Även om fabelfarmor har många idéer om vad hon vill berätta, måste hon tänka på att ordna dem så att läsare/lyssnare orkar följa med.
Hur får berättaren med sig mottagaren från början till slut? Det finns enkla ”regler” och det sägs att man måste behärska reglerna för att kunna avvika från dem. Vilka är reglerna då? Låt oss se på det som kallas för ”den dramatiska kurvan”.
För att ha fast mark under fötterna kan vi gå tillbaka till ”de gamla grekerna”. Aristoteles är en bra utgångspunkt, även om tankarna förstås har förfinats under de mer än tvåtusen år som gått sedan filosofen skrev sin utläggning om diktkonsten.
Aristoteles delar upp en berättelse (ett drama) i fyra delar: i början utläggning och i slutet upplösning= två delar. Där emellan kommer en vändpunkt, och efter upplösningen en förståelse.
I modern tid talar många om ”den dramatiska kurvan”. En möjlig kurva kan sammanfattas så här:
1) Början är en ”krok”, något som fångar mottagaren
2) en beskrivning eller förklaring av bakgrunden (Punkt 1 och 2 motsvarar Aristoteles’ ”utläggning”)
3) Ett problem, en svårighet eller ett motstånd (Aristoteles´ vändpunkt)
4) Problemet löses (men slutet behöver inte alltid bli gott)
5) Förståelse (som i fabelsammanhang uttrycks som ”sens moral”)
Om detaljerna kan de lärde respektive praktikerna tvista. Det finns många mer nyanserade sätt att beskriva kurvan. Ibland kan den beskrivas som en berg- och dalbana, ibland som en val i profil. Huvudsaken är att det finns (minst) ett problem och att problemet får en upplösning (lycklig eller olycklig)..
Den dramatiska strukturen kan tillämpas på varje kapitel i en bok eller på hela boken. För följetonger gäller ofta att sluta med ett problem (kallas ibland för cliff-hanger), där lösningen kommer i nästa avsnitt. Ibland kan författare använda kapitel som delar i en följetong.
Det är alltså viktigt att berättelsen stegrar intresset ibland och släpper efter ibland. Om berättaren/författaren presenterar stora sjok av endera beskrivning, problem, upplösning eller förståelse kan mottagarna somna eller lägga från sig boken. Vid lägerelden är det lätt för berättaren att se hur många som somnar. När alltför många somnat är det dags att sätta in ett nytt moment.
När berättaren sitter långt från sina mottagare, som när en författare skriver en bok, måste författaren själv bli läsare och fascineras eller tröttna. Kanske det då kan vara till hjälp att tänka på verket i tre delar: Bakgrund, (vändpunkt) problem, (vändpunkt) upplösning, med en tredjedel av texten på varje del.
OBSERVERA: INGEN BÖR/KAN FÖLJA DENNA INDELNING SLAVISKT!
Några bilder på den kreativa kurvan finns här: http://kreativtskrivande.blogspot.se/2013/04/berattelsekurvan.html
och här: http://gangles.ca/?s=three+act&post_type=post
