Inlägget gjort

Det sägs att en prinsessa. Kapitel 8. Taklagsfestens efterspel

Äntligen började huset på Karsjöhult bli färdigt. Sedan takstolarna lagts på skulle Johan på Fräckestad ordna taklagsfest. Visst blev huset fint! Allteftersom alla delarna kom på plats blev han alltmer stolt över det. Sedan skulle det visserligen inredas, men redan nu kunde han klättra upp på andra våningen och se ut över Lilla Karsjön. Skorstenen fanns där i mitten och stommarna till de öppna spisarna var färdiga. Det var mycket arbete kvar, men han kunde lätt föreställa sig hur ståtligt och trevligt huset skulle bli. Så låg det ju så vackert också! Det fanns nog inte många hus i Undenäs som låg så vackert som Stråles hus på Karsjöhult! Solen glittrade i Lilla Karsjön. Fälten låg som en gloria och skogen som en krans runt åkrarna.

Det var både frivilliga grannar och betalda drängar som ville vara med om den stora stunden när man skulle fira att takets skelett reste sig mot himlen. Johan bjöd det bästa han förmådde. Inte var han så rik som grannarna trodde, men något borde han kunna åstadkomma. Fräckestads pigor och drängar hade gjort i ordning förfriskningar till taklagsfesten. Det skulle bli öl och bröd.  Många grannar, också de som inte hjälpte till, hade passat på att komma. De såg alltid fram mot fester, och en fest på Fräckestad lät lockande. För även om detta nu bara var Karsjöhult, hörde det i alla fall till Fräckestad. Det var ju en adelsfamilj som bjöd.

När man hängt upp taklagskransen i takåsen började festen. Dorotea och sonen Christian gick ganska snart. Charlotta hade redan flyttat hemifrån, så hon kunde inte vara med. Det blev så småningom ganska vilt nere på marken och folket i trakten skulle sent glömma taklagsfesten på Karsjöhult. Det talades länge om Olle som förlorat några tänder i slagsmålet mot Pelle, medan Pelle klarat sig med ett blått öga. Man bara skrattade åt Ludvig som knuffats i sjön av Nikolaus och varit nära att drunkna om inte Alfred kommit och dragit upp honom. Sedan var det visst någon främling som hade klättrat upp i en takstol och suttit där och druckit tills han ramlade ner av fyllan. Det var knappt någon som tog notis om honom – förrän dagen efter. 

När Niklas och Urban, drängar från Fräckestad, åkte till Karsjöhult för att städa, hörde de ett underligt ljud alldeles utanför de timrade väggarna. Därnere på marken, smutsig och våt, hittade de ett grymtande bylte som knappt gick att känna igen. Levde gjorde det i alla fall. De drog fram den ynkliga figuren och fann att det var en ganska ung man. Niklas och Urban tyckte de kände igen honom. Visst hade han väl varit med och lagt på taket? De mindes vagt att de bjudit honom att dricka brännvin. Det var inget konstigt med det. Alla drack ju på en taklagsfest. Inte bara öl! Det underliga var kanske att de tvingat honom upp på taket igen. De mindes inte så noga. Nu så lade de honom på en kärra och körde till fältskären i Forsvik med honom. De sade ingenting till husbonn eller någon annan. De hade ju nog med sitt efter festen.

Två dagar efter taklagsfesten kom en oväntad besökare till Fräckestad. Det var ett bud från fältskären i Forsvik. När budet knackade på dörren gick Lovisa dit. Hon torkade hastigt av sig sina våta händer på kjolen för att öppna. Alla andra var ute på fälten och arbetade. När hon såg budet blev hon litet ängslig. Budet såg halvfint ut, och när hon tittade bakom det såg hon en enkel vagn med endast en fastspänd häst. Det var nog ingen särskilt fin herre som hade ett så simpelt åkdon. Hennes ängslighet rann av henne. Här arbetade hon på Fräckestad säteri. Inte hade hon tid med sådant lågt folk! Hon snörpte på munnen och höll igen dörren bakom sig. Här fanns ingen inne som hade tid med enkla ärenden. Budet envisades: han hade ärende till herrn på Fräckestad. När han fick höra att herrn inte var inne bad han Lovisa ge bud åt honom när han kom tillbaks. 

– Det är ett viktigt ärende, sade budet. Nådig Herrn måste komma till fältskärn i Forsvik så fort som möjligt.

Johan blev något förargad över uppmaningen som Lovisa förde fram till honom. Inte hade han tid att åka till Forsvik nu, när det var så bråda tider! Karsjöhultshuset måste göras i ordning. Han brydde sig inte om budets begäran.

Nästa dag kom en annan vagn in på gården. Den här gången var Johan hemma och inne. När han såg vagnen anade han obehag. Han kände igen personen som klättrade ur den. Det var fältskären som han blivit bekant med redan i Landsberg. De hade inte haft så mycket med varandra att göra på den tiden. Ändå var de ju liksom krigskamrater. Fältskären hade tagit hand om de sårade. Johan hade varit med om att göra dem till offer för kriget. Ja, så var det ju egentligen inte. Johan hade både anfallit och försvarat. Många av hans soldater hade klarat sig bra. Men det gick ju inte att komma ifrån att många också blev sårade. I synnerhet i det senaste slaget, det som svenskarna förlorade. Det slaget som gjorde att han måste åka tillbaka till Sverige. Han ville inte gärna bli påmind om det. 

Han gick ut och tog emot fältskären. 

– Det var länge sedan, sade Johan ansträngt.

Nästa dag kom fältskäraren själv till Fräckesta. Han var upprörd över att Herrn inte kommit hans önskan tillmötes, sade han åt Sara som öppnade. Sara neg och stängde dörren framför fältskäraren, innan hon gick in till Herrn. Efter en stund kom hon tillbaks: 

– Nu är nådig Herrn inne och fältskäraren skulle vara så god och komma in. Sara knixade ännu en gång 

Ulrik kände fältskäraren sedan tidigare. Han hade tjänat i Brandenburg samtidigt med Ulrik. Han hade amputerat både en och flera ben på de soldater som tjänat där. Ändå kände sig inte Ulrik riktigt på god fot med honom. Han var ju bara en bensågare, inte en ädling. Han tyckte ändå att det var nödvändigt att hålla sig vän med honom. Rätt var det var, kunde man ju behöva hans hjälp. 

– I hade taklagsfest här i jåns, sade fältskären utan att ta upp Johans erbjudna inledning.

Festen kunde Johan bara vara stolt över.

– Jag har byggt ett nytt hus i Karsjöhult, sade han. Byggfolket måste ju ha sin fest.

– Jag fick en rest av den festen, sade fältskären.

Johan undrade om fältskären var gramse för att han inte blivit inbjuden, men sade ingenting.

– En person blev buren till mig efter festen, fortsatte fältskären. Hon var mycket illa däran.

Johan började känna sig illa till mods. Vad betydde detta? Han hade visserligen hört talas om slagsmålen efter festen, men han själv hade väl inget ansvar i dessa? Och förresten, fältskären hade sagt ”hon”. Inte visste Johan något om någon flicka eller kvinna som varit med.

– Ingen vet vem det är, sade fältskären.

Det tyckte Johan var egendomligt. Han tyckte han kände alla som varit med.

– Jag har inte hört något, försvarade han sig.

– Nu ligger hon svårt skadad hos mig. Jag måste be herrn ta hand om henne. Jag är ju inget hospital. Jag behöver ha betalt för mina omsorger, också. 

Fältskärens röst blev en aning påträngande.

Johan kände hur den orättmätiga begäran fick vreden stiga upp från hans mage, sprida sig över bröstet och sedan brusa upp i huvudet. Hans blå ådror vid tinningarna bultade när han sade

– Det kan I väl ändå inte begära av mig! En okänd person som smugit sig in på festen! Jag kan väl inte ta ansvar för tattare, heller!

– Vem ska då göra det? frågade fältskären. Ska jag neka okända att få vård, kanske? Det var i alla fall på nådig herrns gård kvinnan skadade sig så svårt att hon ännu inte vaknat till liv!

– En kvinna! utropade Johan. En sköka och en fyllbult!. En som trängt sig in på festen orättmätigt! Varför ska jag betala för hennes vård? Det får väl socknen göra!

Då besinnade sig fältskären. En ensam man kunde ju inte ta över hela ansvaret. En sådan här händelse var socknens sak. Det hade herrn rätt i.

– Vi tar upp det med socknen, instämde fältskären.

Johans ådror drog sakta ihop sig. Vreden tog lång tid på sig att svalna. En adelsmans blod svallar, tänkte han. Hur kunde fältskären bara komma till mig med en sådan ohemul begäran!

– Så länge kanske nådig herrn kan hjälpa mig med att få henne ifrån mitt hem, åtminstone? bad fältskären. Nu lät han betydligt ödmjukare.

Det var en annan sak. Någon måste ju ta hand om denna obehagliga olyckshändelse. Egentligen kände sig Johan stolt över att fältskären vänt sig till honom. Han var ju en av de få ädlingar som fanns på trakten.

– Naturligtvis, sade Johan. Jag skickar två drängar och en skrinda till fältskären att hämta den olycksaliga.

Det blev Niklas och Urban som fick uppdraget. Det var väl ödets nyck som gjorde att det var de som också kört till fältskären med den okände. De hade kommit överens om att inte säga något till någon om honom. Naturligtvis hade de hoppats på att han skulle överleva. Den skadade hade visserligen inte visat något livstecken när de kom fram till fältskäraren. Niklas och Urban hade så pass mycket erfarenhet av dryckenskap att de visste att många druckna kunde vara helt lealösa, ja som döda. Nu var han kanske död. Hade han varit död när de kom till fältskären med honom? 

– Ska vi fråga fältskären? undrade Niklas när de satt på skrindan där de spänt för Lustig och Abraham. Lustig hade varit pigg och rask en gång, men såg nu mest dyster och trött ut. Abraham var en stark nordsvensk som aldrig visade humör.

– Kanske, sade Urban tvekande. Det avgjorde saken.

Urban var den äldre och mer livserfarne av dem. Om inte fältskären sade något själv, skulle de bara ta med sig den livlösa kroppen och inte säga något mer.

Fältskären hade redan varit och talat med komministern.

– Bäste bror, hade fältskären sagt.

Ja, han var bror med komministern sedan den gången komministerns ko skulle kalva. Kalven hade satt sig på sned och både ko och kalv höll på att gå ”åt fanders”. Det var komministern själv som brukade säga så när han berättade om händelsen. Fältskären hade kommit förbi från något annat ärende och hört kons förtvivlade skrin. Det finns ingen som kan föra oväsen så som en ko i förlossningsnöd. Så hade han helt sonika stuckit in sin håriga arm i kons slida, vänt på kalven och låtit naturen ha sin gång. Det gick så fort att han fick både kalv och efterbörd över sig. 

Komministerns piga fick lov att värma upp vatten . Fältskären måste klä av sig allt han hade haft på sig och tvätta av sig i brygghuset. Inte tyckte han om det. Vatten kunde vara farligt, det visste han väl. Men han var så illa tvungen. Pigan tog hand om de blodiga kläderna. Egentligen var de inte värre smutsiga än hon var van vid. Fältskären fick låna några alldeles för stora byxor och en rymlig skjorta av komministern.

Under tiden som fältskärens egna kläder torkade framför brasan i stora salen, bjöd komministern på en rejäl sup. Så blev de bröder.

– Bäste bror, sade alltså fältskären när han nu kommit till komministern för att tala allvar.

– Jag har ett problem. Det är en ung kvinna som fördes illa skadad till mig från Karsjöhult. Ingen vet vem hon är. Nu måste vi efterlysa hennes släktingar. Herrn på Fräckestad kan ju inte ensam ta ansvar för henne.

– En kvinna som är död? undrade komministern.

– Nja, inte ännu, sade fältskären. 

Komministern förkunnade den okändas olycka vid nästa gudstjänst. Den som saknade henne skulle höra av sig. Så länge skötte socknen, dvs komministern, om vården av henne. Det betydde att socknen sedan måste få tag i någon som var villig ta hand om henne. Så länge hon var allvarligt sjuk, alltså. Så småningom kanske hon kunde göra någon nytta.

När Niklas och Urban kom till fältskären, fick de veta att den okända var illa skadad och att de nu måste föra henne till kaplansgården. 

Drängarna tittade på varandra. ”Henne”? De hade inte varit med i kyrkan och inte visste de att personen var en kvinna. Den hade ju arbetat som en man tillsammans med de andra. 

Nu låg den skadade på en bänk nere i fältskärarens källare. Hon var inte stort mer än en flicka och såg alldeles oskadad ut. Niklas och Urban förvånade sig. Fältskären berättade att han varit tvungen att tvätta kroppen för att komma underfund med var skadan fanns. Allt blodet var nu borta, sade fältskären. Där den skadade låg på rygg såg det ut som om hon sov. Det blonda håret föll i lockar vid sidan av huvudet, munnen hade ett svagt leende. Omkring kroppen fanns en skjorta och fötterna som stack ut såg rosigt rena ut. Annat var det när de lyft upp den okände och burit honom till skrindan första gången, efter taklagsfesten.

Niklas och Urban såg sig omkring i källaren medan de funderade på hur de skulle få upp kroppen genom trappan. Den var smal och den skadade var lång, trots sin ungdom. De såg en mängd burkar med olika innehåll. Där var en fisk med två huvuden, en hand, en fot. Usch, det var så äckligt så de ville inte se: i en stor burk fanns något som liknade ett spädbarn.

– Vad är det? skulle de just fråga när fältskären kom ner för trappan.

– Vad dröjer ni så länge för? svarade fältskären bara. Skynda er på, mina kunder väntar.

Niklas och Urban tog den skadade i var sin ände och lyfte. Det kom ett svagt gnyende från kroppen.

– Det blir inte lätt att få den här uppför den smala spiraltrappan! utbrast Urban. Vi kanske gör den illa!

Det bar Urban emot att säga ”hon” om den arbetare de hållit för ung gosse. De hade arbetat tillsammans, som drängar. Inte kunde det vara en kvinnsperson!

– Ta henne genom fönstret då, föreslog fältskären och visade ett fönster som var i axelhöjd. Så gjorde vi när vi bar ner henne. Vilka som var ”vi” förklarade han inte närmare.

Fönstret var precis lagom för att få ut den smala kroppen. De sköt den genom fönstret och gick själva ut genom trappan. Fältskären stod och väntade otåligt på dem.

– Skynda er på! sade han igen

Niklas och Urban lade den skadade i skrindan.

– Låg henne ligga så där på rygg, befallde fältskären. Då återhämtar hon sig nog så småningom.

Ingen visste egentligen vad man skulle göra åt sådana här förolyckade. Inget ben var brutet. Några fler synliga skador än litet skrapor här och var fanns inte. Ändå låg hon bara där och var tyst när hon inte gnydde. Liv var det i henne, det märktes både på andningen och det stilla klagandet. Fältskären kände sig hjälplös och var bara nöjd med att bli av med ansvaret.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *