Karin gjorde. Antagligen satt hon och sydde. Hon brukar lämna litet syarbete till mig ibland. Alltid är det något som behövde lagas. Jag tror, att hon tycker om att sy. Baka tycker hon inte om. Det har jag hört många gånger. När det ska bakas, gå alla ut i bakstugan. Jag har aldrig varit där, men av pigorna och husmor Karin förstår jag, att det är varmt och tungt att baka. Jag tycker det är underligt, att en husmor skall vara med i baket. Det var aldrig min mor, Dorotea. 

Ja, mor! Hon var alltid ledsen. Hon trivdes inte alls på Fräckestad. Det var kylan där i kanten av Tiveden som gjorde, att henne ögon tårades. Det var det långt ifrån ståndsmässiga huset på Fräckestad som gjorde, att hon kände sig lurad. Ensamheten var värst. Hon hade inte många andra att tala med än far, tjänarna och mig. Jag var väl för liten för att trösta henne, kan jag tänka. 

Så sutto husmor Karin och jag på var sin sida av min dörr en vacker midsommarafton. Inte mycket sällskap för varandra. Jag läste i min älsklingsbok ”Simplicissimus”. Jag tycker så mycket om att läsa om Simplicissimus’ troskyldighet. Han förstår inte mycket om livet! Boken handlar om otäcka saker som tilldrogo sig under 30-åriga kriget. Det är ju länge sedan nu, men hemskheter i krig äro nog desamma nu som förr. 

I kapitel 5 berättar Simplicissimus hur några soldater kommo till hans by. De pinade bönderna där på olika sätt, för att få dem att tala om, var de hade gömt guld eller smycken. Men hans far hade mer tur, tyckte Simplicissimus. För att få fadern att tala om var han gömt sina saker, bundo soldaterna honom vid en stol. Sedan kletade de salt på hans fötter. Så toog de in geten och lät den slicka fötterna. Fadern skrattade så han kiknade. Det tyckte Simplicissimus var så roligt att han också skrattade. Fadern talade till slut om var dyrbarheterna fanns. Männen stängde in Simplicissimus i ett annat rum. De skulle göra saker med hans mor och systrar, som det inte var så lämpligt att han såg. Jag undrar liksom Simplicissimus, vad det kunde vara. Han hörde hur de skreko, så det var väl inte så trevligt. Det var ju tur att han gick ut i stallet och träffade pigan. Hon såg konstig ut och sade åt honom: O Bub lauf weg, sonst werden dich die Reuter mitnehmen, guck daß du davonkommst, du siehest wohl, wie es so übel.

Jag hade just kommit dit, när barnen kom hem och friden var slut. Husmor reste sig från sin vaktstol och öppnade dörren till mitt rum. Aldrig fick jag vara i fred! Jag gömde boken under min madrass, innan barnen hann se, och sedan gick jag ut till dem.

Den 21 juli 1738.

Min Simplicissimus är borta! Jag har sökt överallt. Först under madrassen, där jag brukar gömma den. Där var den inte. Under sängen hade den kanske ramlat? Nej. Bland mina kläder? Jag har inte så många, så där var det lätt att leta. Nej, där fanns boken inte. I min kont? Hade jag lagt tillbaks den där? Många gånger tänkte jag på att flytta eller fly från min situation. Då skulle jag åtminstone ha Simplicissimus med mig. Jag hämtade konten och såg, att ingen försökt öppna den. Det kunde jag se, därför att jag knutit ett band om konten på ett mycket speciellt sätt. Inte ens jag hade varit där. Då skulle knuten ha sett annorlunda ut. Jag mindes mycket väl, hur jag knöt. I mitt rum fanns nu inget mer ställe, där jag kunde finna boken. I ett förskräckelsens ögonblick såg jag för mig, hur boken hamnat i den öppna spisen. Men det är sommar nu, och jag har ingen eld där.

Barnen! Jag måste fråga dem! De små slynglarna vilja väl reta mig. Jag har kanske gett dem för svåra läxor. Och så vill de hämnas. Jonas, som är äldst, är lat. Det kan ju ha med tonåren att göra, förstås. Han är 14 år. Ulla är dum. Hon är visserligen bara tio år, men visst ska väl en tio-åring kunna mer! Det är inte lätt att undervisa sådana barn. 

Jag vill inte fråga dem direkt efter boken. Då förlorar jag. Jag måste söka, utan att någon märker det. Kanske Amanda, pigan i köket, kan hjälpa mig. Vi har blivit ganska goda vänner.

Min Simplicissimus! Jag kan inte klara mig utan den! Kära dagbok, hjälp mig att hitta den!

Den 30 juli 1738.

Jag har fått gå i kyrkan igen. Nu när Simplicissimus är borta, får Bibeln bli min tillflykt. Den är svår att förstå, men när kyrkoherden talar, tycker jag att jag kan följa med i allt. Jag lyssnar nu bättre. Det är litet långtråkigt att bara titta på ängelns sak.

Kyrkoherden läser så högtidligt i bibeln. Sedan förklarar han så fint det, som han läst. Ibland förmanar han några bönder också. Han har än så länge inte haft något att säga om min familj, det vill säga dem jag bor hos. Jag börjar känna, att de är hederliga, och att de sköter sig bra. Jag har nog haft tur som kommit till dem. 

När vi gingo ut ur kyrkan, tog kyrkoherden mig i hand. Jag kände mig så särskild. Att han bryr sig om mig!

När vi kom hem, läste jag litet i Bibeln. Husmor Karin låter mig vara ifred, när hon ser, att jag sitter med den heliga skrift. Det känns bra.

Jag kan inte låta bli att be Gud om, att jag ska hitta Simplicissimus igen. Trots allt tycker jag mer om den än om Bibeln. Förlåt!

Den 15 augusti 1738

Det hände något roligt i dag. Barnen hade varit särskilt duktiga. De hade lyssnat och visat att de lärt sig. Vi talade om jordens historia, och de mindes en hel del om hur bergen bildats. Speciellt intressant tycker jag det är att berätta för dem om Vättern. Hur vattnet från Vättern tidigare flutit ut direkt i Nordsjön. Att bergen sedan rest sig mellan Vättern och västra landet, så att vattnet nu måste flyta ut österut. De känna ju till Vättern. De hava många gånger besökt denna stora sjö och äro helt tydligt imponerade. 

Då tänkte jag, att jag ju kunde berätta litet för dem ur Simplicissimus.

– Det här är en uppdiktad historia, sade jag, ni behöva inte kunna den senare. Jag vill berätta den, för att ni varit duktiga.

Och så berättade jag för dem om den gången när Simplicissimus skulle vakta får. Fårägaren hade sagt till honom att han måste se till att vargen inte kom och tog fåren. Hur ser vargen ut då? frågade Simplicissimus. Han hade ju aldrig sett någon varg.

– Det har jag! avbröt Jonas.

Jag ville inte börja diskutera med honom, för jag trodde knappast han sett någon varg. Visserligen finns det varg i Västergötland, men det är i skogen och inte så här ute bland fälten där vi bor.

Nåja, jag fortsatte och berättade att fåren försvunno åt alla håll. Simplicissimus visste inte vad han skulle göra, men han satte sig och spelade säckpipa och sjöng till, bara för att han tyckte om det. Då samlades fåren runt omkring honom. Plötsligt fick han se några män på hästar komma mot honom. Han trodde att de möjligen var vargar. De hade ju fyra ben, precis som fårägaren berättat för honom att vargen skulle ha. För att skrämma i väg dem, blåste han i säckpipan, men det hjälpte inte alls. De togo fast honom i ena benet och kastade upp honom på en häst. Han, som aldrig suttit på en häst tidigare, ramlade genast ner. Säckpipan hamnade under honom och gav till ett gällt skri, som om den hade ont. Då sade männen till honom att han gjort pipan illa, eftersom hon skrikit så. Det förargade honom. Sedan satte hästen i gång och travade tills den kom till Simplicissimus’ by.

Så berättade jag för dem om vad som hände i byn. Det var det som jag läst senast, på midsommaraftonen. Jag utelämnade det där med modern och dottern. Det var ju onödigt, tyckte jag. Jag tog inte med några detaljer om tortyren, som soldaterna utsatt de andra bönderna för heller.

Barnen sutto alldeles stilla. Jag har aldrig sett dem sitta så stilla tidigare. När jag slutat berätta, sade Jonas

– Vad hände sen?

Jag förklarade, att jag inte visste det. Boken har försvunnit, sade jag. Och det var ju sant. 

Vad som hände sedan, kunde jag aldrig föreställa mig. Till kvällen, när jag skulle gå och lägga mig, såg jag Simplicissimus ligga på mitt lilla bord. Jag blev så glad, att jag nästan fick tårar i ögonen. Visserligen var boken våt och smutsig, men där voro alla äventyren tillbaka! Jag tog upp boken och öppnade försiktigt sida efter sida. Jag lade några torra stickor mellan sidorna här och där och hoppades att den skulle torka, så att det gick att läsa i den igen.

Nu kan jag somna i lugn och ro. Vi äro vänner, barnen och jag, och min Simplicissimus är tillbaka.

Den 10 oktober 1738

I går hände det en katastrof. Jag vet inte hur jag ska komma över detta! Jag måste skriva!

Jag satt i mitt lilla rum och skulle skriva ett brev till mor. Jag har inte hört från henne, sedan jag kommit hit. Hur kan hon bara lämna mig så här ensam? Hon kunde i alla fall ha skrivit till min födelsedag! Och far! Jag som tycker så mycket om far! Hur kan han överge mig på det här sättet!

Jag satte mig ner för att skriva, när Jonas kom in. Han brukade inte komma så sent på kvällen. Innan jag hann säga något, kom han fram till mig där jag satt. Så lade han handen på ett av mina bröst. Ett ögonblick, bara väldigt kort, uppfylldes jag av samma känsla, som när jag varit med Torp-Anders. Jag ville trycka mig intill honom, jag ville gråta ut min ensamhet hos honom. Men så fann jag mig. Det var ju Jonas, en 14-åring! 

– Vad gör du! sade jag och drog mig häftigt ifrån honom.

– Vad spelar det för roll, sade han. Du är ju i alla fall förstörd!

Och så vände han sig om och gick ut.

Jag blev alldeles stel. Vad menade han? Vad tog han mig för? Så här kunde det ju inte fortsätta! Jag måste tala med hans mor. Jag måste sluta mitt arbete här! En mängd tankar virvlade runt. Hur skulle jag kunna komma härifrån? Hur skulle jag kunna få ett annat arbete? Nu måste jag skriva till mina föräldrar. Och de måste svara eller åtminstone göra något!

Så här kort blev brevet i min upprördhet:

’”Jag kan ej längre vara härstädes. Ingen respekterar mig. Nu har Jonas lagt sina händer på mina bröst. Ack, tag mig härifrån!”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *