Inlägget gjort

Provtext 1. När jorden led

Kapitel 2. Piratanfall

Sofie och Maurice gick upp på Iaras ytterdäck. Även om de var superintelligenta robotar hade de bättre överblick därifrån än vid skärmen inne i navigationskammaren.

”Vart ska vi ta vägen?” Sofie lät frågan hänga i den disiga luften ovanför Iaras däck. Som en såpbubbla singlade den upp genom sotpartiklar och kemiska föroreningar. Hon var omsluten av hav och dis som en sovande av sina lakan. Ingenting annat än hav såg hon, bara vattenyta med rester av mänsklig verksamhet. Om hon hade kunnat känna dofter hade hennes näsa fyllts av lukten från olika nedbrytningsprocesser, av ruttnande tång och av sönderbruten plast, av flagnande färg och av murknande trä . 

”Måste vi ta vägen någonstans?” Maurice var den som ifrågasatte, hans nyfikenhet och förundran hade kommit som en gåva tillsammans med den emotionella komponenten som han betalat för. ”Vi är robotar”, fortsatte han, ”vi behöver inte något land. Ingen jord behöver brukas för att ge oss mat, ingen skog huggas ner för att värma oss. Vår energi får vi direkt ur sol och vind.”

”Vad är vi då bra för?” sa Sofie. ”Varför finns vi alls? Behöver vi tänka på vart vi ska ta vägen?”

Maurice var van vid Sofies frågor. Hon var superintelligent, ändå fanns det inte svar på alla frågor i någon databas. Hon hade ingen emotionell komponent, hon kunde fråga efter allt utan att väja för någonting.   Hon kunde konstruera en båt, men hon hade aldrig ifrågasatt att en båt behövdes. Nu var de där. På en båt. Vart skulle de? Och varför?

Samtidigt var svaret så självklart. Han hade själv många gånger sagt att han tjänade Systemet. Systemet var det som styrde hela världen, människor liksom robotar. Systemet var det Goda. Det skulle hindra människorna från att förstöra jorden och det skulle hjälpa människor och robotar att samarbeta. Systemet var den yttersta intelligensen.

Men nu hade han förlorat kontakten med Systemet. De var på havet, hur kunde han då kommunicera med Systemet? Så här på havet var det mycket som inte längre var självklart. Utan kontakt kunde han fråga: Vems ärenden gick Systemet? Varför fanns det ett System som styrde hela världen? Vad var världen?

Det var sällan som Maurice och Sofie talade om frågor som inte direkt hade att göra med verkligheten omkring dem och vad de skulle göra där. Så länge till fick de inte heller ro att fortsätta. Långt borta  blev en prick på havet allt större. Det såg de inte förrän de gått ner till navigationsrummet. Då såg de att det var ett skepp, och om en stund skulle de kunna avgöra vad flaggan i toppen på masten sa om dess ursprung.

Det fanns många skepp på havet vid denna tid. Jorden hade krympt när vattnet stigit. Många som tidigare bott på fast mark bodde nu på havet, levde av havet.  Alla som flytt från stigande hav eller vulkanutbrott försökte leva av havets gåvor.  När människor inte kunde få sin utkomst från den översvämmade jorden hade de bara en möjlighet att överleva: Att stjäla från skeppen som planlöst seglade omkring på haven. 

Pedro kom in till navigationskammaren.

”Det är ett piratskeppp”, sa han och pekade på pricken på skärmen.

”Du har rätt”, sa Maurice.

”Bäst att ladda upp några vingårdsrobotar”, sa Sofie.

”Vi sitter fast”, meddelade Pedro.

”Vi rör oss inte”, bekräftade Maurice med en blick på navigationsskärmen.

”Det är en massa skräp omkring oss”, sa Pedro.

”Det syns inte här”, sa Sofie.

Det var som om hon inte lyssnade på Pedro.

”Vad tycker du att vi ska göra?” frågade Maurice, mest för att uppmuntra Pedro.

”Ladda upp robotarna”, föreslog Pedro.

”Pedro har väl inget vettigt att komma med”, menade Sofie.

Maurice ville inte svara. Han reste sig och gick ner till andra däcket, där robotarna låg urkopplade. Tidigare hade de laddat upp robotarna och sig själva med hjälp av solcellerna på hattarna. Men alltefterhand som luftföroreningarna blev tjockare minskade solkraften. Det var enklast att låta bli att ladda upp robotarna när de inte behövdes. Maurice och Sofie var visserligen också robotar, men de behövde kraft för att övervaka skeppet. Pedro vägrade att låta koppla ur sig. Maurice gick från den ena roboten till den andra och kopplade in dem på elnätet. Energin fick de ta ur vindgeneratorn som stod uppe på däck. Än så länge blåste det kring vingarna. Det skulle ta en stund innan robotarna var tillräckligt laddade för att kunna ta itu med piraterna. Maurice hoppades att de skulle hinna. Annars skulle piraterna kunna förstöra mycket på skeppet. 

De hade varit med om några piratangrepp tidigare. Piraterna var människor som var ute efter mat eller proviant i första hand. Många andra hemlösa människor seglade omkring på havet med getter, höns och kaniner. De var begärliga byten för piraterna. En del människor hade också tagit med sig föremål som de var fästa vid, guldringar och armband, prydnadsfigurer och tavlor. De gick inte att äta, men de skeppsbundna kunde använda sådana dyrbarheter för att byta till sig proviant. 

När piraterna kommit till ett skepp, fäste de sig först långsides med skeppet, klättrade ombord på det och tog sig så fort som möjligt längst ner i skrovet. Där brukade djuren finnas. Dem tog de helst med sig. Djur var efterlängtad omväxling till fiskarna och algerna som människorna brukade livnära sig på. På Iara fanns det inga djur längre. En gång hade människor levat på skeppet, men de hade gått i land och tagit med sig både getter och hönor. De behövde mjölk och ägg bättre än robotarna, som fortsatt att segla. När piraterna inte hittade några djur på robotskeppet, gick de till sovplatserna och började leta efter föremål som kunde bytas i land. På Iara fanns inga sovplatser. Robotarna behövde inte sova. Det enda som fanns var ett stort utrymme där robotarna låg som om de sov.  Robotarna hade inget behov av vare sig smycken eller minnesföremål. Ur mänsklig synpunkt var de ”fattiga”, ur sin egen hade de allt vad de behövde.

De gånger piraterna kommit ombord på Iara och inte hittat något värdefullt, hade de blivit ursinniga. De hade huggit i skrovet som om de trott att något guld gömt sig i sidoborden, de hade slagit sönder roddarbänkarna som om trät hade vuxit omkring dyrbarheter. Till slut hade de kastat några till synes livlösa robotar i havet utan att vinna något på det. Sådan förstörelse undvek kaptenerna Sofie och Maurice gärna.

Nu när Maurice visste vad piraterna var ute efter förberedde han sig för närstrid. Med uppladdade robotar kunde han möta piraterna. Han kunde inte döda dem, det förbjöd robotlagarna, som formulerats av Isaac Asimov. Redan för tvåhundra år sedan skrev han ner den första, som låg djupt rotad i varje robot:

”En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.”

Robotarna hade vapen som piraterna inte kände till. Medan piraterna sedan historisk tid slagit sig fram med svärd, knivar eller pistoler, behövde robotarna bara ladda upp sig och peta med ett finger mot den pirat som anföll. Den elektriska stöten som kom ur fingret var nog för att få piraten tillfälligt livlös.  De andra piraterna behövde bara se sina livlösa kamrater för att dra sig tillbaka. Om de drabbade inte vaknat till sans, tog de ännu opåverkade hand om dem och lyfte över dem på sitt skepp. För robotarna var det lätt att bli av med pirater. När de väl försvunnit från båten var det bara att fortsätta att segla.

Maurice gick ner till däcket där robotarna låg. Otåligt gick han från mellan de livlösa kropparna och försökte snabbuppladda dem. Han kunde inte göra annat än vänta. Att han inte börjat tidigare förargade honom.

Han gick upp till navigationskammaren och Sofie. Hon pekade sakligt på skeppet som närmade sig. 

”Vi står stilla och de kommer”, sa hon.

”De kommer att fastna också”, sa Maurice.

”Vi ska kanske ta oss ännu längre in i skräpet”, föreslog Pedro.

Som vanligt lyssnade Sofie inte på honom. Maurice nickade eftertänksamt.

”Vi har ju vindgeneratorn”, sa han.

Så länge var det bara att vänta. Så fort som robotarna blivit uppladdade skulle de komma till navigationskammaren för att få order. Om piraterna hunnit fram då, fick de väl söka omkring tills de tappade tålamodet. Då om inte förr skulle robotarna vara uppladdade.

”Vi försöker fördröja dem”, föreslog Pedro. 

”Hur då?” sa Sofie snäsigt.

”Hur då?” sa Maurice eftertänksamt.

”Jag vill ha en pirathatt”, sa Pedro. 

”Det kan vi ordna när de kommer”, sa Maurice.

”Vi kan ju börja med de första som äntrar”, sa Sofie och samlade  energi i sitt högra pekfinger. ”Gör så du också”, uppmanade hon Pedro. 

”Pedros energi räcker inte långt”, sa Maurice. ”Han är för liten. Jag koncentrerar min i stället, och så gömmer du dig på tredje däck”, sa han åt Pedro.

”Jag vill ha en pirathatt”, sa Pedro och gick ut från navigationskammaren. 

I stället för att gå ner gick han upp på övre däck för att se bättre. Piratskeppet var mycket nära, och vände upp för att lägga sig långsides med Iara. En pirat fick syn på honom och skrek:

”Ett barn! Här finns nog både kor och getter!” 

”Det kan du inbilla dig”, tänkte Pedro och gick ner till navigationsrummet. ”De är på gång”, meddelade han och fortsatte sedan längre ner. 

”Du vet var du kan gömma dig!” ropade Maurice efter honom.

Robotarna låg fortfarande livlösa. Pedro tänkte på hur mycket arbete det skulle bli laga allt som hann bli förstört om inte robotarna hann bli uppladdade. Men han kunde inte göra något. Han fortsatte ner till ett förråd på tredje undre däcket. Det var ett matförråd för de djur som människor behövde ha med sig. PåIara var det tomt. Rbotarna behövde inte ha några djur och ingen mat med sig. Pedro smög som om han redan hade någon efter sig. Det här var som en lek, en kurragömmalek. Han hade ett bra försprång. 

Maurice och Sofie stannade inne i navigationskammaren medan de hörde hur piraternas skepp slog emot deras.

”Nu kommer de”, sa Maurice och kontrollerade spänningen i sitt högra pekfinger. 

”Vi klarar inte alla ensamma”, sa Sofie, men hon höll sitt finger klart för drabbning. 

”Att robotarna inte är uppladdade ännu”, sa Maurice och kände otåligheten stiga inne i sig.

Stampanden uppe på däck. Alldeles för många.

”Kommer alla på en gång?” undrade Maurice.

”De kommer en och en”, sa Sofie.

Det verkade som om piraterna letade omkring uppe på däck innan de gick ner. Några pipanden tydde på att de hittat katterna. Mer pipanden; de hade kastat ner dem på däck igen. Ett slammer hördes, som om något stort träföremål slängts mot däck. 

”Vad var det?” undrade Maurice.

”Inte var det jag”, sa Sofie och stirrade på navigationsskärmen där hon såg en stor mörkbrun varelse som tryckte sig intill Iara, som av kärlek. Både Maurice och Sofie visste att det var piratskeppet, men de kunde inte göra något ännu. Snart borde robotarna komma till hjälp. 

”Stanna där och leta”, manade Maurice som om han kunde styra piraterna på avstånd.

Äntligen kom den första roboten upp.

”Redo”, sa den och ställde sig i vänteläge utanför dörren till navigationskammaren. Snart kom en till och ytterligare en till.

”Koncentrera energi till händerna”, befallde Maurice. De behövde få en order. De tänkte inte själva, för de var bara enkla robotar. Han tog ett finger och sträckte fram mot en robot. En gnista hoppade hotfullt mellan Maurices finger och robotens kropp. 

”Så”, sa Maurice.

Roboten ryggade tillbaka.

”Följ efter om de försöker smita”, sa Maurice. ”Men gå inte upp på ytterdäck.”

Det var inte bra för robotarna att bli våta. De kunde få kortslutning då och sluta att fungera. Han måste tänka på alla detaljer.

Utanför navigationskammaren blev det ganska fullt när den ena roboten efter den andra kom upp. Maurice tittade ut över sin försvarslinje. Det här skulle gå bra.

Efter ett tag kom den första piraten från ytterdäcket nerför trappan. En robot var genast framme och petade på honom. Piraten ramlade ner framför fötterna på piraten som kom efter honom. Den andra  snubblade över den första och låg sedan stilla, påverkad av elstöten genom den förste. Den tredje piraten fick samma öde som den första. En robot hade hunnit fram till honom. Nu hejdade sig piraterna som stod i trappan och tittade ner på de tre som låg på plankorna nedanför.

”Framåt!” sa slutligen en ganska långt bak, som inte sett vad som hänt. 

Flera pirater kom ner, robotarna var framme och petade på dem. Piraterna ramlade ner, den ena efter den andre.

Ingen kom förbi robotarna, trodde Maurice och Sofie, som satt inne i navigationskammaren och tittade ut. I själva verket hade en pirat smitit bakom ryggen på robotarna och funnit trappan till däcket nedanför. Ingenting intressant fanns där, så han fortsatte nästa trappa ner och nästa. Där borde det finnas djur, men också där var det tomt.

Han gick upp igen, till det däck där Pedro gömt sig. Där fanns fler utrymmen att utforska. 

På navigationsdäcket började piraterna tveka. De ropade frågor och befallningar till varandra. Maurice kunde förstå dem genom sitt tolkprogram.

”Vi retirerar!” ropade en som hade en större hatt än de andra. 

”Men vi tar med de döda! Man vet aldrig om människorna här kan tänka sig att äta upp dem till lunch!”, sa en röst ur piratmassan. 

Piraterna som stod i trappan lyfte upp dem som låg ner. Robotarna väntade på order, men fick inga. Maurice och Sofie hade inget intresse av att hindra piraterna från att ta med sig de livlösa. Möjligen förargade Maurice sig över att piratkaptenen trodde att de var människor som åt pirater, men det fick han väl bjuda på.

Snart var däcket tomt på pirater. På navigationsskärmen syntes pirater som gick över till sitt skepp och släpade med sig sina livlösa kamrater. Av erfarenhet visste Sofie och Maurice att de livlösa så småningom skulle vakna till liv igen. Förhoppningsvis skulle alla piraterna minnas vad som hänt så att de inte kom tillbaka.

”När deras skepp ger sig i väg följer vi med en bit”, sa Sofie.

Maurice satt och övervakade piraterna vid navigationsskärmen.  Han lyssnade inte.

Piraterna hade en effektiv metod att föra över de livlösa. Två pirater tog helt enkelt en livlös i var sin fot och slängde honom över Iaras reling ner på piratskeppet. Ingen av de livlösa rörde sig. Den ena efter den andra for i väg. Maurice följde dem på skärmen med ögonen som om han såg på en tennismatch.

”Få igång robotarna att jobba nu”, sa Sofie.

”Vad då?” Maurice vände sig ovilligt från navigationsskärmen.

”Vi ska fästa vårt skepp vid deras akter och följa med en bit när de ger sig i väg”, förklarade Sofie.

”Varför det?” Maurice var fortfarande upptagen av att se hur piraterna hivade över den ene efter den andre från Iara till piratskeppet.

”Vi sitter fast”, sa Sofie. ”Vi kan komma loss med deras hjälp.”

”Vad ska vi komma loss för?” undrade Maurie. ”Vi sitter väl bra här?”

”Och lockar till oss det ena piratskeppet efter det andra?” frågade Sofie. ”Vi kan inte hålla på att ladda upp robotarna hela tiden.”

Motvilligt reste sig Maurice från stolen framför navigationsskärmen. Hon hade rätt, Sofie, det var bättre att segla på öppet hav än att sitta fast i en plastö. 

Medan piraterna var upptagna med att kasta över sina livlösa kamrater fäste robotarna en lina i piraternas akter. Tunn var den så att den var näst intill osynlig. Pedro hade snott den av plastrester, det var han bra på trots sina känslolösa fingrar. Den var stark som en månstråle i natten.

Snart var Iara tom på pirater och på piratskeppet syntes några åror sticka ut från sidan. Piraterna tänkte ro bort ur plastfängslet.

Nere på Iaras undre tredje däck gick en pirat omkring och letade efter dyrbarheter. Någon mat fanns uppenbarligen inte på det här skeppet, men han hade ännu aldrig varit med om något skepp där människor inte gömt undan något av sina värdesaker.  Rep hittade han och bollar. ”Här finns det barn”, sa han för sig själv och mindes att han sett en liten pojke på däck. När han öppnade en dörr till ett förvaringsutrymme fick han syn på Pedro. De blev båda lika förvånade.

”Ge dig i väg!” sa Pedro och petade med pekfingret på piraten. Det for en liten elektrisk gnista mellan Pedros finger och en av knapparna i piratens jacka.

”Om du är rädd om livet, så ge mig din hatt”, sa Pedro. 

Piraten bara skrattade åt honom och sträckte ut armarna för att ta tag i Pedro. Ett barn kunde bli ett bra byte på ett annat skepp, som leksak eller slav. Pedro försvarade sig med sitt finger. Piraten kom inte närmare, men blev inte heller särskilt skadad. Pedro hade inte tillräckligt med elektrisk styrka i sin lilla kropp för att kunna fälla piraten.

”Kom med nu!” sa piraten och försökte fånga Pedro. Hans stora armar avslutades med kraftiga gripklor till händer.

Pedro var smidig och smet in under armarna, ut ur rummet och uppför trapporna. Till navigationsrummet kom han. Där fanns bara Sofie och Maurice. På skärmen syntes en stor brun klump som rörde sig över en grå yta. Efter det kom en mindre klump.

”Vad är det där?” frågade Pedro.

”Släpp loss!” befallde Maurice. 

Hans befallning gick till robotarna som var uppe på däck. De hakade loss linan som sammanband dem med piratskeppet. Med en suck släppte plastfängslet Iara och skeppet guppade fritt på plastfritt vatten. 

”Vi borde segla”, sa Sofie, ”men det verkar som om vi knappast rör oss.”

”Ett segel har ramlat ner”, meddelade Pedro.

Nu först lade Sofie märke till honom.

”Vilket då?” undrade Sofie. ”Vi måste se till att få upp det igen!”

”En bom gick av”, sa Pedro.

”Vi får passa på att be robotarna laga den riggen”, sa Maurice. Hn kallade på några  och klädde på sig sin vattentäta overall. ”Tur att vi har dig, Pedro”, tillade han när han gick upp på däck.

”En pirat är kvar här”, sa Pedro som stannat kvar i navigationskammaren. Sofie följde Maurice med ögonen på navigationsskärmen.

”Bra”, sa Sofie frånvarande. ”Vad sa du?” 

En figur syntes utanför navigationskammaren. Nu kom han in, nu tog han tag i Sofie. I nästa ögonblick låg han ner på plankorna nedanför navigationsskärmen.

”Du klarade honom”, sa Pedro. ”Han smet ifrån mig.”

”Har han varit på dig?” Sofie gav piraten en extra stöt som straff.

”Han höll sig från mig efteråt”, sa Pedro. Han ville inte erkänna att han inte klarat av piraten.

Sofie tittade på navigationsskärmen igen. Robotarna hade surrat ihop bommen och seglet var uppe. Maurice stod bredvid och nickade godkännande. 

Sofie bytte vy till piratskeppet. Det syntes om en flugskit på skärmen. Redan långt borta.

”De fick bråttom”, sa Sofie.

”Men”, sa Pedro. ”Den här piraten då?”

Sofie tittade ner på piraten som låg ner som en hög med smutsigt tyg. På huvudet fanns en hatt.

”Den där vill jag ha!” sa Pedro.

Ingen sa emot honom. Pedro tog av hatten. Under den fanns en tjock men blek hårmatta. På mannens haka växte några glesa skäggstrån.

”Han är inte gammal”, konstaterade Sofie.

”Han hinner aldrig med piratskeppet”, sa Pedro och satte på sig hatten.

”Vi får väl dumpa honom på ett annat skepp”, sa Sofie.

Maurice kom ner från ytterdäcket. Hans vattentäta klädsel var prickad med små vattendroppar. Han klev över piraten utan att märka honom.

”Häng overallen i torkrummet”, sa Sofie. 

Maurice nickade och vände om i dörren och snubblade nästan på piraten.

”Vad är det där?” sa han.

”En pirat”, sa Sofie.

”Vad ska vi göra med honom?” frågade Maurice.

”Ha som gisslan.” Sofie hade redan räknat ut det bästa sättet att använda en kvarlämnad pirat.

”Då behöver vi inte ladda upp så många robotar. Vi binder honom bara vid en bräda och säger att vi kastar honom i havet om de äntrar oss. Pirater är också människor.”

”Människor”, sa Pedro, ”bryr de sig om varandra?”

”Ibland”, sa Maurice. ”Det beror på.”

”Tänk på Ina och Juan”, sa Sofie. ”De brydde sig om dig.”

”Men jag är väl ingen människa? Och förresten ger sig pirater på människor. De här piraterna trodde visst vi var människor.” 

Det kunde Sofie och Maurice inte säga emot. I deras databaser fanns ingen direkt information om varför människor ibland älskade, ibland hatade varandra. 

”Människorna har inga regler för sina relationer. Inte som vi robotar, som för länge sedan fått våra lagar nedskrivna,” läste Sofie ur sin databas, men Pedro visste bättre.

”Jo”, protesterade Pedro. ”Jag har läst att det finns en lag för människor: ’Älska din nästa som dig själv’.”

”Det förstås”, sa Sofie. ”Vart ska vi ta vägen nu?”

”Åt motsatt håll mot piratskeppet”, föreslog Maurice. 

Han tänkte inte alls på piraten som låg vid hans fötter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *