Inlägget gjort

Kapitel 6. Charlotta träffar Anna på Karsjöhult

Nästa gång Charlotta gick ut i skogen var det ingen som svarade på hennes lockrop. Hon fortsatte mot Karsjöhult. Kanske hade det hänt något där?

Ja, så var det. Taket hade rivits ner och stockar låg i högar bredvid resterna av huset. Några stockar var kringslängda och såg dåliga ut. Andra låg snyggt staplade ovanpå varandra, gamla men friska. Sedan var det en mängd nya stockar som låg vid sidan. Några män höll på att arbeta där. Hon kikade försiktigt bakom en trädstam för att inte synas. Männen högg med yxor i några stockar. Stockarna blev platta på det sättet. Så lade männen de platta stockarna i en särskild hög. Hon undrade vad de skulle göra sedan. 

Så gick hon hem. Informatorn Plinius väntade. Hon hade blivit otåligare än någonsin att komma från studierna. Latin och botanik var det någon dag. Andra dagar förkovrade hon sig i tyskan eller aritmetiken. Ytterligare andra dagar fick hon brodera. Mest tyckte hon om att få spela blockflöjt. Det fick hon inte göra så ofta. Mor tyckte det lät för mycket. 

Just nu var det latin.

– Impatiens, vad betyder det? frågade Plinius.

– Otålig, svarade brodern. 

Charlotta tittade ut genom fönstret.

– Vi går ut och examinerar blommor, föreslog informatorn. Vi kan träna latin där också, det har ju Carl Linnæus lärt oss.

Charlotta gick gärna ut. Där kunde hon kanske smita ifrån efter ett slag.

– Vi samlar några först, föreslog hon.

Informatorn genomskådade henne inte förrän hon inte kom tillbaks efter samlandet. 

– Hon är nog på Karsjöhult, sade brodern.

Hon hade berättat för honom hur spännande hon tyckte det var med det nya huset.

– Jag får förhöra henne senare, sade informatorn. 

Han bestämde sig för att inte berätta för Charlottas föräldrar att hon smitit från den kombinerade botanik- och latinlektionen. Det var ju faktiskt hans fel lika mycket.

Charlotta gick snabbt till Karsjöhult. Det var nu flera dagar sedan hon förra gången sett arbetare vid huset. Hon ville veta hur långt de kommit. Hon stannade en bit bort från bygget. Nu såg hon att de lade stenar underst och att de hade börjat lägga några stora tillyxade stockar på dem. Efter ett tag blev hon så nyfiken att hon gick närmare. Då fick en av männen syn på henne.

– Här får inga utbölingar komma och störa bygget, sade han barskt.

– Jag är ingen utböling, sade Charlotta stött. Jag är Charlotta från Fräckestad.

– Jaså, minsann, fina fröken är ute och inspekterar, sade mannen med överdriven artighet och bugade sig djupt. Det är bara så att här är farligt, och ett bygge är ingenting för en nådig fröken.

– Jag tittar bara, förklarade Charlotta utan att gå närmare.

– Titta på då, men kom inte närmare, varnade mannen och fortsatte sitt arbete. 

Charlotta stod kvar ett tag, men tyckte ganska snart att det var långtråkigt. Det hände inte mycket, tyckte hon. Först lade några män en tillyxad stock ovanpå en annan. Sedan drog de med ett verktyg mellan stockarna. Det som såg ut som en sax som hade skänklarna utvikta. Så tog de ner den övre stocken igen och yxade litet till. Det gick väldigt långsamt.

En dag mycket senare kom Charlotta till Karsjöhult och såg att väggarna vuxit en bra bit upp. Huset började se mänskligt ut, med fönstren som ögon och stegarna på sidan som öron. Skorstenen reste sig mot himlen som om den härmade träden. Nu låg träden på sidan och trängdes med varandra. Innanför väggarna var det fullt med bråte. Utanför låg timmer och väntade. 

 Charlotta hade klätt sig i fula kläder så att ingen skulle känna igen henne som prinsessan på Fräckestad. Ingen lade heller märke till henne när hon kom närmare. Arbetarna gick fram och tillbaka. De såg ut som myror i sin planlöshet. De lyfte och passade, de mätte och sågade om varandra.

Bland arbetarna lade Charlotta märke till Niklas och Urban. De var drängar hos hennes far. Där fanns också en pojke som såg väldigt ung ut. Hon väntade tills arbetarna hade rast och närmade sig honom. 

– Vem är du? frågade hon försiktigt.

Han tittade skyggt på henne under en ljus lugg. Det långa håret var samlat i en tofs där bak. Hans klädsel var enkel och såg utvuxen ut.

– Jag är Ann – Anders. Det lät som om han stammade. 

Hans röst var väldigt ljus. Charlotta tänkte att han måste vara väldigt ung.

– Säg inget till de andra, viskade Charlotta, men jag är prinsessa på Fräckestad.

Pojken såg förvånat på henne. Charlotta lade ena fingret över munnen.

– Schhh! sade hon. Jag kan arbeta med dig ett tag, så kan vi prata.

När arbetarna ätit färdigt följde hon Anders och hjälpte honom att bära fram stockar till de andra arbetarna. Det är så mycket som måste bäras, berättade Anders. En del bygger och en del bär. Jag är inte så bra på att bygga, fortsatte han. Jag får ta de små stockarna för jag orkar inte så mycket.

– Hur kommer det sig att du som är så ung fick arbeta här? undrade Charlotta.

– Jag är tolv år, sade Anders stolt. Då kan man få arbeta.

– Det här ska bli min fars hus, sade Charlotta.

– Oj, sade Anders bara.

– Jag måste gå så ingen upptäcker mig, sade Charlotta efter att ha burit några stockar tillsammans med Anders. I själva verket blev hon trött på arbetet och ville hellre träffa Torp-Anders i skogen.

Charlotta gick tillbaks till Karsjöhult så ofta hon kunde. Hon var nyfiken på Anders på bygget. Så gott som varje dag gick hon dit och pratade med honom. Hon hade kommit på att övertala Niklas och Urban. De skulle låtsas att Anders var hos dem och arbetade. Då kunde hon sitta i lugn och ro och prata med den unge gossen.

– Vet du faktiskt inte var du kommer ifrån? frågade hon en dag.

– Jovisst, sade Anders, jag har bott i Fägre. Jag fyllde tolv år och då sa far att jag måste ut och arbeta.

– Men vem var din far då? undrade Charlotta.

– Han var torpare, svarade Anders helt uppriktigt.

– Har du några syskon?

– Vet inte, sade Anders och såg plötsligt så ledsen ut. Huset brann ner, och så sprang jag därifrån. Sedan vet jag bara att jag vaknade på en äng och så såg jag en kyrka. Så fick jag arbete. På ett värdshus. 

Så plötsligt kom Anders på en annan sak.

– Jag klädde ut mig till pojke. Säg det inte till någon annan. Jag är en flicka!

Charlotta blev både upphetsad och förskräckt. Tänk att Anders inte var någon pojke utan bara klätt ut sig! Tänk om någon avslöjade henne! Hur kunde hon komma på en sådan idé?

– Vad heter du då? frågade hon

– Anna, svarade hon. Men säg ingenting!

– Varför vill du vara pojke? undrade Charlotta.

– Jag ville inte bli som pigorna på värdshuset, berättade Anna. Jag såg hur de måste akta sig för männen. Ett sånt arbete, ville jag inte ha! Karlarna klappade dem i stjärten hela tiden, eller också kramade dom på brösten.

Anna berättade allt vad hon kunde om livet i stallet på Halna. Hon berättade hur glad hon blivit att få arbeta här på Karsjöhult. Nu ville hon vara pojke hela livet, förkunnade hon.

– Det går inte! sade Charlotta bestämt. En dag kommer det blod ur stjärten på dig och då vet du att du kommer att bli kvinna.

– Hur vet du det? undrade Anna.

– Jag har fått det, sade Charlotta. Hon var ju sjutton år och hade haft sina månatliga blödningar i några år redan.

– Går det inte att smita ifrån det? undrade Anna med skrämd röst. Jag vill inte bli kvinna!

– Nej, sade Charlotta och förstod inte alls Annas oro. Vi är ju gjorda till flickor. Då blir vi kvinnor.

Nu närmade sig Niklas och Charlotta förstod att Anna/Anders måste fortsätta att arbeta.

– Vi ses igen! sade Charlotta och gick sin väg med huvudet fullt av tankar.

Hon hade alldeles glömt bort att hennes far uppfostrat henne till pojke de första åren. Nu var det så självklart för henne att vara flicka, att börja bli kvinna. Hur kom det sig ett Anna inte ville vara kvinna? Var det något fel med det? Själv kände sig Charlotta så nöjd. Hon kunde ha fina kläder, och hon hade inte alls samma ansvar som Christian, brodern. Visserligen måste hon brodera och studera, men annars hade hon det ju bra. Hon hade ingen som hon kunde tala med om detta. Hon prövade med informatorn.

– Något som är fel med att vara kvinna? sade informatorn och undrade över sin elevs frågvishet. Hon frågade de mest underliga saker. 

– Nej, jag kan inte komma på något, sade han sedan han tänkt en lång stund.

Han kunde ha förklarat att en kvinna var omyndig. Det betydde att någon annan bestämde över hennes egendomar. Eftersom han var man hade detta inte fallit honom in. Han kunde ha sagt att en kvinna måste gifta sig med den som hennes föräldrar bestämmer. I alla fall var det så i en fin familj som denna. Förresten var det nästan samma sak med män från fina familjer. 

Charlotta gick till mor. Hon var inte alltid så tillgänglig, men den här dagen satt hon i sitt rum och broderade. Efter att ha beundrat den vackra rosen som växte fram under mors händer, ställde Charlotta sin fråga.

– Tycker mor om att vara kvinna? undrade hon.

– Vad menar du? undrade mor.

– Jag menar, skulle mor hellre vilja vara man?

– Absolut inte, sade mor. Då skulle jag ju inte kunna få barn.

– Far har väl barn! utbrast Charlotta.

– Jag menar – föda barn, förklarade mor. Vilka underliga saker du frågar! utbrast hon.

Charlotta hade inte fått något svar på sin fråga: vad var det för fel på att vara kvinna?

Nästa gång hon kom till Karsjöhult, hittade hon inte Anders/Anna genast. Hon gick till Niklas och frågade, men han visste inte var pojken höll hus. 

– Han kanske har gått igen, föreslog Niklas. Han bara dök upp här en dag, och nu kanske han har försvunnit lika fort.

Charlotta blev ledsen. Hon hade fäst sig vid sin vän, Anders eller Anna. Hon var fascinerad av att en flicka kunde klä ut sig till pojke och arbeta som en sådan utan att någon märkte något. Hon gick ner till sjön för att bli glad igen. Vattnet brukade ge henne nöje. Det var så olika från stund till stund. Hon försökte gissa vart vågorna skulle gå men hon tog alltid fel. Svanarna på sjön gladde henne också. De var så vackra att se på. Ändå var de så otroligt klumpiga när de skulle lyfta från sin spegelyta. Hon kunde inte låta bli att springa en bit fram och ropa åt dem. Då brukade de springa över vattnet en bit medan de flaxade med vingarna. Nu var det något annat som hände. En röst sade plötsligt

– Låt bli det där!

Charlotta såg sig omkring. Det var en människoröst.

– Låt bli att skrika, upprepade rösten. Du skrämmer svanarna.

– Var är du? undrade Charlotta.

– Här, sa rösten och Charlotta hörde att den kom från skogsdungen. 

Där var Anna/Anders. 

– Sitter du här? sade Charlotta förvånat. Niklas trodde du gett dig i väg.

– Jag kanske måste göra det, sade Anna. Hennes röst lät som avbruten av tårar.

– Varför det? undrade Charlotta.

– Jag har fått blod, sade Anna. Nu kan jag inte vara pojke mer. Jag vill inte bli kvinna! utropade hon med förtvivlan i rösten.

– Men… Charlotta försökte trösta. Det är inte så farligt att vara kvinna. Se på mig!

– Det är väl skillnad på en prinsessa, protesterade Anna. Jag kan ju inte fortsätta arbeta här mer! Jag vill inte vara kvinna!

– Du kanske kan börja arbeta som piga hos far, föreslog Charlotta. 

Samtidigt förstod hon att hon själv inte hade någon makt över städslandet av pigor. Det var ju far som hade hand om sådant. Sedan måste Lovisa i köket, hon som bestämde över pigorna, säga sitt. Charlotta tittade på Anna. Skulle Lovisa godkänna henne? Nej, säkert inte. Anna såg svag och liten ut. Hon skulle inte kunna ta i för att mjölka korna, inte kunna bära tunga mjölkspannar. Kanske hönorna? Nej, där fanns redan Stina. Kanske hon kunde vara mors egen piga? Nej, mor ville ha någon äldre.

– Det vill jag inte! utbrast Anna medan Charlotta gav upp sitt sökande efter en lämplig plats. Jag ger mig i väg!

– Men jag då, sade Charlotta. Jag är ju din vän! Vill du överge mig?

Då gjorde Anna något alldeles oväntat. Hon slog armarna om Charlotta och pussade henne rätt på munnen.

– Jag tycker om dig, sade Anna. Gå nu. Vi får se om vi ses igen.

Medan Charlotta gick, vände Anna tillbaka till arbetet på huset.

 Charlotta skulle aldrig mer se Anna sådan som hon var nu. 

Inlägget gjort

Det sägs att en prinsessa. Kapitel 5. Den förlorade prinsessan

Det var när Charlotta var på väg mot att fylla 17 år som hennes liv förändrades. Hennes far, Johan, hade redan börjat tänka på en make åt henne. Det skulle vara en man av börd och han borde äga en gård inte alltför långt från Fräckestad. Planerna var att hon en gång skulle få ärva Karsjöhult. Då skulle Karsjöhult och denna gård kunna skötas tillsammans och ge dubbelt utbyte. Det var vanligt att man tänkte så vid giften på den tiden. Kärlek var det sällan fråga om. Inte heller tänkte någon på att upplysa unga flickor om vad giftermål gick ut på. Hur barn blev till fick de väl komma underfund med själva. Vad som hände på bröllopsnatten var mannens sak att undervisa hustrun om.

Charlotta var lika okunnig som de flesta flickor i hennes ålder och av hennes stånd. Visst fanns det väl pigor som mer eller mindre frivilligt hamnat i ”olycka”, men Charlotta fick aldrig veta vad det egentligen betydde. Ingen i Fräckestad hade råkat ut för något sådant och de rykten hon kunde ha hört angick henne inte mer än amsagorna om tomtar och troll.

Charlotta fortsatte att gå till Karsjöhult. Nu hade far låtit några män börja riva. Senare till hösten skulle man bygga huset. Det var så spännande! På vägen träffade hon sin väpnare, Torp-Anders. För honom kunde hon berätta om sina glädjeämnen och besvikelser. Hon talade om allt som Christian fick göra men inte hon. Om mor som var så ledsen för det mesta. 

Torp-Anders berättade om sitt fattiga liv för Charlotta. Möjligen förvånade hon sig något över att de kunde vara så många där på torpet Berget. När hon gick där förbi på väg till Karsjöhult tittade hon ofta på huset. Det var så lågt och så grått. Det såg minst lika förfallet ut som Karsjöhult. Men huset på Karsjöhult skulle ju far riva ner och sen skulle han låta bygga ett nytt. 

Visst förundrade det henne att Torp-Anders’ familj kunde leva på det lilla han och hans far lyckades få ihop i skogen och ur vattnet. Han berättade att fadern inte hade någon fiskerätt. Charlotta undrade vad det var för något. Det hade far aldrig talat om. Nej, inte undra på det, sade Torp-Anders. Herrn på Fräckestad äger ju all marken däromkring. 

– Vatten är väl ingen mark, protesterade Charlotta. 

Torp-Anders menade att fiskerätt var en vattenrätt och att sjöarna hörde till skogsmarken däromkring. I alla fall så fiskade Torp-Anders’ far på nätterna. Då var det ingen som såg. Ibland var Torp-Anders med. Fiskarna blev som tokiga om man hade en lykta att lysa med i vattnet. Far och han fångade en hel del av dem. Torp-Anders var trött på att äta fisk, sade han. Då kom Charlotta på att hon kunde ta med sig en hel kyckling till honom. Hon stal den ur hönshuset och så nackade hon den på vägen. 

– Säg ingenting! sade hon.

– Tala inte om för någon! sade han.

Så hade de hemligheter tillsammans.

Ofta satt de på en tallgren i skogen och pratade med varandra. Det var en gren som vuxit lång och som hängde ut över mossa och ris. Stillsamt gungade de på grenen. Torp-Anders var längre än Charlotta och räckte ner med fötterna i blåbärsriset. Han gav fart åt grenen, Charlotta höll i sig och bara njöt av rörelsen och tystnaden. Så hände det sig att Torp-Anders kom på en idé.

– I vill ju kunna rida, sade han.

Det höll Charlotta med om.

– Vi kan ju rida på den här grenen, föreslog Torp-Anders. Ers nåd kan sitta i mitt knä, och så rider vi tillsammans.

Charlotta makade sig närmare honom.

– Sitt här, sade han och drog henne intill sig, upp i knät. Charlotta kände sig plötsligt alldeles svag och följde bara med.

– Så där, sade han, nu ska jag bara hålla i Ers nåd.

Torp-Anders lade sina händer över Charlottas nu utvuxna bröst. Hon kände en varm våg genom hela kroppen av hans beröring. Det var skönt med en hand på brösten. Så gungade de en stund stillsamt på grenen. Efter en stund kände Charlotta att det blev obekvämt. Det var så hårt att sitta i Torp-Anders knä.

– Det är så hårt, klagade hon.

Torp-Anders var tyst en stund. Det dröjde länge innan han sade någonting. Under tiden rörde han sin hand omkring hennes bröst. Det var så skönt. 

– Det är sadelknappen, sade han. 

– Vadå? Charlotta förstod ingenting.

– Gå av ett tag, sade Torp-Anders.

Charlotta gjorde det. 

– Se här, sade Torp-Anders och öppnade sprundet på sina hosor. En stor blålila käpp reste sig ur det.

– Här är sadelknappen, sade Torp-Anders.

Charlotta tittade. Något sådant hade hon aldrig sett förut. Var hade den där varit tidigare?

– Om I ska kunna rida bekvämt, ska den egentligen in i Ers nåds hål.

Charlotta förstod ingenting. Men Torp-Anders var mer än villig att visa henne. Han lyfte upp hennes kjol och sedan bar han upp hela henne över käppen. Han pillade mellan hennes ben med ena handen, medan han höll i henne med andra. Det gjorde litet ont, men så plötsligt blev det så skönt att hon inte brydde sig om sin smärta. 

De gungade på grenen, de gungade på varandra. Var och en var uppfylld av stundens allvar och njutning. Charlotta kände vågor av något underbart nere i sitt sköte. De gick genom hennes ryggrad och mötte värmen från Torp-Anders händer på hennes bröst. Hon hörde knappast Torp-Anders grymta bakom och under sig. Själv kunde hon inte tänka något annat än hur skönt det var. Det blev härligare och härligare. Plötsligt sköt en vild extas genom henne. Hon ville bara vara här! Det här var vad hela livet handlade om! Ingenting annat ville hon än känna våg efter våg av vällust strömma genom kroppen. Ett vilt – åååh! kom ur henne som en sprudlande fontän. Samtidigt sprutade Torp-Anders inne i henne.

Torp-Anders lyfte ner henne, gick av grenen och stängde igen sina hosor. Han tittade inte på henne. Hon såg inte på honom heller.

– Bäst att jag går hem nu, sade hon med ostadig röst.

Rörelsen höll på att ta överhanden. Det hade varit så fantastiskt, och nu var det redan slut! Hon kände redan lust att göra samma sak igen.

– Vi ses i morgon, sade hon när hon vände hemåt.

Torp-Anders bara nickade.

Detta var bara början. Charlotta hade nu fått smak på samvaron med Torp-Anders på ett helt annat sätt än tidigare. Nu fanns det en mening med att träffa honom. Att rida med Torp-Anders var ju mycket härligare än att vittja fällor! Hon kände inget behov av att gå till Karsjöhult och titta på bygget längre. 

Torp-Anders och Charlotta prövade på olika sätt att rida med och på varandra. Ibland red Charlotta på Torp-Anders när han satt, ibland när han låg ner. Ibland gjorde de tvärtom och Torp-Anders red på Charlotta. Allt var lika skönt. Charlotta förstod inte vad som hände med henne. Hon tyckte att hon blev gladare, vackrare än tidigare. Hela livet var härligt! Det enda hon ville var att träffa Torp-Anders. Hennes föräldrar undrade över hennes iver att gå ut i skogen. Hon tog med sig en korg och sade att hon sökte efter svamp. Det var inte mycket svamp hon kom tillbaka med, men det hade varit en torr sommar.  

Hemma i Fräckestad började Charlotta grubbla. Hon förstod inte sig själv. Varför kände hon så där tillsammans med Torp-Anders? Han var ju hennes väpnare och hon skulle befalla över honom. Nu kände hon sig som om det var hon som var beroende av honom. Hon kände sig rastlös hemma. Informatorns lektioner blev allt mer meningslösa. 

Ibland satte hon sig ner och läste. Av far hade hon fått en bok som hon tidigare tyckt var rolig. Den hette ”Simplicissimus” och handlade om en ung naiv pojke som upplevde en mängd äventyr. Ibland log hon åt hans dumhet, ibland förargade hon sig. Just nu blev hon mest förargad. Inte hjälpte den boken mot hennes otålighet! Hon smög in i fars arbetskammare. Han var inte inne för tillfället. Därinne fanns en hel hylla med böcker. Hon tittade med helt nya ögon. Aldrig tidigare hade hon intresserat sig för hans böcker. Hon hade läst vad hon fått av far eller informatorn. I hyllan stod en hel del böcker med bruna skinnband och andra med guldrygg. Hon började systematiskt i ena änden. Där var den ena bibeln efter den andra. En var på tyska, en på latin. Någon enstaka var på svenska. Nej, en bibel var hon inte intresserad av. Hur skulle hon kunna hitta någon intressant bok? Hon borde fråga far, eller kanske informatorn? Nu hörde hon någon komma utanför. Hon nappade åt sig en bok ur hyllan och kröp in under det stora skrivbordet.  

Det var bara Lina som kom in. Charlotta kikade försiktigt från sitt gömställe. Lina började damma i hyllan. Charlotta hörde hur dammtrasan svischade omkring. Hon undrade om Lina också skulle läsa någon bok. Kunde hon läsa alls? Charlotta hade inte träffat någon piga som kunde läsa. Inte någon dräng heller, för den delen. Hon kom ihåg husförhören på Fräckestad. Då frågade prästen efter tio Guds Bud. Dem kunde de flesta redogöra för. Men när prästen bad dem läsa högt ur katekesen blev de flesta stumma. Någon kunde läsa några ord men bara med stor möda. Charlotta var van vid att hon kunde mycket mer än någon annan på Fräckestad, utom mor och far förstås. Hon kunde inte bara läsa och skriva på svenska, utan dessutom kunde hon läsa och skriva på tyska. Latin lärde henne informatorn. Hon tyckte inte det var särskilt roligt. Hellre gick hon till Karsjöhult. Allra helst till Torp-Anders, förstås.

Nu hörde hon hur Lina stannade till vid bokhyllan. Hon hade slutat damma och stod nu på tå. Det såg Charlotta när hon kikade genom skrivbordsbenen. Lina stod med ryggen mot henne. Nu tog hon ner någonting ur bokhyllan. Charlotta såg inte vad det var. Så plötsligt bestämde Charlotta sig: Hon skulle ta reda på vad det var som Lina ville ha. Hon kröp fram och ställde sig framför Lina.

– Om du ger mig den där boken så ska jag inte tala om för far att du tar den ur hans hylla, sade Charlotta.

Lina såg ertappad ut, men också förvånad.

– Charlotta, nästan stammade hon, vad gör I här?

– Samma som du, sade Charlotta. Men jag får ta av fars böcker.

Det där var inte riktigt sant. Far hade aldrig förbjudit henne att ta någon bok, men han hade inte heller inbjudit henne till sin bokhylla.

Utan att protestera lämnade Lina sitt rov till Charlotta. Charlotta förvånade sig över att det bara var ett häfte med slitna och smutsiga blad. Så neg Lina och gick ur rummet. Hon glömde dammtrasan i hyllan.

Charlotta gick ut så snart Lina lämnat rummet. Hon brydde sig inte om att lägga tillbaks den första boken hon tagit. Den fick ligga kvar under skrivbordet. Häftet gömde hon under kjorteln och gick sedan in till sitt rum. Ingen hade sett henne på den korta promenaden. Hennes rum låg alldeles bredvid mors och fars sängkammare. Fars arbetsrum låg på andra sidan. Mor var någon annanstans, som tur var. Annars satt hon ofta i sängkammaren och sydde eller bara tittade ut i ingenstans. Inne i det rum Charlotta delade med Christian var det tomt. Efter det att hon börjat blöda hade far satt upp ett skynke mellan hennes och Christians säng. Det gjorde att rummet blev mycket mindre. Hon slapp i alla fall se Christian. De var inte alltid så goda vänner.

Nu satte hon sig på sin säng och började titta i häftet. Hon lade kudden framför boken så ingen skulle se vad det var för något. Hon hade nämligen ganska snart förstått att det var en mycket speciell samling papper hon hade framför sig. Det var knappt bladen hölls ihop i det slitna linnebandet. Bladen var fyllda av de mest fantastiska färgrika bilder. Rader med dekorativa slingor gick över och mellan bilderna. Det var inget som gick att läsa. På utsidan fanns följande dekoration:

कामसूत्र 

Även om Charlotta inte kunde förstå texten, var bilderna tydliga och lätta att förstå. Där fanns kvinnor och män. Men inte bara det. Hon såg deras underliv alldeles tydligt. Charlotta såg flera saker som såg alldeles likadana ut som Torp-Anders’ käpp. Hon såg hur en man tycktes föra in sin sak mellan en kvinnas lår. Det var nästan likadant som när Torp-Anders’ käpp gick in i henne. På en bild satt kvinnan på marken och höll sina ben upp mot mannens axlar. Sedan förde han in sin sak i hennes hål. Det såg spännande ut! Så ville Charlotta också göra! 

På en annan bild var det en kvinna som gungade. Hon höll benen isär, och framför henne stod en man och pekade rakt ut med sin sak. Varje gång hon gungade mot mannen, kom hans sak in i henne. Charlotta kände hur hon blev fuktig mellan benen. Det där var nog svårt att göra med Torp-Anders.

Så vände hon på sidan. Bladet lossnade ur häftet. Hon hörde att någon kom in. Fort gömde hon häftet under kudden.

– Vad är det med dig nu då? frågade Christian. Det var han som öppnat dörren. Du ser ju alldeles röd ut. Har du feber?

Christian böjde sig ner över Charlotta och tog henne på pannan. Hon blundade och låtsades vara sjuk. Hans hand var kall. Han hade ju just kommit in utifrån.

– Ja, bekräftade han. Det är som jag trodde. Du har feber.

– Jag känner mig svag, flämtade Charlotta. Bäst jag ligger ner i sängen ordentligt. Men säg inget åt mor eller far. De blir bara så oroliga.

Christian gick till sin del av rummet. Charlotta väntade ivrigt på att han skulle komma ut igen. Måtte han gå ut helt och hållet! Hon ville fortsätta läsa! Jodå, där kom han. Hon smygtittade medan han gick ut. Han hade varit inne och hämtat något. Hon såg inte vad, för han bar det framför sig och hade ryggen mot henne. Han hade också hemligheter. Gå då! tänkte hon. Äntligen kom han i väg. 

Hon fortsatte att bläddra bland sidorna. Somliga blad var mer tummade än andra. Hon började med att bläddra fram dem. Kvinnorna dominerade på de bilderna. Hon ville veta vad kvinnorna gjorde, så hon skärskådade bilderna noga. Där såg hon hur en kvinna böjde sig bakåt så att hela hennes underliv syntes öppet. Det var som en skåra med ett hål i mitten. Mannens sak närmade sig hålet i mitten av skåran. På en annan sida såg hon hur kvinnan böjde sig framåt och hur mannen förde sin sak in mellan hennes skinkor. Där var det svårare att se skåran. Charlotta förvånade sig över hur stor och lång mannens sak var. Så kom hon på att det nog var tecknaren som gjort den sådan för att det skulle synas tydligare. Hon tittade ivrigt på den ena bilden efter den andra. Hon måste försöka komma ihåg bilderna. Så skulle hon berätta för Torp-Anders. De skulle pröva tillsammans sedan. Hon blev ivrig att komma ut. Men först måste hon ställa tillbaka häftet innan far upptäckte att det var borta.

Hon smög sig förbi sängkammaren och gick mot fars rum. Häftet hade hon fortfarande under kjolen. Nu såg hon att dörren dit var halvöppen. Det var någon där. Hon vände om och låtsades gå ut i stället. Det var obekvämt att gå med häftet gömt mellan låren. Hon hade ju inga underkläder och kunde inte fästa häftet på något sätt. Hon krånglade sig ut på gården. Ingen såg henne, trodde hon. För säkerhets skull gick hon bakom ett av uthusen. Där tog hon ut häftet och lade det på en av grundstenarna under huset, så att det inte syntes utifrån. Ingen skulle hitta häftet där.

Så gick hon ut i skogen mot torpet Berga. Hon visslade försiktigt sitt och Torp-Anders’ hemliga lockrop. Det lät som en spillkråka. Ingen kunde veta att det var en människa. Efter ett tag hörde hon en spillkråkas svar inifrån skogen. Torp-Anders var väl där och lade snaror eller vittjade som vanligt. Det dröjde inte länge innan de sågs igen. Väl dolda inne i skogen kramade de varandra. Anders tog ett tag om Charlottas bröst. 

– Vänta, sade hon. Jag ska visa dig någonting som vi kan pröva. 

Hon tog av sig sin klänning och lade sig ner i mossan ovanpå den. Nu var hon helt naken.

– Ta av dig dina hosor, befallde hon. 

Torp-Anders gjorde som hon sade och ställde sig framför henne. Hans sak var stor och stod rakt upp.

– Nu böjer du dig ner över mig, och så lägger jag mina ben på dina axlar. 

Torp-Anders var inte sen att lyda. Charlotta behövde inte ge honom fler instruktioner. Hans käpp gled in i hennes öppna skåra. Sedan var det bara njutning. Så hördes ett ugglerop i skogen. En uggla så här mitt på ljusa dagen! Torp-Anders gled plötsligt ur henne. Hon ville ha mer. Hon var inte alls nöjd! Torp-Anders drog bara på sig sina hosor. 

– Det är mor, sade han. Det måste vara något viktigt! 

Så sprang han sin väg medan Charlotta låg kvar. Ena stunden full av underbar känsla, andra stunden tom och ensam. Hon var besviken. Här hade hon hittat på ett nytt spännande sätt att leka på med Torp-Anders, och så gav han sig bara av innan leken var slut! Hon reste sig upp. Det kom inget slem ut ur hennes sköte så som det brukade göra när Torp-Anders varit där. Lika bra det, förresten. Hon tyckte det var litet äckligt. 

Hon kom att tänka på något annat som också var äckligt. Det var blodet som kom ut ur henne. Nu var det ganska länge sedan det kommit. Skönt det, tänkte hon. Det var så svårt att sköta. Hon brukade vira en trasa mellan låren och fästa den med en annan trasa som hon snott omkring magen. Ofta fick hon byta trasan flera gånger om dagen. För att inte tala om natten. På morgonen var trasan full av blod. Hon måste springa ut på dasset så fort som möjligt. Ibland droppade det blod på madrassen och golvet. När hon kom in igen, torkade hon upp blodet med gräs som hon tagit utifrån. Hon ville inte att någon skulle se.

Hon visste inte vad det betydde att blodet inte kommit på länge. Inte att det hade något med Torp-Anders att göra och deras njutningar.

Inlägget gjort

Det sägs att en prinsessa. Kapitel 4. En plebejs väg till Karsjöhult

Det regnade och åskade. Anna hade gått ut i bara nattsärken. Hon måste gå på uthuset. Det låg på andra sidan om en liten skogsdunge. Hon blundade för blixtarna och snubblade över grenarna på marken. När hon öppnade ögonen, lyste ljuset upp träden framför henne i overkliga formationer. Lövverket glänste i gult och grönt. Kvistarna sprattlade som hönor som försökte gömma sig för höken. Åskmullret var bedövande. Anna satte händerna för öronen. 

Hon ville gå tillbaka, krypa in i sängen igen. Där låg Anders, hennes storebror, och två av hennes småsyskon och sussade så gott. Hon förstod inte hur de kunde sova i det där oväsendet. Far och mor sov i den andra sängen. I rummet fanns den öppna spisen där mor brukade laga mat och baka bröd. Ingen hade vaknat när hon gick upp och smög ut genom dörren. Hon hade föst undan hönorna och klappat Fido som låg i farstun. Han viftade på svansen i sömnen. 

Nu var det inte långt kvar till uthuset. Far hade placerat sittbrädan med några hål en bit från boningshuset. Det var för att inte flugorna skulle komma in i stugan, sade han. Ett fint uthus hade han gjort, med tak och väggar så att man inte skulle bli våt medan man var där. Inga vargar eller lodjur kunde heller komma åt dem på uthuset. De kom inte så gärna nära människor, men om hönorna kacklade tillräckligt högt, kunde de nog locka både dem och räven.

Det kom en blixt och en knall nästan samtidigt. Anna ryckte till och tappade taget om öronen. Nu såg hon uthuset klart framför sig. Hon gick in och stängde dörren efter sig med en suck av lättnad. Nu var hon trygg. Hon blundade för blixtarna och höll händerna för öronen medan hon uträttade sina ärenden. Regnet trummade mot taket. Det var tur att far byggt det så stadigt. Det skulle inte gå sönder i första taget. 

Anna var inte så särskilt rädd för åskan. Far hade lärt henne att den inte var farlig om man inte var under något högt träd eller ute på ett öppet fält. I uthuset var man säker. Där var höga träd omkring, men de stod inte tillräckligt nära för att lura iväg blixten till huset. Värre var det kanske i boningshuset. Där hade far röjt, så det var ganska öppet omkring. Skorstenen stod som en mast från taket. Där kunde blixten kanske slå ner. I samma ögonblick som Anna tänkte så, kom en åsksmäll och en blixt samtidigt. Det dundrade så det gick genom fingrar och öron. Ljuset brände genom ögonlocken och det var så Anna tyckte det svedde ögonfransarna. Hon satt kvar en stund till för säkerhets skull. Blixten hade inte slagit ner i uthuset, i alla fall.

Det kom en kraftig åsksmäll till samtidigt med en blixt. Åter lät det som om åskan slagit ner någonstans. Det liksom fräste strax efter det att smällen kom. Anna satt kvar och hoppades på att åskan skulle gå över. Det gjorde inte så mycket om hon blev våt men hon ville inte få någon blixt direkt på sig. Hon ville inte skadas. Hon ville leva. Det var viktigt för familjen, hade far sagt på hennes senaste födelsedag. 

– Du är nu 12 år, hade han sagt. Det betyder att du kan arbeta hos andra. Vi i familjen behöver ha litet hjälp med försörjningen. Det skulle vara bra om du gick ut och sökte arbete. Nu till sommaren är det nog många som behöver några extra händer.

Men ni då? ville Anna säga. Behöver inte ni någon här? Hon tyckte hon gjorde en hel del nytta med att passa småsyskonen, sköta om hönsen och hjälpa mor med baket. I går hade de förresten tvättat tillsammans. Nere vid bäcken hade de stått på knä och sköljt tvätten. Sedan hade de hängt den mellan träden. Särskilt torr blev den väl inte så som det regnade, tänkte Anna.

Så märkte hon att det hade slutat regna. Det underliga fräsandet som kommit med åsknedslaget fortsatte dock. Anna gick ut ur uthuset och stängde dörren ordentligt bakom sig. Då såg hon ett ljus bakom taket på uthuset. Uthusdörren vätte från boningshuset, men hon stod nu och såg åt det håll där huset var. Hon fick en obehaglig känsla i magen. Kanske var hon inte färdig på hålet i alla fall. Hon gick en bit in i skogsdungen och såg att det lyste bakom träden. Ett ojämnt, flackande ljus, som elden i den öppna spisen. Så kom hon fram ur dungen och såg: det var hennes hus som lyste! Inte var det något vänligt ljus, nej hela huset stod i brand! Hon rusade fram, men hettan stoppade henne.

– Mamma, pappa! ropade hon. 

De måste väl finnas här någonstans, tänkte hon. De måste ju ha kommit ut när de märkte att det brann. Ingen svarade.

– Fido! kallade hon. 

Hunden måste väl höra henne i alla fall! Ingen svansande varelse kom fram till henne. Hon stod handfallen framför det brinnande huset. Någon måste ju komma och släcka, tänkte hon. Efter ett tag förstod hon att ingen hade sett att det brann. Hon själv måste springa och hämta hjälp. Först tänkte hon på bäcken. Därifrån kunde hon hämta vatten. Men hon hade inga spannar här ute. Allt fanns inne i det brinnande huset. 

Så började hon springa mot byn. Hennes nattsärk snodde sig om benen. Då kom hon att tänka på att Anders’ byxor och skjorta hängde nere vid bäcken. De hade varit med i tvätten, det kom hon ihåg. Hon mindes hur svårt det var att vrida ur hans hårda byxor. Ner till bäcken gick hon i regn och mörker. Hon fick leta ett tag innan hon hittade byxorna. De hade ramlat ner av blåsten. Hon klev med möda i dem. De var så våta men hennes särk var lika våt. Så drog hon nattsärken över huvudet och trädde armarna i Anders’ våta skjorta. Sedan sprang hon därifrån. Hon måste ha hjälp!

Snart var hon vid den närmaste gården. Var inga människor vakna så här dags? Hon rusade runt huset, ropade och bankade. Men åskan och regnet hade tagit i igen och ingen visade sig. Nästa hus låg en bit bort. Samma där. Ingen tycktes höra hennes förtvivlade skrik. Då kände hon som en knäpp inne i sitt huvud. Hon kunde inte längre tänka. Hon bara sprang tillbaka till sitt hus. Där var det så gott som nedbrunnet. Skorstensstocken fanns kvar. Det brann ännu i några bräder omkring. Inga människor syntes. Inga hönor och ingen hund. Det var alldeles tyst, rökigt och hett. Så hett att hon inte kunde gå nära huset. Hon ropade på mor och far. Hon skrek på syskonen. Hon kallade på Fido. Ingen kom. Tårarna rann nerför hennes kinder. Det var fasa och sorg, rök och aska om vartannat.

Det började blixtra igen. Mullret övergick i vassa smällar. Hon måste bort, tänkte hon. Hon måste söka arbete någonstans. Så sprang hon. Bort från Fägre sprang hon, bort från kyrkan och prästgården, bort från alla människor hon kände. Hon måste söka arbete! 

Länge sprang hon. Tills luften tog slut och det smärtade i bröstet sprang hon. Sedan lade hon sig bara ner i gräset och grät. Hon var genomvåt och trött och helt enkelt borta. 

När hon vaknade var det dag. Inget regn kände hon, bara en sval vind. Hon upptäckte att hon låg i gräs och att hon var våt. Hon reste sig upp och såg ner på sina ben. Där var ett par byxor som hon inte kände igen. Hon lyfte upp sina armar och såg på dem. Där var en skjorta hon inte visste om. Vem var hon? Hon kände sig kissnödig, drog ner byxorna och hukade sig i gräset. En flicka var hon i alla fall. I pojkkläder! Nu kom hon på det: Hon skulle söka arbete. Det var bäst att vara pojke då. En pojke kunde göra allt slags arbete. En flicka dög bara i köket eller som barnvakt. Hon beslöt att vara pojke. Vad kunde hon heta? Ett namn kom för henne: Anders. Det lät bra. 

När hon böjt sig ner hade hon känt något hårt mot ena benet. Hon stoppade ner handen i fickan. Det var en benkam. Hon kände på huvudet och kände att håret var som ett enda virrvarr. Då drog hon kammen genom rufset. Det gjorde ont men hon tog försiktigt en liten bit i taget. Hon hade sett att unga män dragit sitt hår bakåt och satt ihop det med ett band. Hon gjorde likadant men hon hade inget band. I stället tog hon ett grässtrå och lindade det runt roten av den långa tofs hon åstadkommit. Så, nu såg hon väl ut som en pojke.

Hon tittade sig omkring och såg ett kyrktorn. Där det fanns kyrkor brukade det finnas människor. Hon gick mot tornet. Vad var det för kyrka, undrade hon. Dörren stod halvöppen. Hon knackade försiktigt på den. Ingen svarade så hon gick in. Där inne gick en kvinna omkring och stökade. Anna gick fram till henne och var på väg att niga när hon kom på sig själv. Hon skulle ju vara pojke nu.

– God dag frun, sade hon och bugade så den långa tofsen slängde. Vet frun någon som behöver hjälp? Jag söker arbete.

Kvinnan avbröt sitt plockande och tittade på den unga figuren hon hade framför sig. Smutsig och mager såg den ut. Som en ung flicka med den lockiga tofsen. Men kläderna var en pojkes.

– Vad kan du göra då? undrade hon. Du verkar väl ung för att kunna arbeta.

– Nejdå, försäkrade Anna/Anders, jag har fyllt 12 år.

– Hmmm, sade kvinnan, jag måste tala med kyrkoherden.

– Jag menar inte arbeta i kyrkan, sade Anna/Anders hastigt, jag menar var som helst.

– Det menade jag också, sade kvinnan. Skulle du ha något emot att arbeta för kyrkan? fortsatte hon något misstänksamt.

Det visade sig vara Halna kyrka som Anna/Anders kommit till. Kvinnan kom tillbaka och var nu mycket vänligare. 

– Du kan få arbeta på gästgivargården, sade hon. Men du kan behöva litet hjälp ovanifrån, fortsatte hon och knöt någonting om Annas hals. Det var ett litet träkors.

– Be Gud om hjälp, så kan du få, sade hon och kramade Anna hastigt.

På gästgivargården sade man att Anders kunde få ta hand om de hästar som fanns där och de hästar som gästerna kom med. Anna/Anders visste inte hur man skulle sköta om hästar men det fanns en man där som visade henne. Han kunde inte klara allt, sade han, och visade på sitt enda ben.

– Det andra tog kriget, sade han och haltade i väg med hjälp av en käpp.

Anna tyckte så synd om honom. Han var så ung och ändå gick han som en gammal man.

– Jag ska göra allt du säger! sade hon ivrigt.

Han tittade misstänksamt på henne. 

– Du låter som en flicka, sade han. Är du inte väl ung för att arbeta med hästar?

– Nejdå, sade Anna och lugnade ner sig och försökte tala litet mer som en pojke. Jag har just fyllt 12 år.

– Ja, pojkar utvecklas ju olika, sade mannen. Hämta hö och lägg i krubborna.

Så var det avgjort. Anna arbetade under namnet Anders så gott hon orkade. Till kvällarna var hon alldeles slutkörd. Ändå kunde hon inte somna. Hon kände sig så ensam. Helst hade hon velat springa tillbaka till mor och far, till syskonen, till Fido. Så såg hon det svarta rykande molnet framför sina ögon. Då blundade hon och såg det ändå. Hon ville inte tänka på det. Hon måste försöka glömma allt! Så somnade hon av utmattning uppe på stalloftet, i halmen.

På morgnarna fick hon äta tillsammans med dem som arbetade på värdshuset. Det var pigor med stora bröst och höfter. De satte händerna i höfterna och tittade på Anna som om hon var en mask.

– En sådan liten karl, sade de föraktfullt.

 Anna tittade bara ner i bordet och höll fast i sin grötsked. Hon aktade sig noga att komma åt smörklicken i gröten, men hon skrapade åt sig så mycket gröt hon kunde på den kanten som låg åt henne. En brödbit kunde hon också få. Mitt på dagen fick hon soppa. Till kvällsmat kom den stora lyxen: potatis och köttben. Det var bättre än hon fått hemma och hon kunde inte klaga. 

Hon lärde sig att hästar var stora och snälla djur. En del var så trötta när de kom att de inte orkade något, inte ens äta. Då ledde hon bara in dem och hängde en påse med hö om halsen på dem. Vatten ställde hon framför dem. Oftast började de dricka först och äta senare. 

Värre var det med gästerna. De gormade ibland och klagade både på det ena och det andra. Som tur var behövde hon inte ha så mycket med dem att göra. Det var pigorna inne i huset som tog hand om vägfararna. Pigorna skällde tillbaks medan de ställde fram mat och gjorde i ordning bäddarna. Inne i huset låg ibland upp till tio människor om varandra. Lössen ramlade ner från taket, mössen sprang på golvet, vägfararna klagade. Anna var nöjd med att få bo i stallet med hästarna. Ingen brydde sig egentligen om henne. Själv tänkte hon inte särskilt mycket på andra heller. Martin, den enbente stalldrängen var snäll mot henne annat än när han hade ont i benet som var borta. Då svor och bråkade han så Anna höll sig ur vägen.

Hösten kom och vintern. Anna frös så fort hon måste gå ut. Hon kastade en hästfilt över axlarna. Värst var det med fötterna. Att gå barfota i snön gick ju inte. Lars kastade åt henne ett par utnötta stövlar.

– Jag behöver ju bara en, sade han. Du kan få mina gamla.

Anna stoppade halm i dem och kunde nu gå ut och ta emot hästarna. Sedan skyndade hon sig in i stallet, skötte om hästarna och smög upp till sig på loftet så fort hon kunde. Till måltiderna hasade hon över gården i sina för stora stövlar. Ingen tänkte på vad hon hade på sig.

– Vem är du? Var kommer du ifrån? undrade Lars, gästgivarbonden, en dag när han var på gott humör.

Anna måste hitta på något fort. 

– Jag kommer från Fägre, sade hon, och far min sade att jag måste söka arbete när jag fyllt tolv år.

Själv mindes hon inte mycket mer än så, och det verkade som om Lars var nöjd med svaret.

– Jaja, sade han, jag själv fick bli soldat när jag var fjorton år. Du kan vara glad att kriget är över! Men det kommer nog igen. Då kommer de och tar dig!

Han upprepade det där med kriget så ofta att Anna började oroa sig. Hon skulle ju vara pojke nu och snart var hon tretton år!

– Hur gamla pojkar tar de ut? frågade hon Lars en dag.

– Ja, nog kan de börja ta ut trettonåringar, sade Lars. 

En kväll tog det in en grupp soldater på värdshuset. Anna hörde dem bara på avstånd. Hon satt uppe på loftet över hästarna och skakade. Tänk om någon talade om att det fanns en pojke här! Tänk om de skulle komma och hämta henne för militärtjänst! Så ängslig blev Anna att hon började tänka på att söka sig nytt arbete. Så här på ett värdshus passerade det alldeles för många olika människor. En vacker dag skulle någon få reda på att det fanns en ung gosse här, en som skulle passa alldeles utmärkt till att vara ute och slåss i något krig. 

Det var inte lätt att vara flicka heller, hade hon förstått. Hon hade hört av pigorna att flickor måste akta sig. Hon hade sett hur de resande försökte klappa dem i stjärten och ta på deras bröst. Hon hade sett på deras stora bröst och undrat om hennes små noppor skulle växa ut så också. Hon hade hört dem klaga på sina månatliga blödningar. Skulle hon också gå genom detta? Hon ville inte bli kvinna! 

Som pojke hade hon alla möjligheter, bara hon inte kom i krig. Hon borde ge sig i väg! Hon visste inte vart hon kunde ta vägen, men hon skulle nog finna på något råd. Skulle hon tala med värdshusvärden? Eller skulle hon bara smita sin väg? Hon beslöt att säkraste var att bara fly. Sedan kanske hon fann ett ställe där hon kunde stanna också som flicka och bli kvinna.

En försommarnatt gav hon sig i väg. Hon gick som hon kom, barfota. Martins stövlar hade hon lämnat uppe på loftet. Anders gamla hosor började nu bli för små för henne, men ännu gick de med viss möda att knyta ihop i midjan. Hon förargade sig över sin stuss. Det var den som var i vägen när hon drog upp hosorna. Nu gick hon en bit på vägen där de resande åkte. Det var fullmåne och försommarljuset gjorde att hon såg något av vägen framför sig. Hon var rädd för djuren som kunde finnas i skogen bredvid vägen. Ibland hörde hon yl av vargar, men de kom långt bortifrån. Värre var då lodjuret. Det kunde smyga fram ljudlöst och kasta sig över levande varelser. Anna såg sig omkring. Inne i skogen fanns än värre varelser. Hon knöt handen hårt kring det lilla träkorset hon fått inne i Halna kyrka. 

– Gode Gud, sade hon, litet ovant. Hjälp mig mot allt ont som kan finnas i skogen. 

Om det nu var bönen som hjälpte eller ej, så fick hon ändå gå så långt hon orkade utan att någon anföll henne. Vare sig varg eller lo fick vittring av henne, inte heller troll eller annat oknytt. Efter en lång stund i ro och tystnad såg hon en sjö till höger om sig. Hon var trött och gick ner mot sjön. Där fanns en mjuk och fin grässlänt. Där kunde hon sova.

När Anna vaknade kände hon sig lugn och utsövd. Inga soldater hade jagat henne. Hon hade inte mött en endaste varg. Inget lodjur hade smugit sig på henne. Vattnet lockade henne. Det glittrade och skvillrade mot stranden. Hon hade aldrig förr sett ett så stort vatten. Det var som ett fält av lin ända bort till skogsbrynet på andra sidan. Hon gick fram och kände på det. Vatten var farligt, det hade både mor och far lärt henne. Det kändes kallt. Varför var det farligt, undrade hon och böjde sig fram över det. Man fick tvätta händerna i vatten, men inte mer. Händerna var smutsiga, men hon kände sig smutsig i håret också. Försiktigt skvalpade hon vatten över de stripiga hårtestarna. Det var kallt men friskt. Hon gnuggade håret litet grand och drog försiktigt kammen genom det. Så knöt hon ihop det bak för att se mer pojkaktig ut igen.

Anna gick upp från ängen. Där var en väg som hon kunde följa med ögat åt både höger och vänster. Egentligen var det bara två hjulspår, men så såg ju vägarna ut. Nu såg hon hur gropiga spåren var och hur många tuvor som fanns. Inte undra på om de resande var trötta och på dåligt humör när de kom till värdshuset! Vart ledde vägen då? Ja, någonstans måste hon väl komma när det väl fanns hjulspår. Rätt in i skogen var det ju ingen mening att gå. Då skulle hon väl aldrig träffa på någon människa mer. Hon var hungrig men tänkte att hon nog skulle få något att äta när hon kom fram. Och ett arbete. Kanske i andra ordningen: arbete först och mat sedan. Hon såg sig om efter tecken på människor, andra tecken än vägen. Hus eller lador, helst kyrktorn, ville hon se. Ja, där långt framme såg hon ett spetsigt torn. En kyrka! Tornet såg nästan ut som en upp- och nervänd tratt. Det var helt annorlunda än Halnas torn. Hon fick nya krafter när hon gick mot tornet.

Inne i kyrkan stod en präst vid bönbänken. Han såg ut att be. Anna gick försiktigt fram emot honom. I en impuls ställde hon sig på knä bredvid honom och knäppte händerna. Hon tänkte på vad kvinnan sagt åt henne: Be till Gud, så lyssnar han. Nu verkade det som om prästen lyssnade. När Anna öppnade ögonen igen, sade han

– Och vad vill du här i Undenäs kyrka, unge man?

Skönt, tänkte Anna, han tar mig för en pojke, inte för en flicka.

– Jag ber till Gud att han ska visa mig till ett arbete, svarade hon. Det var ju både sant och inte. Det var den frågan hon velat rikta till prästen själv.

– Det var en flitig gosse och from, sade prästen nöjt. Om det inte varit så att jag just anställt en gosse, kunde du ha fått arbeta hos mig. Men… fortsatte han tankfullt … jag har hört talas om att man bygger nytt borta vid Karsjöhult. Kanske kan du få arbeta där.

Anna visades vägen till Fräckestad. Sedan var det bara att följa vägen så såg man Karsjöhult just där vägen svängde kraftigt. Anna såg sig om. Först gick hon i tät skog, så svängde vägen. Hon tittade rakt fram. Där var alldeles tydligt ett hus på väg att byggas. En mängd med människor arbetade där omkring. Somliga sågade, andra bar fram stockar. Timmerväggar var redan resta, fönsteröppningar var på plats. Det verkade ha kommit så långt att man höll på med taket. Vilken tur att jag inte kom för sent! tänkte Anna.

Det var mitt på dagen när hon kom fram. Byggarna tog snart paus och satte sig att äta. Utan att tala med någon eller att låtsas om något, slog sig Anna ner vid bordet och åt tillsammans med de andra. Det fanns inga tallrikar, men tillräckligt med skedar. Hon doppade en sked i skålen. Det var en god, fet soppa. Det verkade rentutav finnas några bitar av kött i den. Det här är ett bra ställe, tänkte Anna. Här stannar jag.

– Ta tag här! ropade någon när männen började arbeta igen.

Anna sprang genast dit och så var hon en del i arbetslaget med en gång. Ingen frågade vem hon var eller var hon kom från. Många var lika vilsna i husbygge som hon. De flesta kunde bara göra det som någon annan bad dem om. Hon kände sig bortkommen men tyckte ändå hon kunde hjälpa till.

Så kom kvällsmålet. Det var mycket och gott. Anna åt sig mätt. Herrskapet som byggde tycktes ha det gott ställt. Så arbetade man ett tag, ganska länge. Det var fortfarande ljust när någon sade

– Nu slutar vi för i dag. Fortsätter vi längre, kan det hända en olycka.

Männen lade ner sina verktyg och skingrades åt olika håll. Anna undrade vart hon skulle ta vägen, när någon vinkade åt henne. Det var en yngre arbetare som gått och lagt sig inne i själva huset. Där låg flera män. Några hästfiltar fanns där och ett skynke var uppspänt som tak. Några av arbetarna ställde sig ute och kissade innan de gick in. Anna undrade hur hon skulle göra men bestämde sig att vänta tills alla somnat. Så somnade hon, mitt bland alla andra. Ingen hade frågat vem hon var. 

Mitt i natten vaknade hon och gick ut. Det var så vackert. Sommarhimlen var ljusgrå. En svag rodnad speglade sig i en liten sjö som låg alldeles nedanför huset. Anna gick ner till sjön. Den såg mycket snällare ut än den som hon vaknat vid. Hon lade sig i gräset nere vid strandkanten och somnade igen. Hon hade inga föraningar.

Inlägget gjort

Det sägs att en prinsessa. Kapitel 3. Det nederrödda väcks till liv

När Charlotta fyllt 11 år, gick hennes farmor ur tiden. Vare sig Dorotea eller Charlotta fick vara med på begravningen, men följderna av dödsfallet blev så småningom klart för dem. Nu måste nämligen Catarina Armsköld egendomar delas upp på de åtta barnen. Det var tre söner och fem döttrar.  Farmor Catarina hade stora egendomar. När det gällde Fräckestad, fick Johan ärva hälften, medan den andra hälften tillföll hans broder, Anders. I den hälft Johan ärvde ingick Karsjöhult. Så snart Dorotea fick höra det  bad hon sin man att göra något av hennes och hans drömmar. Så som hon längtade efter ett nytt hus, alldeles vid en liten sjö! Lilla Karsjön var ju en sjö som var större än karpdammen i Landsberg.

Nu skulle han bygga om säteshuset, tänkte Johan. Han skulle göra huset så fint, berättade han för Dorotea. Till skillnad mot Fräckestad ville han att det skulle ha två våningar. Då skulle man kunna ha kunna se Lilla Karsjön helt tydligt. Han var nämligen smått förargad över att inte kunna se Tingsjön från Fräckestad. Visserligen låg boningshuset på Fräckestad ganska högt men tallarnas toppar dolde ändå Tingsjön. Han tyckte om tanken att själv få bestämma hur huset skulle se ut. På det viset var det nästan tur att Mickel, torparen, ”nederrött” Karsjöhult. Dorotea nickade belåtet. Ett tvåvåningshus, det var finare än Fräckestads låga boning.

I säteshuset på Karsjöhult skulle det finnas en sal med plats för släkt och vänner vid stora fester. Där skulle också finnas mindre kammare, en vid farstun och en vid köket. Där kunde arrendatorn bo när inte Fräckestads eget folk behövde husrum. Andra våningen hade han inte så många idéer för. Kanske kunde där bo pigor på sommaren, men man kunde också använda den för att lagra saker. Både Johan och Dorotea tänkte på de kläder som just nu låg och blev uppätna av mal i kistor som de förvarade både i sovrummet och i gästhuset.

Huvudsaken för det nya huset var de två våningarna. Fönster skulle förstås finnas runt om på alla sidor. Särskilt ut mot sjön, suckade Dorotea. Numera kunde fönstren vara stora. Det fanns ju skickliga glasmästare där Johan kunde beställa glas efter mått och få dem insatta i karmar. Dorotea blev åter glad. Visserligen var detta ingenting mot hennes slott i Landsberg, men två våningar, det var bättre än det mesta hon sett omkring i Undenäs. Komministern hade visserligen ett tvåvåningshus men det här skulle ju bli mycket nyare.

För att värma upp huset skulle man ha en tjock skorstensstock mitt i huset. Där skulle det finnas en murad stock för de båda kamrarna och en annan för röken från salen och köket. De båda stockarna skulle gå ihop uppe på vinden. Skorstensmurarna skulle värma upp huset inifrån.

Det dröjde många år innan Johan kunde påbörja bygget. Kommerserådinnan på Sannum hade lovat att låna honom det han behövde. När planerna växt sig färdiga tog Johan kontakt med en erfaren bonde, Sören, för att få hjälp med uppmätning och anskaffning av timmer.

De måste börja med att avverka träd som kunde användas till det nya huset. Timret skulle sedan ligga och torka länge. Under den tiden kunde man riva det gamla huset. Johan gick tillsammans med Sören runt det gamla huset och granskade förödelsen. Skadorna på huset hade kommit uppifrån. Det var torvtaket som läckt. Antagligen hade Mickel, torparen som bott där tidigare, blivit för gammal för att gå upp och kontrollera det. Nu gällde det att se vad som ännu kunde användas. Det fanns några stockar på östra sidan som var användbara men de var korta. På södersidan, som var långsida, var de alla illa ankomna. 

Det var väl solen som ätit dem, i samarbete med vätan uppifrån. Likaså hade regn och vind frätt stockarna på västra sidan. Norrsidan var i ganska gott skick. Sammanlagt hade han alltså timmer till ungefär en fjärdedels hus av den storlek han tänkt sig. Det kunde användas på kortsidorna. 

I februari var det var bäst att avverka de träd som skulle användas som timmer. Då skulle träden kunna torka jämnt. Johan och Sören gick ut i skogen för att märka de träd som skulle huggas. Andedräkten ångade ur deras munnar. Kylan bet i näsa och fingrar, trots de varma mössorna och vantarna. Näsan och ögonen rann. De stela vantarna dög inte att torka med. Snoret slängdes i snön, tårarna fastnade på kinderna. Det var tungt att gå i snön. Vid själva huggningen senare skulle drängarna få ta en drög och en oxe för att forsla stockarna till den plats där de skulle torka.

Det var viktigt att välja ut rätt träd. De gick till en tätvuxen del av den skog som var närmast Karsjöhult. Där skulle de kunna finna raka träd som vuxit långsamt. De skulle bli bäst för de var hårdast. När man sågat ner dem var deras årsringar knappt urskiljbara, berättade Sören. Dessutom hade de så gott som inga grenar. Då blev det inga kvisthål. Där de vuxit tätt brukade de dessutom vara raka. Träd som växte glest kunde kroka sig. Då blev de oanvändbara som timmer till hus. Det var också viktigt att träden var ungefär jämntjocka från roten upp mot kronan. Då skulle man inte behöva hugga så mycket på längden. Allt arbete utfördes för hand, och Johan var osäker på hur skickliga hans drängar var på att forma timmer. Hugga träd för att svedja kunde ju de flesta men det var inte så ofta de fick vara med om ett husbygge.

Johan var inte riktigt säker på var gränsen gick mot Tolsjöhult. Han tänkte att den nog gick längs bäcken. Det var vad hans fader berättat för honom. Några tydliga gränsmarkeringar fanns inte mot marken som tillhörde hans syster Christina och hennes make, Gustaf Planting-Gyllenbåge. Som släkt kunde de väl kosta på sig att vara litet generösa. Förresten såg det ut som om Gustaf också hade fällt träd häromkring. Johan såg till sin förargelse att det fanns stubbar mitt inne i den finaste samlingen av träd. Det fanns alltså risk för att träden utvecklat grenar efter Gustafs avverkning. Han kisade uppåt mot solen och såg några kvistar som skymde himlen. De träden kunde han inte använda i full höjd. Tänk om de stammarna var krokiga också! Nej, de såg raka ut. Han bestämde sig för att ta upp avverkningen med svågern. Den förargade honom verkligen just nu.

När han stod så där och tittade uppåt mot mängden av trän förändrades plötsligt hans syn. Nu var han tillbaks i fångenskapen på Usedom. Träden stod som den palissad av pinnar som avgränsade fängelsegården från omgivningen. Det var väl ingen som trodde att någon fånge skulle fly i alla fall. Hur skulle man komma från ön till land? Östersjön var kall och grå. Det var inte vanligt att någon kunde simma. Hur många gånger hade Johan ändå stått och sett upp mot stängslet? Han ville ut, han ville fortsätta sin gärning som officer. Det var klumpigt av honom att hamna i denna fångenskap. Han fick arbeta hårt där och fick dålig mat. 

Sören sade någonting och Johan tittade på honom. Sören lyfte upp en rak käpp och måttade mot varje stam. På det viset kunde han se om stammarna var raka. Han nickade till Johan vid ett träd. Det var godkänt. Johan markerade det trädet med ett rep. Nu var det dömt att dö. Eller att leva vidare, om man tänkte så. Ett träd som växer lever kanske några hundra år. Som timmer i ett bostadshus kan det ha chans att fortsätta leva ytterligare flera hundra år.

Johan fortsatte sina tankar i Usedom. Så fort han var ledig hade han suttit och formulerat skrivelser. Han var en kunnig och skicklig officer. Inte skulle han väl sitta fängslad! Till sist hade de släppt ut honom. Han hade övertygat de höga generalerna om att han var oskyldig. Det var fienden som var övermäktig, inte han som lett sina underordnade på ett dåligt sätt. Sedan hamnade han i Landsberg. Det var en fin tid. Han log för sig själv. Vilken kvinna! Vacker och mogen och villig! Det blev bröllop ganska snart. 

Sören fortsatte. Många träd blev förkastade. Några var krokiga, det såg Johan själv. Andra såg fina ut i Johans ögon. Sören förklarade: det trädet hade för många kvistar och det trädet var mycket smalare upptill. Johan accepterade Sörens kunskaper. Det var bara det att alltför många träd blev förkastade. Man gick längre och längre in mot det område som kunde vara Tolsjöhults. Johan blev förargad och otålig. Nu måste de få ihop träd till hela huset! Äntligen var Sören nöjd och de gick tillbaks. 

Johan gick hem, full av minnen. Hans lem skavde mot byxorna när han tänkte på Dorotea och deras första tid tillsammans. Nu ville han återuppliva den!

– Jag har fällt träd för att bygga Karsjöhult! var det första Johan sade när han träffade Dorotea. Det här gör jag för dig, min käresta, sade han och slog armarna omkring henne. 

Det var länge sedan han känt så för henne. Lång tid hade gått sedan han tagit henne i famn. Hon såg förundrat på honom och sade bara

– Vad bra! 

Sedan vred hon sig ur hans omfamning och gick snabbt ut i köket. Där var pigorna och gjorde i ordning maten. Johan kände att han inte kunde krama henne så att alla såg. Visserligen var de man och hustru, men kärleksbetygelser var för den intima samvaron.

Till kvällen försökte han närma sig henne igen. Dorotea hade som vanligt ont i huvudet. Dessutom hade hennes månatliga besvär börjat. Johan hade inte så noga hållit reda på när hon hade det ena eller andra. Alltid var det något som hindrade deras kärleksliv.

Förargad gick Johan ut i sitt kontor och satte sig vid sin skrivbänk. Vreden tog makten över honom. Nu skulle han författa en skrivelse där han drog sin svåger inför tinget! Johan hade alldeles glömt att han tänkt tala med Gustaf först. Olovligen hade Gustaf Planting Gyllenbåge avverkat skog på Fräckestads mark! Johan kunde formulera sig, det hade han lärt sig på Usedom. Nu gjorde honom hans besvikelse över Dorotea än mer välformulerad. Nästa dag red Johan till brodern Anders med skrivelsen. Brodern tyckte liksom han att svågern nu hade gått över gränsen och att det var fullt rimligt att stämma honom.

Så kom tiden när drängarna började fälla träden. Under fällningen gick Johan otåligt fram och tillbaka mellan Fräckestad och skogen kring Karsjöhult. Vad det tog lång tid! Han tyckte männen var så omständliga. Först stod Sören länge och betraktade det träd som skulle fällas. Sören var den som var mest van vid trädfällning. Johan frågade sig ändå varför han måste ta sig så lång tid att se på trädet. Var det för att säga adjö åt det? Eller att förbereda trädet på sin förvandling från träd till timmer? Ja, så frågade han inte Sören. Johan bara försökte skynda på honom. Sören förklarade att han måste se hur trädet växte för att kunna bedöma åt vilket håll det var bäst att fälla det. Det var bäst att fälla trädet i en uppförsbacke, berättade han. Då var det ju lättare att kvista det senare. Men om kronan var mycket oregelbunden, måste trädet fällas åt det håll som kronan var tyngst. Annars kunde trädet vända sig i fallet. Det var farligt inte bara för männen som höll på att fälla, utan också för de andra träden runt omkring. Tänk om trädet fastnade i ett annat träd, då fick man ju inte ner det. Dessutom kunde det fallna trädet skada det som ännu stod. Sedan måste man tänka på hur det blåste och hur snön låg. 

Johan accepterade Sören förklaringar.  Ändå stod han och trampade medan Sören tittade. Äntligen tog Sören en yxa och högg ur en kil på stammen åt det håll som trädet skulle falla. Först efter detta fick de drängar som skulle hugga börja. De högg i takt, först den ena, sedan den andra. Jämn och fin takt så att det knappast blev någon paus, men så att de ändå inte högg på varann- Det tog ett tag innan de kom in i takten. Då stod Sören och såg på. Innan dess hade drängarna stått och sett på Sören. Johan kunde knappast tygla sin otålighet. Han hade aldrig varit med om att fälla träd förut och tyckte det gick outhärdligt sakta. Det var Sören som satte in kilen när de kommit in i mer än halva trädet. Det var han som stoppade männen från att hugga innan de kommit helt igenom. Så gav han en signal åt männen och Johan att flytta sig bakåt. Han lade en hand på trädet, som för att smeka det. Det började luta och långsamt böjde det sig innan det slutligen föll. Det sparkade bakut som en skrämd häst. Det hördes ett kraftigt brak och så mindre knak när några kvistar bröts av. Ingen hade skadat sig. Trädet låg i mellanrummet mellan andra träd. Johan måste beundra Sören skicklighet.

Träden kvistades där de fallit och timret lades på drögen. När de lastat drögen med så många stockar som oxen skulle orka dra, tog en av drängarna oxen i tömmen och ledde den mot det ställe där timret skulle ligga och torka. De andra männen följde efter och började allt efterhand barka stockarna. Sedan lade männen stockarna i lager ovanpå varandra. Nu skulle det hela torka minst till sommaren.  

Åter stod Johan där och såg på när männen barkade. Han kände en obändig lust att ta i själv när det gick för sakta. Men en adelsman kunde inte ägna sig åt sådant där grovarbete! Så småningom tröttnade han på att stå och titta på. Han frös också. Då gick han hem. Männen var lika glada för det. En välbehövlig rast kunde de då få. De gjorde upp en eld, satte sig och rökte i sina kritpipor och berättade historier för varandra. Ibland handlade historierna om andra trädfällningar, men ofta blev det tal om allt oknytt som fanns i skogen. Var det någon som sett skogsrået medan de fällt, så var det särskilt farligt. Det kunde betyda att någon skulle hamna under ett träd. För att förhindra det måste man ropa åt rået och se till att hon gick därifrån. Också de små som bodde under marken måste behandlas med respekt. De kunde bli vreda när trädet hamnade på deras tak. Då kunde de vrida stammen så att trädet hamnade fel. Det här hade inte Sören kunnat berätta för husbonn, sade han åt de andra. De nickade och höll med. Sådant kunde man inte berätta för adelsmän. Finfolket var alldeles förläst. Sedan arbetade man igen. Dagen var kort. 

Det var först till kvällen männen samlades i drängstugan för att vila. Efter att ha gjort upp en brasa och tagit sig en sup eller flera kom männen att tala om fruntimmer. Det var olagligt att ha lägersmål innan äktenskap, alltså hölls allt sådant hemligt. Men visst kunde man tala om förföriska och begärliga stjärtar, särskilt om man visste att dessa var nakna under de omfångsrika kjolarna. Någon kunde berätta hur de vida höfterna i själva verket bestod av hopknycklade tygtrasor. En annan kunde förtälja hur strumporna hasade ner när han tog henne om anklarna. Begär och lust, påtvungen återhållsamhet, visst kunde det leda till att männen prövade varandras vader, muskler och mer därtill. Smärta pojkbakar kunde också locka till lek. Livslång kärlek behövde det ju inte bli tal om, vare sig det gällde fruntimmer eller karlar. 

Den långa vintern gick och våren. Man kunde inte göra mycket åt vare sig rivning eller bygge under den tiden. Först efter sådden lät Johan riva det gamla säteshuset. Försiktigt lade drängarna de stockar som kunde användas åt sidan. De andra slängdes i väg i en hög. Med glädje prövade de sina krafter att lyfta de fuktfyllda stockarna och tävlade i hur långt man kunde få i väg dem. Det gällde att hålla sig undan. Så småningom torkade hustimret. Arbetarna fick tillåtelse att använda de förkastade stockarna. Så släpades den ena efter den andra stocken till olika torp att bli bränsle till nästa vinter. 

Själva bygget kunde inte börja denna sommar. Johan hade bett bonden Magnus att sköta om bygget. Han var duktig på att bygga, det visste Johan. Men Magnus hade inte tid den här sommaren. Han måste dessutom leja en mängd andra män. 

Under den hösten blev Johan inkallad till tinget. Det visade sig att hans svåger, Gustaf Planting Gyllenbåge stämt Johan och hans broder Anders för olovlig avverkning i Tolsjöhults skog. Det blev alltså en ömsesidig stämning. Uppgörelsen gjorde att familjerna inte blev särdeles såta vänner efteråt.

När nästa sommar kom blev det bråttom att få upp huset så länge den ljusa och varma årstiden varade. Timret var tillräckligt torrt, både det gamla och det nya. Magnus hade samlat en god mängd karlar. När Johan kom för att beskåda arbetet fanns det så många män där att han inte kunde hålla reda på dem. Han såg till att de fick mat och dricka. Brännvin till kvällen fick de också. Många stannade kvar på Karsjöhult över nätterna. Andra gick fram och tillbaka till sina hemman och torp.

Den ena stocken efter den andra sågades och yxades i ändarna, lyftes upp och passades in. När två lager stockar låg ovanpå varandra, tog Magnus ett verktyg och rispade längs med skåran mellan dem. Sedan lyfte några män ner den översta stocken och yxade av den efter markeringen. På så sätt fick man stockarna att passa in med varandra. I en hög bredvid nybygget låg en mängd med mossa. Det var pigan Märta som fått i uppdrag att hämta den från skogen. Karlarna tittade långt efter henne när hon kom och gick, men hon höll huvudet högt och aktade sig att böja ner ryggen i närheten av bygget. Hon ställde ner sin kont på marken genom att böja på knäna.

Kristin som kom med maten fick också många blickar, men Margareta som hjälpte henne var det ingen som brydde sig om. Hon var visserligen ung, men fet och plufsig. Hon skulle nog aldrig behöva böta, viskade männen bakom hennes rygg. Ändå var hon en av två som fick rund mage senare på året.

Huset växte upp, högre och högre. Männen fick spika ihop grenar till stegar för att kunna bära upp stockarna. Magnus började räkna på hur mycket stockarna skulle kortas för att passa in mot det kommande taket. Arbetet började nu gå långsammare. Det var farligt så där högt uppe. 

Dorotea hade förlorat allt intresse för bygget, men Charlotta var desto oftare på väg till Karsjöhult. Ibland såg Johan henne där. Han var stolt över att ha åtminstone ett barn, även om det bara var en dotter, som var intresserad av husbygge. Han kunde inte veta att det skulle dröja så länge innan någon Stråle skulle kunna flytta in i huset.

Trän ska bli timmer
Inlägget gjort

Det sägs att en prinsessa. Kapitel 2. Charlotta vinner vän

Charlotta provar klänning

Charlottas föräldrar hade underlåtit hennes uppfostran ända till den dagen då hon tagit sin käpphäst mot Undenäs. Då fick hennes mor upp ögonen och förstod att hon måste göra något. Det var som om Dorotea vaknade upp ur en lång sömn. Vem skulle kunna uppfostra en flicka om inte hon? Charlotta skulle bli en fin dam, en som skulle gifta sig rikt. Om det så var med en rik bonde i trakten. 

Det första Dorotea gjorde var att låta sy nya kläder till Charlotta. Det fanns en skräddare i Undenäs. Skräddaren tog tålmodigt mått medan Charlotta hoppade omkring. Han hoppades på fler beställningar.

Sedan kläderna väl var färdiga, tyckte Charlotta det var roligt med de fina klänningarna hon fick. Hon nöp i kjolkanten, dansade med de tunna skorna, svängde med de vida ärmarna. I salen fanns en spegel där hon gärna tittade på sig själv. Hon tyckte att hon såg ut som en varelse som hennes barnjungfru berättat om. Charlotta älskade att höra på berättelserna om de vackra slotten där det bodde kungar och drottningar, prinsar och prinsessor. Hon tyckte att hon kunde vara som en prinsessa. Ja, hennes mor kallade ju henne för sin lilla prinsessa. 

Charlotta växte upp till en söt flicka och käpphästen var för länge sedan glömd. Christian hade vuxit ur sin gunghäst. Han följde ofta med fadern ut på hans resor till Undenäs eller ännu längre bort. Charlotta fick stanna hemma och brodera. Allt möjligt fick hon sömma. Hon var riktigt duktig på det. Hon tyckte om att forma rosor till eldskärmarna, hon sydde gärna fast spetsarna på örngotten. En guvernant hade blivit anställd till barnen och Charlotta lärde sig fort både att läsa och att skriva. Hon sjöng också gärna. Till en födelsedag fick hon en blockflöjt. Guvernanten var musikalisk och lärde henne spela. Det tyckte Charlotta om. Senare fick hon och hennes bror en informator. Då blev det mycket latin att lära. 

Så fyllde Christian 10 år. Charlotta hade hunnit bli hela 13 och började bli kvinna. Fadern ställde till en stor fest. Charlotta mindes inte att hon haft en så stor fest när hon fyllde 10. Alla Christians vänner kom och så släkten från Hovet och Tolsjöhult, och sedan alla faderns vänner och fordringsägare. Det kom till och med några från Åna. De från Åna hade rott över sjön Viken för att komma över Brosundet. Sedan hade de tingat någon att ta dem därifrån till Fräckestad. Det var ett ungt par som kom från Åna, Harald Hård av Segerstad och Brita Helena Gyllengrip. Fräckestadborna hade varit bjudna på deras bröllop som gått av stapeln för några år sedan. Åna-paret hade redan två små flickor. Charlotta tyckte den minsta lilla babyn var så söt. Ettåringen hade hon mindre känslor för. Sedan var där en mängd människor som Charlotta inte kunde hålla reda på. Först åt man och pratade, sedan pratade man igen. Barnjungfrurna (det var några stycken) ordnade dans åt de små. Charlotta tyckte hon var för stor för att vara med, men när hon blev uppmanad att hjälpa till, ställde hon sig gärna i ringen och dansade runt.

Efter mat och barndans kom utdelningen av födelsedagspresenterna. Charlotta tyckte det var roligt att vara med och se vad Christian fick. Ofta var det ju så att hon fick ta del av hans presenter, liksom han fick vara med och använda hennes. Hans böcker läste hon gärna. De fina vagnsfiltarna hon fick kunde han ju också nyttja. Nu klappade far i händerna och ropade att alla gästerna skulle gå mot stallet. Skulle Christian få en vagn möjligen, tänkte Charlotta. Den kunde de ju åka i båda två. Hon skyndade sig upp mot stallet och var där före alla andra. Hon tittade försiktigt in i stallet men då hade hennes far hunnit upp henne och höll henne tillbaka tills alla andra hunnit fram. 

– Håll dig undan, sade han till henne, ganska ovänligt.

Så gick han in i stallet och kom ut igen en liten stund senare, ledande en liten, pigg häst.

Allt folket ropade 

-åååh! när fadern lyfte upp Christian på hästen.

Då kände Charlotta att det gjorde ordentligt ont i hjärttrakten. Hon som önskat sig en häst i hela sitt liv! Och så fick Christian en när han bara var 10 år! Innan någon märkte det smög hon sig ut genom skaran av människor och sprang över gårdsplanen. Far ledde runt hästen med Christian på ryggen. Ingen såg att Charlotta var borta.

Hon gick mot vägen som ledde till Karsjöhult. Visserligen hade både mor och Hilda varnat henne för den vägen. Där kom ofta de grå varelserna springande och man visste aldrig vad de kunde göra. Charlotta var inte rädd för dem. De var ju bara pojkar och hon skulle minsann visa att hon inte var lättskrämd! Hon gick och gick medan besvikelsen och vreden kokade i henne. Varför skulle Christian få en häst? Han var ju inte alls intresserad av sådana saker! Han ville helst sitta stilla och läsa. Det var hon som brukade springa omkring så fort hon fick vara ute! Det var hon som tagit av sig klänningen för att kunna klättra upp i träd. Det blev stor skandal: hon hade ju ingenting under! Det var hon som lärde sig simma före någon annan i familjen. Vad skulle Christian med en häst till? Hon var så arg att hon fick tårar i ögonen.  Därför såg hon inte riktigt att det kom något ner uppifrån skogen. Hon gick rätt på och det var nära att både hon och tinget ramlade omkull. Hon såg att hon var precis nedanför berget där de grå varelserna brukade rusa ner och så blinkade hon till. Hon hade kolliderat med en grå figur som nu stod framför henne och såg förvånat på henne.

– Buh! sade skepnaden litet tafatt. Ser du ingenting?

Charlotta fann sig mycket snabbt.

– Har du ingen hut i kroppen? sade hon argt. Så där tilltalar man väl inte en prinsessa?

Gestalten bara tittade på henne.

– Jag kan ge dig nåd, fortsatte hon, om du kysser min fot.

Hon sträckte fram en ganska smutsig sko och varelsen tittade på den.

– Du ska böja dig på knä, dummer, och kyssa skon.

Hon lät så myndig att figuren inte kunde göra annat.

– Nu bestämmer jag att du ska vara min väpnare, sade Charlotta. Fortsätt stå där på knä så ska jag dubba dig. 

Hon böjde av en gren från sidan av vägen och bröt av den.

– Vad heter du? frågade hon

– Anders, sade den grå figuren.

– Nej, det går inte, sa Charlotta bestämt. Det heter min farbror. Du ska heta Torp-Anders. Jag dubbar dig, Torp-Anders, till min väpnare, fortsatte Charlotta och slog honom på axeln med grenen.

– Vad ska jag göra då? vågade sig varelsen på att fråga.

– Du ska göra vad jag befaller dig, förstås.

– Vad befaller du då? frågade Torp-Anders.

– Du får inte säga du, rättade Charlotta honom. Du ska säga ”Ers nåd”.

– Ers nåd, sade Torp-Anders lydigt.

Nu måste Charlotta hitta på något som Torp-Anders kunde göra. Hon såg sig omkring i skogen. Hon kunde be honom om att hämta ner en tallkotte, kanske.

– Hämta en vacker tallkotte åt mig, befallde hon. Där uppifrån.

Hon pekade upp mot en rak och vacker tall. Stammen var utan grenar en bra bit upp. Torp-Anders var inte sen att slå armar och ben om den och hasade sig upp. När han kommit en bra bit uppför stammen  ångrade Charlotta sig. Tänk om han skulle ramla ner, då var det hennes fel!

– Kom ner igen, ropade hon.

Torp-Anders gjorde som hon sade.

– Vi gör något annat, sade hon. Har du någon idé?

Nu först vågade Torp-Anders säga något.

– Vi kan vittja några fällor som jag lagt ut, föreslog han.

Det tyckte Charlotta lät spännande så hon nickade och följde efter honom. Efter ett tag stannade Torp-Anders vid en tom fälla.

– Ingenting, sade han dystert.

Så fortsatte de leta tills de hittat två livlösa harar och fem tomma fällor.

– Ska Ers nåd ha hararna? frågade Torp-Anders försiktigt.

Charlotta kände sig nådig när hon sade

– Nej, dem kan min väpnare få behålla. Nästa gång kanske vi finner något större villebråd som jag kan ta hand om.

– Kan jag gå då, undrade Torp-Anders.

– Visst, sade Charlotta, men kom igen när jag kallar.

Så började Charlottas härskartid över sin väpnare. När hon kom tillbaks till festfolket hade ingen märkt att hon varit borta. Nyhetens behag över hästen hade ebbat ut. Charlottas vrede var som bortblåst. Christian kunde ändå inte rida på hästen utan hjälp och hon hade nästan förlorat intresset för den. Nu hade hon ju en väpnare på vägen till Karsjöhult. Det var ett strå vassare än en dum häst.

Det blev många fler dagar när hon smet hemifrån utan att någon visste om det. Varje gång hittade antingen hon eller hennes väpnare på något att göra i skogen. Ingen frågade vad hon gjorde i skogen. Hon var så duktig inomhus att hennes mor och far tyckte hon kunde få ledigt ibland. 

Ibland gick hon ända till Karsjöhult. Charlotta var ivrig på att se när far skulle sätta i gång arbetet. Först måste det gamla huset rivas, det hade far sagt. Hon såg inga tecken på att någon börjat. Huset stod lika grått och slitet som hon sett det som barn. Det var liksom övergivet.

– Vi kommer snart, sade Charlotta och klappade en stock. Vänta bara, du kommer att bli ny och fin. Det har pappa sagt. Och det vill jag, tillade hon tyst för sig själv. 

Hon var så ivrig att få se huset växa upp. Charlotta visste att hennes mor också längtade efter ett nytt hus. På Fräckestad var boningshuset lågt och gammalt. Mor ville ha något annat. Något som liknade ett slott. Ibland när mor var på gott humör berättade hon för Charlotta om livet innan de kommit till Undenäs. Far hade varit ute i kriget, men mor och Charlotta och Hilda, barnflickan, hade bott i ett litet slott. Å, så mor strålade när hon talade om slottet. Det blev vackrare för varje gång hon nämnde det. I salarna var det öppna spisar med eld som sprakade. I taken på salarna brann det vaxljus i stora silverkandelabrar. Ja, ibland var ljushållarna rentutav av guld. Maten serverades på silverfat och i matsalen kunde stora sällskap samlas. Ibland hade man fester. Det var när far kom hem efter någon seger. Han hade med sig andra officerare. De drack och sjöng. Mor suckade ofta när hon kom till det minnet. 

Full av slottstankar gick Charlotta tillbaka mot Fräckestad. Hon hade nästan glömt sin väpnare, Torp-Anders. Han hade nog att göra i skogen och ville aldrig följa med henne ända till Karsjöhult.

– Varför kommer du inte med? brukade hon fråga. 

– Det är farligt i det där gamla huset, svarade Torp-Anders allvarligt.

– Vadå, farligt? undrade Charlotta då. Det ska ju rivas och bli nytt snart.

Nu stod Torp-Anders där tyst framför henne. 

– Akta dig för det gamla huset, sade han.

Charlotta blev nyfiken. Det där skulle ju ersätta mors slott. Inte kunde det vara farligt!

– Varför då? frågade hon som vanligt.

– Har du aldrig hört talas om andar? sade Torp-Anders. 

– Visa mig, sade hon trotsigt och vände sig om mot Karsjöhult. Kom med! befallde hon när Anders tvekade.

Nu följde han med, långsamt och motvilligt. Charlotta kände hans rädsla nafsa henne i hälarna. Äsch, tänkte hon. Gamla hus har väl inga andar! Det är bara påhitt. Ändå gick hon långsammare ju närmare hon kom Karsjöhult. Det var ljus dag. Huset såg ut som tidigare. Ändå tyckte hon att det luktade konstigt vid huset. Så kom det ett ljus inifrån. En dimma sköljde ut från ett trasigt fönster. Ett gnissel följde rörelsen. Ett flaxande fick henne att rycka till. Torp-Anders stannade och vägrade att gå längre.

– Var det anden? viskade Charlotta.

Hon skulle aldrig få veta det. Torp-Anders hade vänt och sprungit in i skogen. Länge stod hon och såg på huset. Det var nog förtrollat, tänkte hon. Bäst att riva det helt och hållet. Så vände hon om och sprang hemåt. Andfådd kom hon hem. Hon ville inte berätta för någon vad hon varit med om. Var det ett varsel?

Inlägget gjort

Det sägs att en prinsessa. Kapitel 1

Kapitel 1. En prinsessa kommer till Fräckestad

Det var nystädat i salen och enris låg på trappan. Förföriska dofter letade sig ut genom köksdörren. Alla var i spänning. Man väntade på herrskapet som skulle komma tillbaka till Fräckestad. Länge nog hade nådig Herrn varit borta. Nu när kriget var slut hade Herrn fått återkomma. Året var 1721.

Det hördes ljud av hästhovar och vagnshjul. Alla på Fräckestad upphörde med sitt arbete och bara tittade. Där stod köksan i kammarfönstret medan husan stod i salsfönstret. I entrén stod en dräng och försökte se så betjäntaktig ut han kunde. De andra drängarna tittade ut från drängstugan. Kusken hade fullt sjå med att hålla hästarna lugna medan han gluttade genom stalldörren. Det var en syn värd många ögon! Åtta blanka hästar skrittade långsamt uppför backen. Bakom den fanns en glänsande täckt vagn. Det var ett ekipage för en kunglighet! En kusk med blänkande knappar hoppade ner från kuskbocken, medan en annan stannade kvar där uppe och höll hästarna lugna. Dörren till vagnen öppnades och en herre hoppade ut, nästan i armarna på den blankknappade kusken som stått där för att hjälpa passagerarna ut. En ung kvinna med hög peruk och oerhört vid kjol räckte ut sin hand åt mannen och steg förnämt ut ur vagnen. 

– Det är hon, prinsessan! viskades det mellan fönster och dörrar.

Ytterligare en kvinna, enklare klädd, kom ut, bärande på ett bylte.

– Nej, där är prinsessan! viskades det åter. Då menade man inte kvinnan utan byltet.

Den som skött om Fräckestad medan den nyanlände var i krig i Preussen var lillebror Anders. Han och hans hustru Christina tog emot nykomlingarna med glädje. Nu skulle de äntligen få ro att ägna sig helt åt Hovet, den gård som de misskött under storebrors bortovaro.

Medan de resande visades in i huset, pratades det omkring dem.

– De har åkt så långt, sades det från mun till mun, nästan andaktsfullt. Flera dagar har det tagit från Brandenburg och hit.

– Men hästarna, undrade andra röster. Var kommer de ifrån?

 – Det senaste skjutshållet är nog i Hjo, sade någon som trodde att han visste litet mer än andra.

Den ena kofferten efter den andra lyftes ut ur vagnen. Som tur var lyste solen och värmen höll i sig. Det var slutet av augusti och man kunde vänta både regn och kyla snart. 

Var skulle man få plats för allt? undrade någon. Visst var Fräckestad stort, men själva huvudbyggnaden var ganska sliten. Skulle den passa för ett så fint sällskap? De andra byggnaderna behövdes ju för annat: en drängstuga, en bryggstuga, och så lador, stall  och fähus. 

Den nyanlände fine herrn hette Johan, äldste sonen på Fräckestad. Flera år hade han tjänat Sveriges konung Karl XII i Preussen, senast som kapten. Nu hade Sverige förlorat en stor del av Preussen, och han hade fått eller blivit tvungen att komma hem till Fräckestad. Med sig hade han hustrun Dorotea. Hon hade bott tillsammans med honom på ett slott i Landsberg, Brandenburg. Det var där de höga militärerna fick bo, när de inte var ute vid fronten. Där var också barnet, Charlotta, fött.

Dorotea hade tänkt sig något helt annat av ett herresäte i Tiveden än denna enkla boning. Inte kunde det väl vara så att en kapten under kung Karl XII skulle bo i ett grått envånings timmerhus mitt inne i skogen? Hon kunde inte se ett enda vackert hus i närheten. Ändå visste hon att hennes make, Johan, hade både mor och syskon som bodde på en gård som hette ”Hovet”. Johan hade berättat att det var en gård som liksom Fräckestad var förläningsgods efter en konungadotter. Hon gick in i det slitna huset, trött efter resan och besviken efter ankomsten. Rummet som pigan visade henne gjorde henne inte på bättre humör.

Efter henne kom barnjungfrun Hilda. Barnet hon bar på var klätt som en prinsessa. En liten spetsprydd hätta och guldbroderad filt. Charlotta var ju född på ett slott. Alltså borde hon betraktas som prinsessa! Varken hennes föräldrar eller hennes barnjungfru gjorde något för att förkasta eller bekräfta detta. 

Hilda talade enbart tyska och det hade också blivit Charlottas första språk. Hilda och Charlotta fick ett eget rum, alldeles bredvid fruns och herrns sovrum. 

In kom nu kistorna och barrikaderade alla dörrar. Dorotea undrade var hon skulle ha alla sina vackra kläder och när skulle hon få tillfälle att visa upp dem. Hilda vågade inte ens tänka på var hon skulle placera sina egna kläder. Lilla Charlotta hade inte så mycket kläder ännu. Hon hade just fyllt ett år.

De nyanlända hade helst bara velat lägga sig på sina bäddar och somna in efter den ansträngande resan. På dåliga vägar hade vagnarna guppat av och an. De hade fått hålla i sig för att inte ramla av sätena. Många gånger tänkte de att vagnen skulle tippa. Golvet gungade ännu under deras fötter, det susade av oväsendet från vagnshjulen i deras öron. Men de drogs till bords med den finaste mat som huset kunde åstadkomma. Det skulle dröja innan en sådan fest åter hölls inom Fräckestads väggar. Halvsovande åt sig Dorotea genom den ena rätten efter den andra. Johan gjorde maten bättre rättvisa. Hilda åt i köket med pigorna och drängarna. Det var hon inte van vid, men hon försökte hålla god min. Lilla Charlotta sov.

Till sist kunde de nyanlända komma till ro. Anders och hans hustru Christina tog sin schäs och åkte till Hovet. Pigorna tog tallrikarna och gjorde rent efter kalaset. Drängarna gick till sina britsar i drängstugan och kusken gick till stallet och lade sig i höet bredvid hästarna. Det fina ekipaget hade redan vänt.

Det dröjde inte längre än till dagen därpå när de ekonomiska bekymren gav sig tillkänna. Där stod en dräng i dörren med mössan i hand och bad om att få betalt för det senaste halvåret. Johan hänvisade honom till Anders, och han lomade i väg. Värre var det med bonden som kom och skulle ha betalt för sitt utsäde. Sedan kom snickaren som lagat ett tak som läckte och smeden som skott hästen. 

– Snart ska de väl ha betalt för att suggan har grisat också, gruffade Johan, fast det egentligen var en god nyhet. 

Om säden på åkern kunde han inte veta något ännu, inte heller om gränstvisterna i skogen. Men griskultingarna fanns där, bara inte suggan lade sig på dem! Johan gick genast med raska steg ut i svinhuset och såg allvarligt på suggan. Hon låg där helt lugnt och de sex små kultingarna kravlade över varandra fram till hennes spenar. Johan avdelade stalldrängen att övervaka suggan, trots drängens ivriga protester. Mikael ansåg att grisskötsel var under hans värdighet. Han skötte ju om hästen, räckte inte det?

– Jag skriver ”försumlighet” på din orlovsedel i oktober om en enda kulting dör, hotade Johan, och Mikael åtog sig arbetet under ytterligare knot.

Medan Johan var på väg tillbaka till huset, mötte han Hilda och Charlotta. De var ute och promenerade. Charlotta hade just lärt sig gå, och när Hilda släppte hennes hand, tog hon några stapplande steg fram mot sin far. Han log, lyfte upp henne, och kastade upp henne i luften så hon kiknade av skratt.

-I måste klä henne i byxor, sade Johan till Hilda. Här ute på landet passar det mycket bättre än kjol. (Han sade det på tyska, förstås).

I själva verket tänkte Johan på något annat. Han hade helst av allt velat ha en son som sin förstfödde. Det var den egentliga orsaken till att han bad Charlottas barnflicka klä henne i byxor.

Nu sedan Charlotta börjat gå ville han ta del av Charlottas uppfostran. Som en pojke skulle hon behandlas, det befallde han alla. Han satte henne på en gunghäst och placerade sig själv framför henne. Han gav henne ett träsvärd och eggade henne att slå mot hans byxben. Varje gång hon träffade berömde han henne. När hon ramlade av gunghästen – och det hände inte alltför sällan – lyfte han raskt upp henne igen innan hon hunnit börja gråta.

Charlotta växte upp i isolering från de avundsjuka byborna i Undenäs. Under hennes andra år var fadern alltid nära henne. Hon blev mer som en pojke än som passade sig för en flicka av högre stånd. Hon borde tidigt ha lärt sig att sitta stilla. I två-års åldern borde hon ha klätts i peruk. Barnpigan skulle ha knutit en korsett omkring hennes veka liv. Då skulle hon också ha tagit sina första stygn i en tygbit och lärt sig franska. I stället både förstod och talade hon tyska. Hennes mor var ju från Brandenburg, likaså hennes barnflicka, Hilda. Hilda hade svårt för språket i det nya landet. 

För Charlottas mor, Dorotea, var det mycket annat som var svårt. Hon talade också helst tyska men klarade svenskan hjälpligt. Det var värre med kylan där i kanten av Tiveden. Den gjorde att hennes ögon tårades. Hon kände sig lurad av det långt ifrån ståndsmässiga huset på Fräckestad. Ensamheten var värst. Hon hade inte många andra att tala med än Johan, tjänarna och den lilla dottern. Hon hade svårt för att förstå sig på dottern. Johan behandlade henne som en pojke. Dorotea orkade inte sätta emot. Hon försökte behandla Charlotta som en prinsessa. Detsamma gjorde barnjungfrun. Det var bara det att Charlotta inte tyckte det var särskilt roligt att bli behandlad så. Hon föredrog faderns uppfostran.

Så kom Charlottas första fall. Dorotea födde en son år 1723. Det blev sonen Christian som fick all faderns uppmärksamhet senare. Det var som om fadern glömde Charlotta. Så fort som Christian börjat gå, fick han överta Charlottas gunghäst. Det hjälpte inte att hon satte sig på den före honom. Fadern kom och lyfte bort henne. I stället var det Christian som fick ta tyglarna och svärdet. Hur mycket än Charlotta slogs och bråkade, var fadern starkare. Till slut var hennes vrede så stor, att fadern gav henne ett slag så att hon ramlade omkull. I stället för att gråta, bad hon om en egen häst. Fadern kände då en beundran för det karska lilla barnet. Han bad Mikael, kusken, att göra en käpphäst åt henne. 

Charlotta blev först besviken när hon fick käpphästen. Den kunde man ju inte sitta på! Inte kunde hon slå med ett svärd heller, när hon måste hålla i hästen med ena handen. Men så kom hon på att hon kunde röra sig med hästen. Hon var inte bunden till ett och samma ställe. Medan Christian och fadern satt på gården, tog hon sin käpphäst och utforskade grannskapet. Det fanns många hus på Fräckestads ägor. Charlotta red från hus till hus och inspekterade. I ett hus bodde en mängd unga män. Det var dränghuset och där bodde drängarna som arbetade på fälten omkring Fräckestad. Där var det stökigt och luktade illa. Ifrån ett annat hus slog en lukt emot henne som var ännu värre. Det var stallet, och dit vågade hon sig inte in. Hästarna var så stora och förde sådant oväsen när de sparkade i spiltorna. Det hörde hon genom den öppna dörren. Hon gnäggade med sin käpphäst och stampade med den i marken så att dammet yrde. Sedan red hon vidare till de andra husen. Alla som bodde på Fräckestad lärde känna henne som den ridande prinsessan.

Familjens domäner var stora. Till Fräckestad hörde ängar och fält, skogar och sjöar. Fadern hade sju syskon. En del av dem bodde tillsammans med hans mor på Hovet. Den gården låg inte så långt från Fräckestad. Under sig hade de flera torp och därmed en hel del arbetskraft. Torparna skulle göra dagsverken. Johan brukade rida omkring på ägorna. 

En gång ville han ta med sig sin hustru, Dorotea. Hon var så ledsen här på Fräckestad. Hon trivdes inte alls i det mörka och kalla Tiveden. Ingenting ville hon göra, ingenting tog hon sig för. Han hade något särskilt som han ville visa henne.

När de skulle åka, ville Charlotta följa med. Hon hoppade omkring hästen och vagnen så att fadern inte såg sig något annat råd än att hon fick följa med. Det var lika bra att lillebror kom med också. Mor tog honom i famnen, och så gav de sig i väg. Barnen såg sig omkring medan de åkte. De åkte norrut på vägen som passerade Fräckestad. Tidigare hade de mest åkt söderut, till Undenäs. Vägen till Undenäs var delvis öppen och ljus. Den väg de tog nu var helt mörk. Skogen smög sig alldeles intill dem. Charlotta hade redan hört vad som kunde finnas i skogen. Det var Hilda som skrämt den livliga flickan med både troll och verkliga varelser. Vargar och lo kunde finnas i skogen. Hon tittade försiktigt in mellan tallarna och granarna men såg ingenting annat än mossa och ris. Så gick vägen uppåt. Vagnen lutade bakåt och far höll i mor medan mor höll i barnen. 

Plötsligt rusade det fram något grått mot vagnen. Det förde mer oväsen än barnen kunde tåla. Var det vargen? Fadern stannade hästen och gick ur vagnen. Hur vågade han? 

– Ge dig i väg, unge! ropade fadern, och det gråa byltet for upp mot berget på höger sida om vägen.

– Det är bara ungarna i Berget, förklarade fadern. Ingenting att bry sig om.

Det kunde inte vara människor som bodde i ett berg. Troll måste de vara. Som de lät! 

– Var inte rädd, viskade Charlotta och lade armen om Christian. 

Han kröp ur moderns famn och smög sig intill Charlotta. Fadern log. Äntligen höll barnen fred. De brukade alltid bråka annars. Det var bara bra om de blev skrämda för torparbarnen i Berget. Han ville inte gärna att barnen skulle ge sig iväg åt det här hållet ensamma.  

Efter backen gick vägen ner igen. Skogen var lika tät som förut. Så kom de till en krök av vägen. Då följde fadern inte vägen längre, utan manade hästen fram över så gott som orörda grästuvor. Han stannade hästen och hoppade ur vagnen. Runt omkring dem var det öppna fält. Det var ju nästan som på Fräckestad! 

– Kom, manade fadern. Jag ska visa er någonting.

En bit längre fram låg ett gammalt, mycket förfallet hus.  Det var huset på Karsjöhult, berättade fadern. Det var farmor, Catarina Armsköld som ägde det. Så småningom skulle kanske Johan få ärva det. Han ville inte tala om sin mors död, men drömma om ett hus kunde väl inte vara sniket. I alla fall inte det här huset. Taket var till hälften infallet, i timmerväggarna fanns getingbon. Hela ena väggen såg ut som om husbocken varit framme. De små fönstren var sönder och fönsterbågarna såg murkna ut.

 Omgivningarna var sköna. Bakom timret såg Charlotta något skimrande. Det var som silverglans i skedarna på Fräckestad eller som fjällen på en nyupptagen löja. Det rörde sig och hon hörde ett svagt skvalpande. Nu först kom hon på vad det var.

– En sjö! ropade hon. 

Hon hade bara sett Tingsjön förut. Den var mörk och otäck. Både mor och far hade varnat henne för sjön. Den var farlig. Man kunde drunkna där. Den här sjön var väl inte farlig? Den låg där som ett öga mot himlen. I dess blänk speglade sig molnen, på dess yta seglade svanar. Charlotta blev genast förtjust i den lilla sjön. Den var precis lagom stor för henne! 

Föräldrarna och Christian stannade vid det gamla huset. Charlotta sprang ner till sjön. Det var april och isen hade nyligen släppt sitt grepp om sjön och marken omkring. Tjälen hade just gått ur jorden, men det var inte torrt ännu. Nere vid stranden var marken mjuk och fuktig. Hon gick försiktigt ut mot vattnet, så långt hon kunde komma. Där växte stora ljusgula vippor. Hon ville ha en. Hon sträckte fram sin lilla hand och tog tag i ett strå. Det var segt och starkt. Hon drog envist. Det lossnade inte. Invid stranden låg en liten eka. Charlotta släppte taget om strået och klev in i ekan. Den vickade och hon ramlade nästan. Nu kom hon närmare vipporna. Hon tog ett bättre tag i strået och ryckte. Det hjälpte inte. Ekan vickade en gång till och nu ramlade hon ner på durken. Hon slog sig litet, men hon var van vid att inte få gråta. Hon klev upp igen och tog ett nytt tag. De var alldeles omöjliga, stråna. De var inte alls som blommor. Det var lätt att plocka blommor, man bara böjde stjälken litet grann och drog, och så kom de upp. Hon hade till och med lärt sig att ta blommorna så att inte rötterna kom med. Man bara vek stängeln och klämde ihop den hårt. Så gick den av. Ibland fick man snurra runt för att få loss den från marken. Då kom hon på att hon kunde försöka samma sak med vassen. Hon böjde det stora strået så mycket hon kunde. Det vajade över huvudet på henne och ville inte alls stanna kvar så där krökt. Så fort hon släppte det, sprätte det upp igen. Hon böjde det en gång till, nu höll hon i med båda händerna. Ekan vaggade, hon gungade, men höll i sig i strået. Då ramlade hon inte. Äntligen böjde sig strået. Hon höll envist fast i det och började nu snurra det runt. Strået vispade än i luften, än i ekan. Än var det över huvudet på henne, än slog det ner i vattnet. Hon blev våt när vippan slog henne i ansiktet men det gjorde inte ont. Plötsligt lossnade strået och Charlotta föll baklänges ner på durken. Hon slog ryggen ganska ordentligt, men hon var så lycklig över att hon fått loss strået att hon inte tänkte på det. Triumferande tog hon sig i land med strået som en segerfana i handen.

Vare sig Johan eller Dorotea hade tänkt på att Charlotta var borta. De var helt uppe i planerna på att bygga ett nytt hus i stället för det gamla. Johan ville placera huset längst upp på sluttningen mot sjön. Det var där den förfallna byggnaden stod nu. Hans hustru protesterade. Det var för långt från sjö, tyckte hon. Hon ville gärna att huset skulle ligga alldeles vid sjön. Hon drömde om att få meta från sitt sovrumsfönster, sade hon. Johan förklarade att marken var för mjuk alldeles intill sjön. Huset måste få en stadig grund, annars skulle det bara sjunka. Ena sidan skulle sjunka mer än den andra. Väggarna skulle brytas av husets tyngd. Sedan var hela huset förstört. ”Nederrött”, som nu, fast än värre.

Där de stod och drömde om det nya huset såg de plötsligt Charlotta komma upp från Lilla Karsjön med en vassvippa i handen.

– Titta far, sade Charlotta, jag har en flagga!

Fadern böjde sig ner mot henne och tog vassröret ur hennes hand.

– Så fin, sade han, den kan vi använda för att visa var huset ska stå.

Inte en tanke på att barnet varit nere vid sjön. Inte en känsla för att det var flickans strå. Hon protesterade förstås.

– Det är min flagga!

– Det blir ju jättebra att sätta din flagga mitt i huset! menade fadern.

Men Charlotta var envis. Hon hade haft så mycket besvär med att få tag i flaggan. Inte fick fadern ta den ifrån henne så där utan vidare! Hon försökte rycka till sig flaggan ur faderns hand. Han höll fast i den. Hon ryckte, han höll. Rätt som det var bröts strået sönder. Vippan ramlade ner och Charlotta tog genast upp den.

– Min flagga, sade hon med gråten i halsen. 

Då först förstod fadern. Han tog Charlotta i handen och så gick han ner mot sjön. Dorotea följde dem, med Christian på armen. För Johan var det en lätt sak att bryta av ett vassrör. Han bröt två och gav ett åt Charlotta. Då sträckte sig Christian efter det som fadern behållit och han bröt ett mindre rör åt honom. Johan räckte det återstående strået till sin hustru:

– I kan väl sätta strået där I vill ha huset, sade han. 

Hon sken upp och placerade strået alldeles där marken började slutta uppåt. Det var inte där huset kom att stå senare men för tillfället var hon nöjd. Så grundades det nya huset på Karsjöhult. På drömmar och ett vassrör. Det skulle dröja länge innan Johan kunde börja timra. 

Charlotta började nu sträcka ut sina ridturer på käpphästen längre. Ibland tog hon vägen mot Undenäs. Vare sig mor eller barnflickan hann med henne. Mor hade nog med sina grubblerier och Hilda måste ta hand om Christian. Charlotta var fri att röra sig omkring Fräckestad. Hon skulle snart fylla sex år, stora flickan. Vägen mot Undenäs var ganska fin. Ibland gick det vagnar på den. Detta var vägen mellan gårdarna vid Unden och kyrkbyn Undenäs. På den vägen åkte Fräckestadsborna när de skulle till kyrkan. Det var inte så långt från Fräckestad till Undenäs på den vägen, omkring två kilometer. Ungefär lika långt som till Karsjöhult. Men vägen till Undenäs var bättre än mellan Fräckestad och Karsjöhult. Det var ju mycket oftare som Fräckestadborna åkte till Undenäs än till Karsjöhult. De som skulle till eller från Igelstad, vid Unden, måste visserligen också åka förbi Karsjöhult. Men det var inte så många som kom den vägen. 

Den här dagen red Charlotta mitt på vägen mot Undenäs. Hennes käpphäst var på gott humör och galopperade som bäst när hon hörde att en vagn kom bakom henne. Hennes häst hoppade förskräckt i diket. Där låg hon nu och kände efter var hon slagit sig. Vagnen stannade. Det var den vackraste vagn Charlotta någonsin sett. Svart och glänsande var den, och två hästar stod ångande framför den. Kusken hade en mörkblå rock med guld på. Han böjde sig ner mot henne och frågade vänligt

– Du slog dig väl inte?

Charlotta ställde sig upp och neg.

– Nej, sade hon. Det var bara min häst som blev litet rädd.

En ung dam tittade ut genom fönstret i vagnen. Hon hade högt vitt hår och röda fläckar på sina kinder. 

– Är du ute och rider här alldeles ensam? frågade hon med snäll röst.

Då visste Charlotta inte vad hon skulle säga. Damen drog in sitt huvud igen, och kusken lyfte tömmarna. Så åkte vagnen och Charlotta kunde bara stå där och titta. Skulle hon följa efter vagnen? Hennes nyfikenhet lockade henne att grensla käpphästen igen. Vips var hon på väg. Så långt hade hon aldrig ridit förut! Nu försvann vagnen ur hennes sikte men den måste ju följa vägen. Charlottas häst sprang som aldrig förut. Nu måste de väl ändå vara framme i Undenäs! Syntes det inte åkrar där framme? Kyrktornet borde hon väl åtminstone kunna se. Hennes häst blev så trött. Hon kände att benen inte bar henne längre. Hon ville bara sova. En liten stunds vila kunde hon väl unna sig. Den fina frun var säkert långt borta redan.

På Fräckestad var det full uppståndelse. Hilda hade upptäckt att Charlotta var borta. Ingen hade sett vart hon tagit vägen. Nu var hon tvungen att tala om för nådig frun vad som hänt. Kanske frun inte skulle bry sig så mycket om det. Nådig frun Dorotea var liksom borta för världen. Men sin egen dotter hade hon känslor för. Det fick Hilda nogsamt känna på när hon hade knackat på dörren och framfört sitt budskap. Om frun tidigare varit tystlåten och ointresserad, var hon nu som en vulkan i fullt utbrott. Det var som om alla hennes känslor varit instängda, precis som elden i jordens inre. Nu sprutade de ut. Det var inte bara Hilda som träffades. Åt alla håll spred hon panik, till köksan, kammarjungfrun, stalldrängen och slutligen också till Johan som kom springande från sin inspektion på fälten när han hörde hennes rop. 

Johan bestämde skallgång. Hilda och Dorotea fick ta var sin väg, den ena mot Karsjöhult och den andra mot Undenäs. De andra fick sprida sig så gott de kunde i skogen. Det var ju inte så många hemma. Stalldrängen fick springa ut på fälten och befalla de drängar som var där att komma till gården. Så började de leta, långsamt och systematiskt. Kökspigan var rädd för skogen så hon höll sig så nära gården det gick. De drängar som var vana vid att arbeta i skogen gick oförskräckt in där. Hilda bar på lille Christian och kunde inte gå så fort. Hon gick mot Karsjöhult och hoppades att hennes eller Christians skyddsängel skulle rädda henne från såväl varg som troll. När hon kommit en bit på vägen, precis så att Fräckestad inte syntes längre och skogen började tätna runt hjulspåren, hoppade en grå figur fram mot henne. Hon höll upp Christian mot gestalten, som ett kors, och ropade 

– Jesus Maria, Hilfe! 

Sen kom hon på sitt egentliga ärende, så hon sade, på bruten svenska

– lilla prinsessan se? Charlotta?

Det grå knytet vände och sprang uppåt igen. Hilda visste att det fanns ett torp i närheten. Det var nog bara ett av torparbarnen. Så kom hon fram till det förfallna huset vid Karsjöhult. Då satte hon sig på en sten vid huset och vilade. Längre orkade hon inte gå. Knappast hade barnet gått längre heller. Hon såg sig omkring. 

Hon hade hört att herrn planerade att riva det gamla huset och bygga ett nytt. Herrn hade sagt att det kunde vara bra att ha ett hus där, för arbetets skull. Då hade drängarna det närmare till fälten och skogen. Fälten låg ju alldeles omkring. Det var öppet och ljust på en stor del mark omkring den lilla sjön. Sedan började skogen. Hon tänkte sig det blivande huset som en pärla i en infattning av guld. Sedan kom skogen som en mörk kontrast i en ring omkring. Visst var där vackert. Öppnare än på Fräckestad. Hilda skulle inte ha något emot att tjäna på Karsjöhult om Herrn skulle bygga ett nytt hus där.

Dorotea gick vägen mot Undenäs. Hon hade nog aldrig gått där till fots förut. De brukade alltid åka vagn. Med de kläder som hon hade var det obekvämt att gå. Korsetten stramade och kjolen släpade i gräset och mossan. Inte var skorna särskilt bekväma heller. I hastigheten hade hon inte bytt sina sidenskor mot något som passade bättre till utomhusbruk. Hur orolig hon än var kunde hon inte låta bli att se sig omkring. Charlotta kunde ju ha gått in i skogen någonstans. När hon kom ut från gårdsplanen såg hon först till höger. Där en bit bort skymtade hon Tingsjön. Hon tyckte det var synd att man inte såg Tingsjön från Fräckestad. En liten vattenglimt skulle göra det lättare att tåla den mörka omgivningen. 

Sedan gick vägen in i skogen. Det var farligt i skogen, hade hon hört, men hon var bekant med skog sedan tiden i Landsberg. Där brukade Johan och hon rida omkring i skogen när han hade ledigt någon gång. Då fanns det många hästar som de kunde låna. Så kastade sig hemlängtan över henne igen. Det fanns inte något så vackert som Landsberg i alla fall! I slottets trädgård hade det funnits en karpdamm. Där simmade tröga guldfiskar, men det var i alla fall något liv. I trädgården doftade rosor och klängde kaprifol. Det var något helt annat än detta mörka och dystra Tiveden. Hon hade försökt odla rosor här på Fräckestad men de bara frös på vintern. Kaprifolen överlevde men den såg tanig och ynklig ut i jämförelse med blommorna i Landsberg. Allt var bättre i Landsberg! Vädret, värmen, naturen, maten, ja till och med människorna. De flesta omkring henne där, hennes vänner och tjänarna, hade bara talat tyska. Det hade blivit hennes första språk även om hennes föräldrar var svenskar. Här i Undenäs kunde hon inte alls göra sig förstådd på tyska. Det var bara Johan och Hilda som kunde tala med henne på det språk som föll henne mest naturligt. Johan var alltid så upptagen, och Hilda, ja hon var ju bara en barnjungfru.

Medan hon gick och tänkte och längtade kom hon allt längre bort från Fräckestad. Nu var hon väl snart i Undenäs, tänkte hon. När de åkte vagn hade hon inte tänkt så mycket på hur det såg ut omkring. Nu såg hon hur det började skymta ljusa fält där framme. Hon borde se sig omkring. Charlotta kunde ju ha gått den här vägen. En impuls fick henne att ropa

– Charlotta! Charloooootta!

I sömnen tyckte Charlotta att hon hörde någon ropa på henne. Det var som hennes mor. I drömmen sträckte hon ut armarna mot henne. Det var så länge sedan som mor tagit henne i famnen. Hon hade längtat efter det. Hon drömde att hon sprang emot mor. Benen var så tunga, det var som att gå i hög snö. Hon försökte ropa själv: mor, mor! Men det kom bara några små grymtningar ur hennes hals.

Så vaknade hon och reste sig upp. När hon såg sig omkring upptäckte hon mor. Charlotta trodde att hon fortfarande drömde. Mor stod på vägen och såg bort mot Undenäs. Hon ropade igen

– Charlotta!

Charlotta kom bakom henne och drog henne i kjolen. Förskräckt vände sig Dorotea om. 

– Was, wer… stammade hon. Charlotta! kom det igen ur hennes mun.

 Sedan stockade sig rösten och hon kunde bara böja sig ner och krama om sin dotter. Korsetten stack henne i magen, men hon måste lyfta upp barnet. 

– Hier bist du ja, sade hon. 

Charlotta bara njöt. Hon sade ingenting. Nu fick hon vara i sin mors famn! Christian var långt borta. Det var bara hon och mor. Långt senare, när mor förskjutit henne, skulle hon drömma om denna stund. Om och om igen.

Vägen från Karsjöhult mot Igelstad
Inlägget gjort

Innehållsförteckning och förord till ”Det sägs att en prinsessa …”

Innehållsförteckning

Förord

Kapitel 1. En prinsessa kommer till Fräckestad

Kapitel 2. Charlotta vinner vän

Kapitel 3. Det nederrödda väcks till liv

Kapitel 4. En plebejs väg till Karsjöhult

Kapitel 5. Den förlorade prinsessan

Kapitel 6. Charlotta träffar Anna på Karsjöhult

Kapitel 7. Charlotta blir förskjuten

Kapitel 8. Taklagsfestens efterspel

Kapitel 9. Nästans främlingskap

Kapitel 10. Charlottas första brev och dagböcker

Kapitel 11. Ödets tysta tyngd

Kapitel 12. Det man inte talar om

Kapitel 13. Förbjudet att tigga i främmande by

Kapitel 14. Det är inte tiden som läker sår

Kapitel 15. Hjulstolsperspektiv

Kapitel 16. Rätt ställe och fel plats

Kapitel 17. Motgång prövar sinnet

Kapitel 18. Lång väntan ökar längtan

Kapitel 19. Vägen hem

Kapitel 20. Livet en dröm

Kapitel 21. Möten

Kapitel 22. Hemma bäst?

Kapitel 23. Och så levde de lyckliga…

Efterord

Historisk bakgrund

Littteratur

Tack

Förord

Det sägs att en preussisk prinsessa bott på Karsjöhult. Hon skulle ha levt där på 1700-talet och dött 1802.

Sant är att Karsjöhult var en utgård till Fräckestad säteri. Fräckestad har en konungslig anknytning genom Constantia, oäkta dotter till konung Erik XIV. Hon fick nämligen det säteriet i förläning tillsammans med en mängd andra gårdar.

Sant är också att Sverige under stormaktstiden hade områden i det som då kallades för Preussen. Stora delar av dem förlorade Sverige efter det Nordiska krigets slut år 1720.

Låt mig knyta ihop detta med Fräckestad. I början av 1700-talet var Johan Ulrik Stråle av Sjöared herre på Fräckestad. Han föddes år 1690. Redan tidigt anmäldes han av sin far, Johan Stråle, som volontär i den svenska officerskåren. Johan Ulrik tjänade en tid i Brandenburg. Därifrån kom han tillbaks till Sverige och Fräckestad med sin hustru, Christina Sofia, och sin förstfödda, båda födda i Landsberg, Brandenburg. Barnet fick namnet Catarina Charlotta. 

Jag tror att det var under Charlottas uppväxttid på Fräckestad som Karsjöhult antingen renoverades eller byggdes om helt och hållet. Boningshuset på Karsjöhult är ett timmerhus som är vackert inuti och fridfullt utanför. Där finns minnen i varje bräda. Varje fönster har sett olika ansikten, varje spis har brunnit för att värma nobla eller arma människor. Många golvplankor har trampats i minst 200 år.  

Det är människorna, som fascinerar mig. Detta är den andra boken jag skriver om människor på Karsjöhult. Den här boken handlar om hur Charlotta växer upp och till sist kommer till Karsjöhult. En tidigare bok, ”Änkenådens hemlighet” handlar om Charlotta som vuxen och änka. Böckerna är fristående från varandra men handlar om samma person, samma hus. Det huset som står mitt hjärta så nära, Karsjöhult.

Inlägget gjort

Baksida till ”Det sägs att en prinsessa”

Nu flyttar jag snart ut till landet igen. Stämningen blir 1700-tal. Skulle du vilja läsa första boken i Karsjöhultserien? I så fall lägger jag ut den här. Den finns också att köpa som e-bok, för 40:- på den här sidan. Läser du den här sparar du alltså 40:-. .

Så här presenteras den på baksidan:

På ytan är detta en berättelse om två kvinnors utveckling i 1700-talets Tivedstrakter.”Prinsessan” växer upp i en adelsfamilj. En informator undervisar i latin men utelämnar livets väsentligheter. När hon råkat i olycka, klarar hennes familj inte av att hantera hennes skam. I stället skickas hon bort för att ”studera”. Som guvernant i olika familjer växer hon genom prövningar. Hennes ungdomsvän vill inte vara kvinna. Som utklädd pojkarbetare ramlar hon ner från ett tak och utvecklas genom sitt lidande som förlamad.Under ytan bubblar en upprördhet över kvinnans situation och över behandlingen av de fattiga och lytta.Genom boken glittrar ett försonande stråk av musik och naturromantik. Slutet blir gott, åtminstone för Harald.Denna roman är en del i en serie Karsjöhultshistorier. Hur det gick sedan, kan man läsa i boken ”Änkenådens hemlighet”, som kom ut år 2012. Berättelserna kan även läsas fristående från varandra. Båda böckerna är försedda med noter som förklarar detaljer av 1700-talets liv i allmänhet och om Undenästrakten i synnerhet.Detta är ett ny upplaga och det finns fler böcker i serien numera, nämligen: ”Moln över morgonrodnad” samt ”Den ovälkomna gåvan”.

Författarinnan, Yvonne Wærn, är pensionerad professor och bor på somrarna på Karsjöhult, Undenäs. Hennes intresse för husets historia mynnade ut i serien Karsjöhultshistorier.

Fabelfarmor förlag