Inlägget gjort

Det sägs att en prinsessa. Kapitel 9. Nästans främlingskap

Kyrkoherden brukade samla till Trisett – ett populärt kortspel – innan kyrkorådet sammanträdde. Därför förstod Johan, herre på Fräckestad, och Jonas, komministern, vad det var fråga om när de blev inbjudna denna fredag.  

Hösten hade redan kommit till Undenäs och vägen till prästgården hade varit kall. Herr Johan och Jonas som båda haft ganska långt till prästgården stampade sig varma i farstun, medan pigan Albertina hjälpte dem av med ytterrockarna.

Inne i salen satt redan en man och en kvinna. Att fältskären skulle vara med denna kväll hade de nykomna inte förutsett, inte heller att kommerserådinnan Cronström skulle göra honom sällskap. Herrarna sneglade på kommerserådinnan och visste inte riktigt hur de skulle bete sig. Johan var skyldig henne pengar. Fältskären däremot kände sig bekväm med henne. Han brukade hjälpa henne med en böld hon hade på magen. Kyrkoherden och komministern var tacksamma för den ljuskrona hon donerat till Undenäs kyrka. Var det hon som var orsaken till denna kortspelskväll?

Kyrkoherden bjöd in de nykomna i salen. Albertina hade ställt fram kritpipor åt herrarna. Kommerserådinnan nyttjade inte tobak, även om hon lät denna växt odlas på någon av sina gårdar i Sannum. På bordet stod det immande glas, fem stycken. Där var det värmande brännvinet, hembränt hos fältskären. Han hade tillstånd att bränna, ty han behövde ju brännvin för sin verksamhet. 

– Brännvin är bra för att hålla skadade still, brukade han säga. Det går lätt att såga av både armar och ben, bara man har brännvin.

De som var i närheten stängde igen sina öron. De ville inte veta alltför många detaljer om fältskärens göranden och låtanden.

Utan alltför många omständigheter satte de sig vid spelbordet. Johan satte sig mitt emot kommerserådinnan innan någon hann ge någon anvisning. Jonas, och fältskären fick då spela ihop. Jonas började dela ut de fyrtio korten. Kyrkoherden spelade aldrig själv. Det var en princip för honom. Spelet var bara en förevändning för de viktiga samtal han ville ta upp. Han satt dock vid bordet och såg på hur de andra spelade medan han väntade på ett lämpligt tillfälle att börja. Det användes en särskild kortlek för trisetten. I den leken var åttan, nian och tian uttagna ur leken. Sedan skulle man spela så att trean var högst, sedan kom tvåan, esset, kungen, och så vidare, ner till fyran. Det par som tagit flest antal stick vann.

När fältskären och komministern vunnit det första spelet, gjorde man en liten rökpaus. Medan herrarna satt och sög på sina kritpipor, frågade kommerserådinnan 

– Hur går det med det nya huset på Karsjöhult då?

Hon hade lånat ut en hel del pengar åt Johan för att bygga.

– Det är färdigt utanpå, sade Johan helt aningslöst. Vi hade taklagsfest där nyligen.

– Apropå taklagsfest, sade kyrkoherden och blinkade försiktigt till fältskären.

Nu förstod Johan vad det var fråga om. Han hade velat ge sig själv en örfil för sin dumhet. Men hur det nu var, så var det nog den frågan som kyrkoherden hade velat ta upp. Det hade inte hjälpt vad han gjort eller sagt.

Fältskären fyllde i där kyrkoherden slutat.

– Det hände en olycka vid festen.

– Det är väl inte mitt fel! brast Johan ut.

– Det är ingen som har sagt, avbröt honom kyrkoherden lugnt. Vi tar en sup och suger på den ett tag. 

Kommerserådinnan var nog så duktig i att stjälpa i sig brännvinet som de andra. Snart nog steg humöret i takt med rodnaden på kinderna.

– Vi tar ett parti till, föreslog kyrkoherden. 

Fast som vanligt var han inte med. Han blinkade till komministern, och som genom någon slags magi vann Johan och kommerserådinnan nästa spelomgång.

– Den där olyckan. 

Nu var det komministern som tog upp frågan. Den finns nu i kaplansgården. Där kan jag ju inte behålla den.

– Vad är det fråga om? undrade kommerserådinnan. 

– Det var en okänd som förolyckades, förkunnade fältskären.

– Är han död? undrade kommerserådinnan.

– Nej, sade kyrkoherden. Det är det som är problemet. 

Så hörde han vad han själv sagt och ändrade sig hastigt

– Gud vare lov, hon lever ännu, men hon är mycket illa därann.

Med en mun utbrast alla andra, utom fältskären

– Hon!

– Ja, det är en ung kvinna. Hon har långt ljust lockigt hår och ser ut som en ängel.

Kyrkoherden såg nu lycklig ut, helt utan brännvin.

– Kommer hon att överleva? undrade Jonas, komministern, försiktigt.

– Det tror jag nog, svarade fältskären hastigt. Men vi måste ordna någonstans där hon kan bo under tiden hon hämtar sig.

Nu började de inbjudna förstå varför kommerserådinnan var med. Hon var en av de rika i trakten. Hon ägde och drev Forsviks bruk, och innehade dessutom stora ägor vid Sannum. Nu var det hon som rodnade

-En okänd! utbrast hon. Den kan vi väl inte ta hand om!

Det hade hon rätt i. Folket i Undenäs var fattigt. Både torpare och bönder hade svårt att klara sin egen livhanke.

– I en förordning står det att tiggare bara får tigga inom sin egen hemsocken, tillade kommerserådinnan.

– Den förordningen gäller enbart tiggare, påminde kyrkoherden stillsamt. Låt oss ta en sup till!

Man drack och begrundade. Sedan bytte man par, så att Johan och fältskären bildade ett och komministern och kommerserådinnan ett annat. Johan hade fått en hel del att tänka på. Hans spel blev inte särskilt koncentrerat. Dock vann han och fältskären, och man tog ännu en rökpaus.

– Vi måste ta upp frågan i kyrkorådet, föreslog kyrkoherden.

Johan och kommerserådinnan drog en suck av lättnad. Nu fick de anstånd.

– Vi tar kyrkoråd efter högmässan på söndag, bestämde kyrkoherden.

Så blev anståndet kort.

Efter kyrkoråd och andra rådslag fick Annas problem en lösning. Måhända skulle den vara tillfällig. Allt berodde på hur hennes tillfrisknande artade sig.

Johans hjärta sade att en ung flicka inte kunde lämnas ensam. Han saknade ännu Charlotta. Saknaden var som ett stort hål i hans vardag. Kommerserådinnan å sin sida kände att hon inte kunde låta en ungdom förgås. Det spelade ingen roll hur mycket främling den unga än var. Kyrkoherden övertalade Johan med tanken att också okända hörde till vad man kunde kalla ”vår nästa”. Det blev hos Johan hon fick bo under tillfrisknandet. Kommerserådinnan betalade en del av kostnaden för hennes uppehälle. Vård var det ingen som tänkte på. Ville Gud, så skulle hon klara sig.

Anna vaknade upp i samma rum där Charlotta suttit instängd i fem månader. Samma rum som hört Charlottas födslovåndor och barnets skrik. Hon hörde dock inga ekon av dem. När hon öppnade ögonen förvånades hon bara över rummets tak. Där var tjocka ekplankor med kvistmärken som gjorde olika mönster. Anna såg ögon och ansikten. Hon såg rök och vingar som av fåglar. Kanske var hon i himmelriket. Någon hade berättat om paradiset för henne. Hon slöt ögonen igen och gled ut i sömn. I drömmen flög hon på en fågel och var lätt som en fjäder. Så ville hon gå ur sängen. Då vaknade hon och upptäckte att hennes ben inte ville lyda henne. Hon satte sig upp och försökte svänga dem över sängkanten. De ville bara inte. Hon blev rädd. Ensam var hon och orörlig! Fanns det ingen i närheten? Hon lade sig ner igen och försökte minnas. Vad hade hänt? Vem var hon? Eld och skräck blandades med ljud av sågande. Så bet sig en stor smärta in i henne. Hon vände sig för att komma från smärtan. Den var i ryggen, i huvudet. Dovt kändes det i benen, vasst i huvudet, outhärdligt i ryggen. Smärtan dominerade allt. Hon försökte tänka bort den i huvudet. Då kändes den i ryggen. Hon glömde det onda i benen. Då pinade henne huvudet. Så kom ryggen tillbaks och plågade henne. Sedan slog smärtan till i huvudet igen. Det gick inte att sova mer. Fanns det ingen ställning som gav henne lisa? Efter ett tag upptäckte hon att hon med vilje kunde få smärtan att flytta sig runt i kroppen. Då blev hon lättad över att det inte kunde göra ont överallt på samma gång. Hon somnade och vaknade om vartannat. En gång kom någon in. Det var Lovisa. De såg på varandra. Båda var lika förvånade, Anna och Lovisa. Anna försökte säga något, men tungan var så tjock, munnen så stel. Så gick Lovisa plötsligt ut, utan ett ljud.

Så snart som Johan fått reda på att den sjuka vaknat upp ur sin dvala, började han planera för hennes fortsatta liv. Säkert skulle hon bli bra igen och kunna arbeta. På gården hade han inte behov av någon mer piga. Som dräng kunde hon inte tjäna mer, tänkte han. Men Margareta på Karsjöhult hade klagat över sin extra börda. Det barn hon tagit emot som sitt eget tyngde henne mer än hon trott från början. Det var visserligen en frisk och kraftig gosse, men hon hade ingen mjölk att ge honom. Det tog tid att blanda den mjölk han behövde, och de andra barnen tog också henne i anspråk, likaså de dagliga sysslorna. Kanske hon kunde ha användning av en extra piga? Barnpassning borde väl en tillfrisknande sjukling klara av?

Han skickade in Lovisa att titta till Anna litet extra. Hur kände hon sig? Kunde hon äta? Hade hon börjat tala? Jo, berättade Lovisa, Anna åt och talade nu. Så småningom klagade Anna inte så mycket mer över att hon hade det ont. Men hon kunde fortfarande inte ställa sig upp. Johan gick in och lyfte henne resolut ur sängen. 

– Ställ dig upp! sade han bryskt.

Annas ben bara hängde ner från kroppen som vissna blomstjälkar. Anna själv klamrade sig fast vid Herr Johans hals.

– Jag kan inte! Först grät hon bara helt tyst. Sedan kom hennes situation in i hennes förstånd, och hon kunde inte hålla tillbaka ett skri

– Det går inte!

– Gråt inte, Charlotta! 

Johan skakade henne så som han gjort med sin dotter, tills han kom på sin felsägning. Det var ju inte Charlotta han höll i sina armar! Besviken, ledsen och förargad nästan kastade han tillbaks Anna i sängen.

– Faan! mumlade han och lämnade rummet.

Varöver han svor visste han nog inte själv: Att Charlotta förskjutits, att Dorotea var så avig mot honom och nu sist att Anna visade sig så oduglig.

Anna låg i sängen och bara grät. Det var inte förrän nu som hennes belägenhet blev klar för henne. Mor och far var borta, syskonen likaså, och själv var hon bara halv! Kudden blev våt, håret tovigt. Hon satte sig upp och kände på ett ben. Nej, ingenting kändes! Då grät hon ännu värre. Hon grät ända tills Lovisa kom in. Lovisa var den som tagit emot budet om olyckan. Lovisa hade sett till henne medan hon bara låg där. Nu började Lovisas hjärta tåras i kapp med Annas gråt.

– Men kära lilla, sade hon, inte ska hon gråta så!

Då grät Anna ännu värre. Lovisa satte sig bredvid henne och tog hennes hand. Så satt hon ända tills Anna lugnat ner sig. Då torkade hon hennes tårar, lyfte upp henne ur sängen och lade försiktigt ner henne på golvet. Sedan gjorde hon i ordning i sängen, bytte trasorna omkring stjärten på Anna och satte sedan tillbaks henne. Lovisa var stark. Det var mycket tungt hon fått bära i sina dagar. Men hon var barnlös och nu blev Anna något av de barn hon aldrig fått föda fram. Lovisa lirkade försiktigt en kam genom Annas hår, så att de guldgula lockarna åter kom till sin rätt. Sedan lade hon henne ner och böjde sig ner över Anna för att ge henne en sista kram. Det var då hon fick syn på Annas kors.

– Du har ju ett kors, utropade hon. Herren kommer att bevara dig! intygade hon lugnande. Sedan gick hon.

Anna låg i sängen, ren och fin, för tillfället lugnad. Hon tog handen om korset hon hade om halsen. Det hade hon alldeles glömt. Det betydde nog någonting. Så somnade hon.

Under Annas fortsatta tillfrisknande var Lovisa ofta vid hennes sida. Lovisa lärde Anna att sjunga och att tycka om psalmen ”Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus.”

– Så kan du sjunga när du känner dig ledsen, undervisade Lovisa. Du ska veta att ”från dem han hjälpen sänder”.

– Blir jag bra i mina ben då? undrade Anna förhoppningsfullt.

– Du får inte begära för mycket, förmanade Lovisa. Men Gud kan hjälpa dig att bära ditt hårda öde.

När Anna kommit till sig så pass att hon kunde sitta upp i sängen, kunde äta och sjunga, fattade Johan sitt beslut. Nu var det dags för henne att lämna Fräckestad. 

Så kom det sig att Anna hamnade i Karsjöhult. Hon skulle vara barnpiga åt den yngste, som fått namnet Anders. Anna förvånade sig över att Margareta kunnat få ett barn till. Hon såg så gammal och utsliten ut. Men Anders fanns där, som bevis på hennes fruktsamhet. Det gick bra för Anna att sköta honom så länge han satt i den lilla stol som Lars snickrat åt honom eller låg i sin säng. Svårare var det när han började krypa omkring på golvet. Visserligen hade hon lärt honom att komma när hon ropade. Men ibland fanns det saker som väckte hans uppmärksamhet och så vips, var han borta. Anna satt i sin stol och nästan grät tills han kom tillbaks. Han kröp upp mot henne och tog i hennes hand. Det var som att säga ”förlåt” för att han försvann. 

Anna grät åter över sin orörlighet. Hon slöt handen om sitt kors och bad om hjälp. Då kom en tanke till henne. Lars kunde kanske hjälpa henne. Han var duktig i att snickra. En hel del av inredningen i Karsjöhult hade han ju gjort. Hyllorna i köket och innerdörrarna hade han åstadkommit. Lars var alltid i farten. Var han inte på fälten, arbetade han med sitt snickrande. Var han inte sysselsatt på Karsjöhult, arbetade han i Fräckestad. 

Så kom den. En stol med hjul på. Lars hade tagit en vanlig stol från köket och kapat benen på den litet grand. Så hade han fäst hjul från gamla skrindor på sidan. Större hjul bak och mindre fram. Anna kunde ta i hjulen och rulla sig framåt och bakåt. Det var värre att vända, men om hon tog tag i en dörr eller en vägg kunde hon byta riktning också. Så började en lustig tid för Anna och Anders. Han kröp av hjärtats fulla glädje från ena änden av rummet till den andra, och Anna rullade efter. Anders kiknade av skratt när Anna kom rullande. Ibland var hon rädd för att han skulle komma i vägen för hjulen, men Anders höll sig vaksamt undan. Det var i stora salen de var. Där var det kallt, för Lars ville inte elda så mycket. Det gick åt så mycket ved och Fräckestads fina skog skulle man nu spara till att bygga av. Herrn planerade att ersätta det gamla boningshuset på Fräckestad med ett nytt. Det behövdes mycket timmer till det. Hon hade hört att svågern Planting-Gyllenbåge redan hade dragit Johan inför tinget för att ha avverkat skog på Tolsjöhults mark. Johan hade tillika anklagat svågern för olaga skogavverkning. Så värdefull var skog! Ingenting att elda upp.

Anna kände hur hela hennes nederdel var som bortkopplad från resten av kroppen. Händerna, armarna, magen, brösten blev varma när hon rullade runt. Kylan var värre för benen och fötterna. De var som isbitar. Nu hade hon lärt Anders att hämta en hästfilt och lägga om dem. Det tyckte han var roligt. Han snodde in sig själv i filten innan hon fick ta den från honom. Hon blev otålig – frös gjorde hon – och så ryckte hon den ifrån honom. Då blev han ledsen och grät. Som tur var fanns det ingen som hörde. Lars var oftast ute och arbetade. Margareta bakade eller lagade mat. De andra barnen förde oväsen inne i köket. 

En dag öppnade Anna resolut dörren till köket. Hon måste bli varm. Med möda rullade hon stolen in i köket. Där luktade det gott, där var det varmt. Margareta var inte inne för tillfället. Anders följde med henne. De andra barnen tittade förvånat på henne när hon rullade in. Visst hade de sett hennes rörliga stol förut, men de hade liksom inte lagt märke till den på samma sätt som nu när den stod mitt inne i köket. I vägen var den, med sina stora hjul. Plötsligt var alla barnen omkring henne. De klättrade upp i hennes famn. De rullade stolen fram och tillbaka i köket. Alla skrattade och hade så roligt, tills Anders hamnade under ett hjul. Hans skrik blev så högt att Margareta kom in. Hon hade varit hos korna och mockat. Så starkt skrek Anders att det hade hörts ända till fähuset.

Det var en av hans fötter som hamnat under hjulet. Anna hade redan rullat tillbaks stolen. Barnen hade i förskräckelse krupit ur hennes famn. Foten såg tillplattad ut. Anders skrek. Margareta sade ingenting. Anna tog upp Anders i famnen och försökte trösta honom. Något kallt, tänkte Anna, och Margareta gick ut. När hon kom tillbaka hade hon ett fång vått höstgräs i händerna. Det snodde hon om Anders fot. Han bara hulkade och grät. Margareta tittade inte på Anna. Anna tittade bara på Anders. Det var hennes fel, men egentligen inte. Hon rullade ut i salen igen med Anders i famnen. Han slutade hulka och satt hopkrupen hos henne. Det var kallt. Anna frös. 

Anna såg sig omkring i salen på Karsjöhult. Detta var hennes hem och ändå inte. Fönstren var igenisade. Golvets tiljor glänste av såpskurning. Taket var så vackert. Furubräderna visade liknande mönster som takbräderna i Fräckestad. Medan hon legat orörlig i sängen där hade hon sett alla möjliga figurer. Nu såg hon bara sorgsna barnögon. Anders hade somnat i hennes famn. Hon böjde sig över honom och skärskådade hans fot. Den var röd och svullen. Försiktigt kände hon på den. Var det något ben brutet? Nej, det kändes inte så. Anders drog till sig foten och Anna fortsatte sin tankeflykt. Vem var hon egentligen, att hon satt här med ett främmande barn i sin famn? Hon som inte velat vara kvinna! Nu var hon reducerad till barnvakt! Hon försökte röra på sina egna ben. Hela hon skickade ner signaler till benen. Nu skulle de åtminstone röra tårna så hon inte skulle behöva frysa! Ingenting hände. Hon böjde sig ner över Anders och tog ett tag i sin ena fot. Försiktigt, så att Anders inte skulle ramla ner, lyfte hon den. Den var slapp och likgiltig. Inte brydde den sig om hennes ansträngningar. Hon klämde omkring tårna som fanns där inne i tossan. Ingenting kändes där. Skönt att det åtminstone inte gjorde ont, försökte hon intala sig själv.

Hon hade varit en fågel, suttit högt uppe bland takstolarna. Vinden hade blåst i hennes ansikte, människor hade sjungit och festat. Visst kunde hon väl flyga? Hon tittade inte ner. Det gällde att inte vara rädd. Man skulle bara vilja flyga, så kunde man. Så var det ju med det mesta i livet. Om man bara vill så kan man, hade hennes mor brukat säga. Mor – var fanns hon nu? En på samma gång varm och kall rysning gick genom Annas kropp. Hon skakade till. Anders sov. En hemsk varelse flög förbi hennes ögon. Var det anden i huset? Den som Charlotta talat om? En stark smäll gjorde hennes öron illa. Hon ville inte. Det hjälpte inte. Man måste vilja, inte icke-vilja. Ville hon vara kvinna? Nej, hellre pojke, kanske bli man. Nu kom tanken tillbaks. Hon ville vara fågel. Och så blev hon det. Inte så länge, dock. Plötsligt tog det slut. Det gjorde ont och allt bara försvann. Kanske det var så det var för fåglar? De flög och så försvann jorden, synerna, ljuden, känseln. Bara luft och balans. Det var balansen som fattades för Anna. 

Anna hade nästan somnat i sin stol och lutade sig nu en liten bit åt ena sidan. Anders sov tungt på den armen. Hon flyttade litet på honom. Hon satt där, fångad i sin kropp med orörliga ben. Var detta ödet? Hur skulle hennes liv te sig? Det var inte mycket kunde hon göra själv! Hon ville röra sig, inte hjälpte det. Plötsligt kom bilden till henne av en flicka, nästan en kvinna, som sprang och skrämde svanarna i Lilla Karsjön. Varför gjorde hon så? Fick hon göra vad hon ville? Så mindes Anna att det ju var prinsessan på Fräckestad. Hon kunde göra allt, men Anna hade försökt hindra henne. Så hade de blivit vänner. Var är du nu? undrade Anna och vaggade försiktigt Anders från den ena sidan till den andra. Hade hennes vän övergivit henne? Nu när Anna behövde henne som bäst? Hon blev plötsligt rädd. Var hon alldeles ensam? Hur skulle hon klara sig själv?

En rad av kalla dagar ställde upp sig framför henne, som soldater på led. De var unga pojkar som hon sett i Halna. De såg så bleka och späda ut. Det var de som skulle ut i krig. Somliga skulle senare komma hem och vara lika orörliga som Anna. Andra kom aldrig hem. Hurdana skulle Annas dagar bli? Skulle hon någonsin komma hem?

 Anna ville hem. Nu var hon åter den lilla flickan. Far hade sagt att hon kunde gå ut och arbeta. Det ville hon inte. Nu arbetade hon, men hon ville inte vara kvinna. Nu var hon pojke, men så blev hon fågel. Nu var hon bara en isbit. Dagarna var igenfrostade, liksom fönstren. Därför såg hon inte vad som låg framför henne, utanför henne. Inne i henne fanns bara rädsla. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *