Jag har inte tänkt på det tidigare, men det förefaller som om hjälpsamhet är ett tema i många av mina böcker: Gullevi hjälper drakar och bin, Yasmine hjälper sin mormor i boken ”När havet steg” och i den pågående boken hjälps alla åt att fly från vulkanutbrottet (När berget röt).
Dags att problematisera hjälpsamhet, tycker jag. Vem är det som hjälper vem?
En väninna sa häromdagen: det är inte så lätt att ta emot hjälp, ska jag tala om. Man skäms för att besvära andra människor. Så brukade min mamma säga också. Och jag protesterade: ”Men de som hjälper känner sig glada för att kunna hjälpa!”
Ska den som behöver hjälp vara tacksam då? Och vilket slags tack är bra?
Kanske något värt att tänka på när du läser ”I drakens gap” för dina barn. Eller någon annan av Gullevi-böckerna.
Men den senaste boken ”När berget röt” slutar med att ingen vill hjälpa. Är det en omöjlig tanke?
Denna bok passar barn 9-12 årNästa bok är för vuxna och kommer att lanseras på Tellus bokmässa den 30 november 2019. I Linköping
At present, Lord Ganesha is celebrated in India. Ganesha is, as every Hindu knows, the God of wisdom, the God who helps us solving our problems and the God who finally defeated the evil, Ravana.
Due to this celebration you may buy the book ”Ramayana i bilder” (in Swedish) with 38 pictures created by Sugandha Iyer and depicting episodes from Ramayana. Reduced price during the celebration: SEK 100:- (postage will be added).
Går det att skriva en berättelse utan att ha ett budskap? Jag tror inte det. Frågan är kanske snarare vilket budskap läsaren uppfattar. Läsaren har alltid rätt, precis som kunden i affären. Får inte jag, som författare, fram mitt budskap, så är det mitt problem.
Ja, jag har ett problem. När jag skrev ”När havet steg” var jag uppfylld av budskapet: Människan vet inte vad hon vill.
Vad såg mina läsare? Robotar diskuterades mest, hur de skiljer sig från människor. Javisst, det är mitt eget fel.
Klimatet fanns också med som ett budskap. Att det blir katastrofer om vi fortsätter som vi gör nu, det är klart. Jag tog möjligen i lite för mycket. Att höja havet femtio meter, det är i mesta laget, i alla fall inom en tidsrymd av hundra år. Det är definitivt mitt fel om mina läsare diskuterar hur mycket vattnet egentligen kan stiga.
Nu vill jag undra, en gång uttryckligen: Vad VILL människor egentligen? Kan vi komma överens om det?
Lanzarote har alltid varit en karg och fattig ö. De låga bergen fångade få regnmoln, ön hade inga egna vattenkällor. Lavarören kunde man gömma sig i, men inte lämpade de sig för odling. På sluttningarna av de slocknade vulkanerna byggde invånarna visserligen terrasser, men utan vatten kunde inte mycket växa.
Det var knappt att ön kunde försörja sina invånare. Därför tillämpade man en något udda barnbegränsningsmetod.
Ända fram till 1400-talet hade varje kvinna flera män. Männen turades om att bo med kvinnan, en månad i taget. Som bekant tar det nio månader att få fram ett barn. Som högst en gång var tionde månad alltså kunde en kvinna föda ett nytt barn.
Jag undrar hur de kvinnor som inte fick en man bar sig åt. Praktiserade man lesbisk kärlek? Eller dödade man helt enkelt nyfödda flickebarn? (Inte så ovanligt).
I vilket fall har jag hittat en mängd keramikskulpturer av ”urinvånare” på Lanzarote. Här en, från området ”Zonzamas”.
Den här kvinnan bär namnet Yayza. Kan också stavas som på stenen (på tamazight). En ort i närheten har fått detta namn senare.
Vill du veta mer? Titta i boken ”Kanarieöarnas gåtfulla historia”.
Den röda solen hotar mänskligheten i solsystemet Sudra. En ung man får till uppdrag att rädda människorna. Han förstår bara inte hur. Varför ska han ta hand om en fjäril? Varför hindras han från att utforska rymdbråten? Ska människorna hinna från det röda solsystemet i tid?
Mina tankar:
När jag började läsa den här boken blev jag först lite ställd över själva sättet den är skriven på, rent språkligt. Den är ganska sparsamt gestaltad vilket jag inte direkt är van vid. Samtidigt slog det mig
efter några sidor att det inte alls störde mig så mycket som jag trodde att det skulle göra, eftersom både storyn i sig samt karaktärerna fascinerade mig enormt!
Rymdbråtens budskap är en otroligt intressant bok innehållsmässigt.
Den har en handling som engagerar och som nästan kräver att man hänger med i svängarna, annars tappar man förståelsen för den fortsatta intrigen.
Boken beskriver en påtvingad diktatur med helt vansinniga lagar, absurda regler och bestraffningar som alla är maskerade som en ”vi vet vad som är bäst för folket” demokrati där ingenting är vad det verkar vara.
En värld som alla vet kommer att förintas när den röda solen exploderar, men där det är otroligt viktigt med utbildning.
Där män (hanar) och kvinnor (honor) är separerade genom en hög mur och absolut inte får ens så mycket som se det andra könet. Detta eftersom honor är farliga för det viktiga hanarna …
Storyn är späckad med spännande prylar (som en hjälm som man tar på när man vill taltänka med någon på en annan planet), lösningar på olika problem och ett helt nytt sätt att studera på. Hur det går till tänker jag inte avslöja, det får ni läsa er till!
Den röda tråden genom hela boken är egentligen att hitta ett sätt att ta sig bort från det hotade solsystemet och att rädda så många som möjligt från en säker död.
Samtidigt är alla sådana tankar strängeligen förbjudna vilket bjuder på en hårdknäckt nöt då alla tankar skannas.
Detta i sin tur leder givetvis till en mängd intriger, hemlighetsmakeri och funderingar kring vem som är vän och vem som är fiende. Man vet aldrig vem som lyssnar eller när!
Jag tyckte om den här boken väldigt mycket, språket till trots (vilket inte är dåligt på något sätt, bara inte helt i min personliga smak). Den bjöd mig på en väldigt annorlunda upplevelse som kändes fräsch och innovativ, fångade mitt intresse och gav mig en hel del att fundera kring.
Rymdbråtens budskap är inte lik något annat jag läst och jag rekommenderar den varmt till alla som vill ha något som skiljer sig från mängden på ett synnerligen positivt vis!
Myterna om Atlanten, dess geografi och dess befolkning kan få börja med ”Atlantis”, Platons berättelse, som man kan finna i två dialoger, nämligen Timaios och Critias. Där berättar Platon om en stor kontinent, Atlantis, större än Asien och Europa tillsammans (vi ska tänka på att grekerna på den tiden inte kände till några andra kontinenter utom dessa och Afrika). På Atlantis bodde människor, stora som jättar, med krafter därefter och självkänsla som uppfyllde deras kroppar. De gav sig på att försöka erövra länderna runt Medelhavet, och de skulle ha kunnat vinna, om inte gudarna lagt sig i. Ett sådant övermod kunde gudarna inte tåla. De raserade hela Atlantis, allt sjönk i havet: palats och dyrbarheter, torn och bebyggelse. Kvar blev bara de högsta topparna. Många har sökt det sjunkna Atlantis.
De kan numera möjligen vara Azorerna – eller varför inte Madeira eller Kanarieöarna? (se också atlantipedia.ie).
Kartan är ur Athanasius Kircher (1602-1680), som var den förste som menade att Kanarieöarna kunde vara rester av Atlantis. Bilden är publicerad i Mundis subterraneus 1669. Klumpen i mitten av Atlanten kan möjligen vara en undervattenskontinent. I vilket fall kan inte Columbus ha sett den när han ”upptäckte” Amerika år 1492.
Jag undrade varför jag var så förtjust i drakar? Och snälla drakar dessutom. Ska inte drakar vara farliga? Spruta eld omkring sig och vakta prinsessor vid torn? Nej, mina drakar är snälla, fast de kan förstås säga ifrån. Mina drakar talar med hela kroppen och Gullevi håller på att lära sig ”drakologi” för att kunna prata med dem.
Men, som sagt, varifrån kommer drakidén? Jag gick till min bokhylla och vad fann jag väl där?
Den här boken kom ut 1947.
Inte minns jag vad den handlade om, så här ungefär sjuttio år senare, men den måste ha satt spår. Så lärde jag känna drakar – stora och snälla.
Så när Gullevi träffar sina drakvänner är det kanske inte så konstigt att hon vill hjälpa dem.
Gullevi – varför heter hon så? Inte förrän till den tredje boken började jag undra. Eftersom jag börjat jobba med memoarer kom inte bara verklighetens utan också böckernas värld fram för mig. Vad läste jag under min värsta läshungriga period? Jo, Kulla-Gulla. Många böcker om den sju-åriga fattiga flickan som måste jobba så hårt kom ut mellan 1945 och 1951. Kulla-Gulla var så duktig och alltid tjänstvillig.
Men nu är det Gullevi som gäller. Hon som förlorat en arm och som hjälper drakar. Det är helt annorlunda än torparmiljön i Kulla-Gulla! Undrar hur det går förGullevi där inne i drakens gap.
Så kollar jag mer – är det inte så att det finns lite av Kulla-Gulla med i mina tidiga böcker om Charlotta? Den där Kalle, till exempel, han som kunde vara ett barnbarn – har han inte drag av Kulla-Gulla? Och Charlotta själv som flyttar mellan olika familjer sedan hon förskjutits hemifrån? Har hon inte drag av Kulla-Gulla? Ja, om man gräver och lägger pussel, visst kan man se spår av både egna upplevelser och böcker.
Att läsa högt för någon, är det en gammal fin tradition eller bara ett sätt att få barnen att lugna ner sig på kvällen?
Jag och min make läste alltid högt för våra barn och avslutade gärna med en godnattvisa. En vuxen dotter hade som tradition att läsa högt med sina vuxna vänner på söndagkvällarna. För barnbarnen läste jag högt varje kväll som jag var hos dem. Så synd att de blivit så stora nu!
Vad kräver en text som ska läsas högt? Ja, då menar jag inte en ljudbok, en sådan där som man har i öronen medan man gör annat. Jag tänker på en text där man sitter bredvid varandra och en läser och den andra lyssnar.
Våra älsklingstexter var många, men nu tänker jag framförallt på Nalle Puh. Den är ett typexempel på en bok som passar både för barn och vuxna. Så enkel på ytan att barnen blev trötta på den, så komplicerad för oss vuxna, som kunde läsa den om och om igen – med behållning!
Jag tänkte på högläsning när jag började leta efter annorlunda fabler. Jag känner ju en indisk konstnärinna, Sugandha Iyer, så det blev naturligt att fråga henne. Så hittade jag Panchatantra, en indisk fabelsamling, gjord för indiska prinsar för några tusen år sedan. Sugandha Iyer hade dessutom indiska vänner som kunde göra bilder till fablerna. Tillsammans förkortade vi fablerna (på engelska) och jag skrev om dem på svenska.
Det blev en hel del möss som räddade både duvor, lejon och elefanter, och fina tankar kring hur också små varelser kan göra stor nytta. Andra tankeväckande historier valde vi också ut, som att inte låta sig luras. ”Råttan som åt järn” är en sådan fabel, som dessutom är mer begriplig för vuxna än för barn, samma sak är det med Luring och Ärling. Tigern med guldarmbandet är litet otäck, så den kan man hoppa över om man läser för små barn, medan äldre gott kan lära sig att man ibland måste vara lite misstänksam.
Det är med fablerna som med Nalle Puh: de är för både barn och vuxna. Bäst är de när man läser dem tillsammans och kan prata om vad man lär sig av historierna. I fabelns form kallas det för ”sens moral”.
Fablerna finns att köpa här hos Fabelfarmor eller hos nätbokhandlarna.
