Inlägget gjort

Högläsning

Att läsa högt för någon, är det en gammal fin tradition eller bara ett sätt att få barnen att lugna ner sig på kvällen?

Jag och min make läste alltid högt för våra barn och avslutade gärna med en godnattvisa. En vuxen dotter hade som tradition att läsa högt med sina vuxna vänner på söndagkvällarna. För barnbarnen läste jag högt varje kväll som jag var hos dem. Så synd att de blivit så stora nu!

Vad kräver en text som ska läsas högt? Ja, då menar jag inte en ljudbok, en sådan där som man har i öronen medan man gör annat. Jag tänker på en text där man sitter bredvid varandra och en läser och den andra lyssnar.

Våra älsklingstexter var många, men nu tänker jag framförallt på Nalle Puh. Den är ett typexempel på en bok som passar både för barn och vuxna. Så enkel på ytan att barnen blev trötta på den, så komplicerad för oss vuxna, som kunde läsa den om och om igen – med behållning!

Jag tänkte på högläsning när jag började leta efter annorlunda fabler. Jag känner ju en indisk konstnärinna, Sugandha Iyer, så det blev naturligt att fråga henne. Så hittade jag Panchatantra, en indisk fabelsamling, gjord för indiska prinsar för några tusen år sedan. Sugandha Iyer hade dessutom indiska vänner som kunde göra bilder till fablerna. Tillsammans förkortade vi fablerna (på engelska) och jag skrev om dem på svenska.

Det blev en hel del möss som räddade både duvor, lejon och elefanter, och fina tankar kring hur också små varelser kan göra stor nytta. Andra tankeväckande historier valde vi också ut, som att inte låta sig luras. ”Råttan som åt järn” är en sådan fabel, som dessutom är mer begriplig för vuxna än för barn, samma sak är det med Luring och Ärling. Tigern med guldarmbandet är litet otäck, så den kan man hoppa över om man läser för små barn, medan äldre gott kan lära sig att man ibland måste vara lite misstänksam.

Det är med fablerna som med Nalle Puh: de är för både barn och vuxna. Bäst är de när man läser dem tillsammans och kan prata om vad man lär sig av historierna. I fabelns form kallas det för ”sens moral”.

Fablerna finns att köpa här hos Fabelfarmor eller hos nätbokhandlarna.

Inlägget gjort

Nytt för fabelfarmor!

Välkommen hit kära vän!

Vad skulle du vilja se, vilja veta? Fabelfarmor har en ny värld, en helt ny sida utanför Facebook att bjuda på!

Litet provsmakningar på böcker kanske?

Funderingar kring livet, vackra citat?

I inlägget strax före detta får du veta varför jag skriver science fiction.

Nu är det julförberedelser som gäller.

Har du barnbarn som du gärna vill läsa för? Då passar den här bra:

”Råttan som åt järn. Några indiska fabler”.Passar alla åldrar.

Modiga tjejer som vill känna sig in i en drakvän? Låt dem lära känna Gullevi: (från 8 år)

Någon som vill känna sig som en världsräddare? Kolla in Rymdbråtens budskap:

En äldre som är kulturellt intresserad kan gilla den här – en sammanfattning av en riktigt gammal indisk helig skrift: Ramayana – En sammanfattning i bilder:

Allt detta kan du hitta här, beställ och köp i god tid till jul. Extrapris bara för dig!

 

 

 

 

 

Inlägget gjort

Nystart!

Nu ska den här sidan fräschas upp! Det är Daniel på Egensajt som jobbar med den. Det här ska bli en ren boksida, med möjligheter att köpa Fabelfarmors böcker.

Det är bara det att det är semestermånad just nu. Daniel går på semester, Fabelfarmor svettas i julisolen. Den som vill läsa om Fabelfarmor eller hennes böcker får vända sig till Facebook.

Där finns både ”Ramayana” och ”När havet steg” på egna sidor. Och så Fabelfarmor själv, förstås, men hon gör inte mycket just nu.

Här ser du Fabelfarmors böcker, och sedan finns det några noveller också. Nyfiken?

Välkommen tillbaka i höst!

Inlägget gjort

Trettio års jubileum!

I år är det trettio år sedan jag träffade Sugandha Iyer från Poona, Indien. Jag tänker fira det på många sätt. Här är det första. Jag ska berätta om hur vi träffades och hur det gick sedan.

Det är på ett tåg mellan Geneve och Stuttgart. Jag och min make går in i en kupé. Där sitter bara en person. En ung kvinna i sari. Sari, i Schweiz? Jag blir först förvånad och en massa tankar flyger runt i mitt huvud. Bor hon i Schweiz och klär sig ändå i sari? Hur kommer det sig att en kvinna från Indien är här? Jag blir helt enkelt tvungen att säga något, så jag börjar med sarin.

”En så vacker sari” sa jag, på engelska. Vi var i franska delen av Schweiz, men min franska var ringrostig redan då. Kvinnan såg upp och log. Hennes ögen glittrade bakom de stora glasögonen.

”Tack’”, sa hon enkelt, men jag anade redan då den indiska klangen i hennes engelska. Så började vi prata med varandra. Hon berättade att hon varit i Schweiz för att tala om indisk kultur. Hon hade lämnat några tavlor som hon målat på ett museum i Basel. Då hade jag just börjat måla och blev fascinerad när hon visade några kort. Vackra ansikten målade på ”pipal leaf”, blad av träd jag inte kände till. Hur kunde man måla på blad? Jag fick en bunt kort av henne innan jag gick av. Hon var på väg hem, jag med, men innan vi skildes bytte vi adresser med varandra. Sugandha Iyer, Poona skrev hon sirligt på ett papper.

Hur många adresser har jag inte i en skrivbordslåda? Hur många av dem har jag skrivit till senare? Alla visitkorten kastade jag när jag flyttade, men hennes adress var redan fast i mitt huvud. Många brev blev det, där vi berättade om våra liv, våra problem och våra önskningar. Vi var dryga 40 år båda två. Mina barn hade just flyttat hemifrån, hon hade lämnat sin man, vilket man bara inte gör i Indien.

”Visst måste föräldrarna bestämma vem man ska gifta sig med!” Det var vårt första diskussionämne och det är nog det enda vi fortfarande inte är överens om. Jag tycker nog att hon borde veta att man bör känna varandra innan man gifter sig. Det visade sig att hennes man visserligen var rätt kast (brahmin, den högsta), men det hjälpte inte. Hon födde honom två söner, ändå misshandlade han henne så att hon måste flytta. Någon skilsmässa var det inte tal om.

Nu bor hon hos sin äldste son, på nåder. Att försörja sig som konstnär i Indien är inte bara svårt – det är omöjligt. Jag fick några sjalar av Sugandha, handmålade på siden. Oerhört vackra och värdefulla. Men det gick inte att sälja dem i Sverige. Jag gick från affär till affär, jag försökte bland mina bekanta och till sist fick jag lotta ut någon på en julmarknad. Indiska varor ska vara billiga och av dålig kvalitet, tyckte tydligen svenskarna. Ett konstverk på en sjal – vem vill ha det?

Sugandha själv försöker sälja saris. Handmålade mästerverk som hon visar på webben. Hennes tilltänkta köpare är misstänksamma och visar det när de tar kontakt med henne: Äkthetsintyg, kvalitetsstämpel? Hon vet inte vad det är.

Länge hade jag inte tid med henne. Arbetet tog all min energi. När jag blev pensionerad och min make dött, kom jag ihåg vad han sagt: Bjud in henne till Sverige! Det var naturligtvis det bästa. Sugandha kom, vi gjorde Stockholm, vi åkte ända till Undenäs, där vi träffade min nya kärlek. Hon var lyrisk över Sverige, överväldigad av natur och frihet, entusiastisk över allt det nya hon såg, men hon frös mitt i sommaren.

Det var först förra året som jag kom på att vi kunde samarbeta. Jag var på väg att samla sagor och legender  från Kanarieöarna, varför inte från Indien? Hade inte Sugandha bilder som jag kunde använda? På den vägen är det. Det blev en fabelbok, men inte med hennes illustrationer. Fabelboken kom just ut, i december och heter ”Råttan som åt järn. Några indiska fabler”. Det var den boken jag pratade om i Boksoffan.

Så här såg Sugandha ut för trettio år sedan
(fotot har jag fått från henne själv)

Inlägget gjort

Om fabelboken

Carina Eriksdotter har på sin blogg gjort en fin beskrivning av fabelboken så här:

Yvonne Waern (Fabelfarmor förlag) har tolkat och översatt några indiska fabler till en bok:

”Råttan som åt järn: några indiska fabler”.

Fabler är en uråldrig berättartradition och har funnits i många kulturer. En välkänd fabelberättare är Aisopos. Fabler har något att lära ut som kan sammanfattas i en sensmoral.

Här är det ett urval fabler tolkade från sanskrit som har berättats i Indien. En trevlig samling med totalt tio fabler återberättade av Yvonne Waern. Tecknade bilder som fångar händelseförloppet. En vacker rad på sanskrit inleder fablerna.

Tillsammans med barn blir det en saga som väcker eftertanke. Man kan gärna låta barnen vara med och fundera över vad fabeln vill säga oss. Många sensmoraler fångas i våra svenska ordspråk och talesätt.

Baksidestexten sammanfattar innehållet väl varför jag tar med en bild på baksida såväl som omslag.omslagfabelfabelbaksida

Inlägget gjort

Boksläpp!

Nu äntligen är det dags! 

Den 10 december är du välkommen att fira den nyaste boken:
Råttan som åt järn. Några indiska fabler.  

Var? Café Galejan (utanför Linköpings bibliotek)
När? kl. 13.30 – 15.30.

Varför? En fabelbok passar bra som julklapp till alla. Denna fabelbok är särskild – har genuina tusenåriga indiska rötter, är kontrollerad av Sugandha Iyer, min indiska väninna, och illustrerad av en indisk konstnärsstuderande.

Dessutom kan du få köpa både den och andra böcker från Fabelfarmor till vänskapspris.

Jag bjuder på dricka, du köper tilltugget själv.

Välkommen!

Yvonne Wærn

Inlägget gjort

Försök inte göra lay out på en inlaga utan lämpligt program!

Nu var det dags att plocka ihop bilder och text. Jag hade fått bilder från Indien i ett så stort format att jag inte kunde scanna hela i min lilla A4 scanner (nästa gång måste jag säga till att de inte får använda så stora papper!)  Eftersom bilderna ändå skulle delas på och placeras på olika ställen i texten kopierade jag delar, glad i hågen. Glädjen höll i sig ganska länge. Det gick bra att klippa i mitt gratis bildprogram som heter Gimp. Ja, förstås, det hade tagit mig några månader att lära mig det, men den tiden hade jag redan bakom mig.

Först när jag skulle sätta in bilderna i texten kom problemen. Jag visste att det var besvärligt redan när jag använt ”Word”. Det blev än värre nu. Jag har en Mac, och där finns ett ganska bra ordbehandlingssystem som heter ”Pages”. Observera ordbehandlingsprogram, inte program för lay out. Där lade jag in en bild och lät texten forma sig omkring den. Succé! Kanske inte så snyggt, men det skulle jag fixa.

lejonbild

Nästa sida gjorde jag likadant. Och nästa. Men när jag tog fram filen med alla bilder och texter hade bilderna hoppat omkring som förskolebarn. Ovanpå varandra låg några, medan texten snyggt och prydligt låg i rätt ordning. Nå, en gång till då. Nehej. En gång till! Och så där höll jag på en hel eftermiddag.

Det gick inte! Inte förrän jag upptäckte ett litet ord längst upp. Det var ”hjälp”. Underbart! Hur sätter man in bilder, undrade jag. Det dröjde innan jag hittade något användbart. Jag kunde göra en ”medieplatshållare” av mina bilder och då fick jag i alla fall en plats att placera dem i. Men bilderna hoppade fortfarande omkring.

Jag vet faktiskt inte vad jag gjorde för att få dem att hålla sig i skinnet. Aga är förbjudet, annars låg det nära till hands. Så fort som de åttioåtta sidorna var färdiga exporterade jag filen till ”pdf”. Där håller de sig i alla fall på plats. Att jag sedan inte skulle kunna ändra på filen mer det bekymrade mig inte den dagen.

Först när provtrycket om började jag bekymra mig för hur man ändrar i pdf.

Sens moral: Gör inte lay out i ett ordbehandlingsprogram!

Inlägget gjort

Fortsättning på problem med Interkulturellt samarbete – tekniska problem.

 
Så van som jag är med att använda dator kunde jag inte tänka mig något annat än att Sugandha, min indiska samarbetspartner, också skrev på en sådan. Javisst det gjorde hon, till att börja med. Men redan i april i år bröt hennes dator ihop. Vad skulle hon göra? Jo, hon kunde använda mobilen. Det kunde inte jag. Inte kunde jag skriva på det där lilla tangentbordet!
Jag fick lära mig. Först ett bra program för att skicka både bilder och texter: Whatsapp. Det kände jag inte till förut.
Sedan måste jag kunna bolla filer fram och tillbaka mellan min dator och min mobil. Det gick inte så bra. När jag först försökte var jag bortrest och hade knappast någon internetförbindelse. Filerna satt som fastklistrade i respektive apparat. Glöm det där med ”molnet” om du inte har internet!
Vad annorlunda det blev när jag kom hem igen. Nu var det inga problem att spara i moln och hämta från moln. Vi är bra bortskämda här i Sverige. Jag såg på en karta att Spanien och Kanarieöarna var dåliga på internet. Vad hade jag där att göra? Ja, inte skulle jag tänka mig att jobba ihop med folk i Indien i alla fall.
 
Nästa tekniska problem var att greja inlagan. Mer om det i morgon.
Inlägget gjort

Interkulturellt samarbete – tekniska problem

Så van som jag är med att använda dator kunde jag inte tänka mig något annat än att Sugandha, min indiska väninna och samarbetspartner, också skrev på en sådan. Javisst, till att börja med. Men redan i april i år bröt hennes dator ihop. Vad skulle hon göra? Jo, hon kunde använda mobilen. Det kunde inte jag. Inte kunde jag skriva på det där lilla tangentbordet!

Jag fick lära mig. Först ett bra program för att skicka både bilder och texter: Whatsapp. Det kände jag inte till förut.

Sedan måste jag kunna bolla filer fram och tillbaka mellan min dator och min mobil. Det gick inte så bra. När jag först försökte var jag bortrest och hade knappast någon internetförbindelse. Filerna satt som fastklistrade i respektive apparat. Glöm det där med ”molnet” om du inte har internet!

Vad annorlunda det blev när jag kom hem igen. Nu var det inga problem att spara i moln och hämta från moln. Vi är bra bortskämda här i Sverige! Jag såg på en karta att Spanien och Kanarieöarna var dåliga på internet. Vad hade jag där att göra? Ja, inte skulle jag tänka mig att jobba ihop med folk i Indien i alla fall!

Nästa tekniska problem var att greja inlagan. Mer om det i morgon.

Inlägget gjort

Interkulturellt samarbete. Från text till bild, del 2.

Den här fabeln handlade om en nyfiken apa. Han råkade sätta sig i en stock som var till hälften sågad. I springan hade arbetaren satt en kil. Apan tog bort kilen och sågspringan slöt sig – precis omkring apans svans. Ajajaj! Men så illa var det inte som i den första bilden jag fick.

den-nyfikna-apan-1

Jag blev tvungen att tala om att tecknaren inte fick plåga apan så svårt. Det blev en bättre bild så småningom.