Inlägget gjort

Får du frossa av kraven?

Hej där!

Brukar du känna dig obekväm med att skriva julklappsrim? Här kan du få köpa en hel bok med uppslag.

Du kan gladeligen stjäla rim ur den till personligt bruk.

Ännu bättre är det förstås om du blir inspirerad till att skriva själv – för visst kan du åstadkomma bättre?

Boken ”Versfrossa” finns att köpa om du går in på ”böcker” på hemsidan.

Inlägget gjort

Nystart!

Nu ska den här sidan fräschas upp! Det är Daniel på Egensajt som jobbar med den. Det här ska bli en ren boksida, med möjligheter att köpa Fabelfarmors böcker.

Det är bara det att det är semestermånad just nu. Daniel går på semester, Fabelfarmor svettas i julisolen. Den som vill läsa om Fabelfarmor eller hennes böcker får vända sig till Facebook.

Där finns både ”Ramayana” och ”När havet steg” på egna sidor. Och så Fabelfarmor själv, förstås, men hon gör inte mycket just nu.

Här ser du Fabelfarmors böcker, och sedan finns det några noveller också. Nyfiken?

Välkommen tillbaka i höst!

Inlägget gjort

Råttfångaren från Hameln (Ur Marchetti förlags bok: Grimm darker)

Yvonne Wærn

Det var en gång en vacker stad som hette Aleppo. Många män arbetade där utan att ana vad som kunde komma. Kvinnor lagade mat och trodde att så skulle det vara resten av deras liv. Barnen lekte på gatan och visste ingenting om sin framtid. Ali var ett av barnen och Sabiha var hans syster. Ali var stolt över sin syster. Hon var den finaste babyn på gatan. Hennes ögon var som svarta diamanter och hennes hår glänste som korpens fjädrar. Hon var som sitt namn, ’vacker’. Klok var hon också, som en korp. Hon skrattade så fort hon fick syn på Ali.

Ali och många andra barn lekte ofta på gatan. De lekte kurragömma, spelade boll eller hittade på något bus för fruktförsäljaren. Han blev arg om de bara gjorde en min åt honom, men han kunde inte hinna i kapp någon. Inte än, inte förrän Ali … men mer om det senare.

Runt omkring fruktförsäljaren smög stora råttor. Om han vände ryggen till, tog de ett äpple. Om han såg på dem, åt de bara mögliga apelsiner som han slängt bakom sig. Han stampade i marken för att skrämma bort dem, och då masade råttorna sig bort. Barnen tyckte det var roligt med råttorna. De stampade och råttorna sprang. När de lät bli att stampa, smög sig råttorna fram igen. Det var en katt och råtta-lek, fast barnen inte var lika bra som en katt på att fånga råttor.

Mitt på dagen, när det var som varmast kom Ali förstås in. Maten väntade varm och välluktande på bordet, pappa kom hem och rufsade Ali i håret, mamma gnolade, Sabiha jollrade. Alla lsov en stund medan solen stekte gatorna så att asfalten glänste och fåglarna kröp in i soptunnornas skugga.

Till eftermiddagen gick de ut igen och lekte. Pappa gick tillbaka till jobbet, fast innan dess hade han kastat Ali högt upp i luften så att han grät av skratt. Lillasyster fick samma behandling, och hade inte mamma varit så stor, hade pappa nog kastat henne upp i luften också, trodde Ali.

Så gick dag efter dag i lek och skratt ända tills något stort och grått mullrade ovanför deras huvuden. Det var som en stor grå råtta med en lång vit svans.

Några barn som aldrig sett flygplan, ropade: ”Flygande råttor!”. De tänkte på fruktförsäljarens råttor. Andra barn visste bättre. ”Flygplan!” ropade de.

Barnen slutade leka och tittade på flygplanen. Råtta eller flygplan, spännande var det ändå med något som flög fram i luften. Långt bort flög det, över hustaken, bort mot flodstranden. Barnen följde flygplanet med ögonen. De kände mer än såg när den första bomben föll. Det skallrade i fönsterrutorna och skakade i asfalten. Långt borta slog det upp en eldsflamma. Inte förrän det kom en bomb till blev barnen rädda och någon ropade:

”Spring!”

Vart skulle de springa? Det var ett sådant oväsen att man inte kunde tänka. De flygande råttorna kom tillbaka och släppte ut bomber som om de var skit. Där ramlade ett hus, just där Ali tänkt gömma sig. Framför fruktståndet slog det upp ett stort hål i gatan. Dit kunde man inte springa. Fruktförsäljaren hann ikapp något barn, men det var inte det värsta.

Den förste som blev skadad var Ali. Han var då åtta år gammal och han förstod inte vad som hänt förrän hela benet kändes som eld. Han som inte brukade gråta, han skrek nu som han aldrig gjort förut. Så ont hade han aldrig haft förut. Han ropade på mamma, han bad pappa komma, men den enda som kom var en ambulans.När de lyfte upp honom på båren kände han ingenting mer. Allt var svart och borta.

Mamma och pappa kom till sjukhuset och Sabiha var med. Ali försökte le, när mamma sa:

”Benet var i alla fall så splittrat att det inte gick att gå på,” medan tårarna rann över Sabina, som hon hade i famnen.

”Blöt inte ner lillasyster”, sa Ali och mamma tog sin vackra slöja och torkade upp tårarna från lillasysters svarta hår.

Han tittade ner på sina ben. Där var ett långt och ett kort. Det korta benet var lindat ända upp mot skrevet. Inget blod syntes.

När Ali kom hem, kom det många fler gråa råttor som var flygplan. Fruktförsäljaren knöt sin näve upp mot himlen. Han fick nästan inga kunder, för alla var så rädda för de råttflygplanen. Hans knytnäve hade ingen verkan på råttorna/flygplanen. När Ali räckte lång näsa åt honom hade Ali glömt att han inte kunde springa mer. Fruktmannen fångade honom och gav honom ett mycket rött öra.

”Du får inte vara ute och leka mer!” sa mamma till Ali. ”Tänk på vad som hände!”

Så sa alla mammorna till sina barn. Då kunde ingen reta fruktmannen. Men det kom inte heller någon och handlade hos honom. Apelsinerna fick grå fläckar som fruktmannen vände neråt. Råttorna fick mycket att äta. Till slut fick han sälja frukten billigare. Några få mammor var så hungriga att de vågade sig ut till honom.

Ali kunde inte leka inne heller. Benet som inte fanns gjorde ont. Han ville gråta, men Sabiha hann före. Hon knep ihop ansiktet och skrek. Då var hon inte så söt längre.

”Vi har ingen mat!” sa mamma, när Ali sa att han var hungrig. ”Det är därför Sabiha skriker så mycket.”

Affärerna mamma brukade handla i fanns inte mer. En dag var också  fruktförsäljaren bort,a men apelsinerna låg kvar i en hög med grus. Ambulanserna tog bara människorna. Mammorna gick tillsammans med sina barn och plockade upp det som fanns kvar av frukten.

Pappa var hemma numera. Hans kontor hade försvunnit och hans arbete med det. Ibland gick han ut och grävde sten. Han var inte vad vid det och fick ont i ryggen. Så ont fick han och så arg blev han att han inte längre kastade upp Ali i luften. Sabiha kunde han slänga fram och tillbaka, men det var så sällan att Sabiha blev otålig och hoppade bredvid honom tills han ilsket sa: ”Sluta!”.

Pappa gick ut och träffade andra pappor. Tillsammans beslöt de att försöka få ett slut på bombandet. Någon visste att det fanns människor i ett annat land som kunde hjälpa dem. De människorna kunde skicka ut flygplansfångare och se till att de flygande råttorna försvann. Detta trodde alla männen uppriktigt, för de hade inget annat val.

En flygplansfångare kom och skrämde i väg råttflygplanen från deras gata. Men det mullrade och förde oväsen på andra ställen i staden. Barnen gick tillbaka till sin gata för att leka. Fruktförsäljaren hade inte kommit tillbaka. Han låg på sjukhus tillsammans med många andra skadade. Det var knappast troligt att han skulle kunna sälja frukt mer.

Nu hade Ali hunnit bli tolv år gammal och han hade fått kryckor för att ta sig fram på det enda benet. Sabiha var fyra. Hon fick vara ute och leka om Ali var med. Hon sprang mycket fortare än han och Ali hade världens sjå med att hindra henne från att springa bort. Ali kunde linka hur långt som helst för att ta vara på henne. Sabiha bara skrattade när han inte hann ikapp henne. Han blev trött av hoppandet och fick så ont.

Ali längtade efter att råttflyglanen skulle försvinna helt och hållet. Varje kväll berättade han för Sabiha att de skulle gå till floden, när flygplansfångaren tagit bort alla råttflygplan. Sabiha kände inte till något annat än steniga gator och raserade hus. En flod, ett vatten, det var som en saga ur en bok. Där lekte solen på vågorna och hon hoppade mellan vågtopparna som en fjäril. Om barnen kom, kunde fiskarna titta upp och fråga om de fick vara med och leka. Kurragömma var den bästa leken för fiskarna. De försvann bara ner i vattnet. Sådana sagor gjorde Ali och Sabiha tillsammans. I verkligheten gömde sig barnen bakom högar av sten.

En dag var Sabiha ute och lekte ensam medan Ali satt inne och läste. Hon hade blivit så stor att hon klarade sig utan Ali, hade mamma sagt. Ali satt helst vid en bok. Det var så jobbigt att hoppa på ett ben och lyfta sig fram med kryckorna.Mitt i läsandet hörde han ljudet av ett flygplan och Ali tittade upp från sin bok. ’Var är Sabiha?’ var hans första tanke. Mamma satt och ammade Alis nye lillebror, pappa röjde sten vid ett hus som rasat. Det var bara Ali som kunde ta vara på Sabiha. Han kastade från sig sin bok och skuttade ut på gatan. Det var svårt att ta sig fram bland all bråten. Nedfallna väggar hade kastat stenar omkring sig, krossade fönster lade vassa snubbelbitar för hans kryckor. Var kunde Sabiha finnas? På himlen mullrade ett råttflygplan. Varför gjorde flygplansfångaren ingenting åt den? Ännu hade råttflygplanet inte kastat ut någon bomb, men det kom närmare.

”Sabiha!” ropade Ali, ”en flygande råtta!”

Då hörde han hennes röst långt bortifrån

”Jag ser den!” svarade hon. ”De ä plyplafångajen!” Hon kunde inte tala riktigt rent, och flygplansfångare, det var alldeles för svårt för henne att säga.

Ali blev alldeles förtvivlad. Hur kunde hon tro att det var flygplansfångaren, räddaren, som kom där uppe i luften? Han linkade så fort han kunde mot hennes röst. Han måste få tag i henne innan den råttflygplanet släppte ut en bomb. Flygplanet kom närmare och nu såg han; det var flygplansfångaren. Han andades ut. Sabiha hade rätt, hon behövde inte vara rädd. Han vände om för att gå hem när han hörde att flygplanet släppte ut bomber. Inte flygplansfångaren också!  Det var inte rätt! Han skulle fånga råttflygplan, inte bomba stadsborna!

Ali blev så arg att han flög över gatan, bort mot Sabihas röst. Han ropade mot rökpelaren som slog upp, han skrek sig hes, men Sabihas röst hördes inte mer. När han kom fram till gropen där bomben fallit ner kunde han inte se något. Inte kunde det vara där som Sabiha varit!? Där fanns bara sten och grus, rök och glassplitter. Alldeles tyst var det.

Ali linkade hem igen. Där var så konstigt. Bråttom och tyst på samma gång. Mamma gick omkring och plockade med saker. Lillebror hängde i hennes slöja, som hon knutit över ryggen. Pappa hade kommit hem. Han hade haft sönder en madrass och plockade fram en hög med papper. Ali kände igen sedlarna. Vad skulle pappa göra med så mycket pengar? Det var knappt att någon märkte Ali. Pappa sa bara med hes röst: 

”Vi måste ge oss i väg! Flygplansfångaren har börjat bomba oss!”.

Ali tänkte att han måste ta med sig något viktigt. Han undrade bara vad. Mamma hade plockat ihop den lilla mat de hade hemma i ett knyte. Pappa tog en madrass. Ali undrade om det fanns mer pengar i den.

”Varför ska vi ge oss i väg?” undrade Ali. ”Flygplansfångaren skulle ju rädda oss! Och förresten kan vi inte gå utan Sabiha!”

”Han lurade oss”, sa pappa stelt. ”Vi har hittat en annan som ska rädda oss. Skynda dig på!”

Pappas rörelser var hastiga, hans ansikte rynkade sig så att han såg arg ut. Men Ali hade väl inte gjort något dumt? Ali förstod ingenting och han kunde bara säga:

”Men Sabiha, vi måste ta med henne!”

Då började mamma gråta och pappas ansikte skrynklade sig ännu värre. Ali ville springa ut, han ville hämta Sabiha. Så såg han Sabihas docka. Den tog han och så gick mamma och pappa, mamma med lillebror på ryggen.

Det var långt att gå. Först gick de till floden och Ali tänkte att de skulle hitta Sabiha där. Men han såg inte henne någonstans. En massa människor gick nu längs med floden, de följde vågorna neråt, neråt. Ali hoppade med mamma och pappa och lillebror. Hur mycket pappa än skyndade på honom, blev de allt längre efter ju mer de gick. Det tog så lång tid att hoppa på ett ben och ett par kryckor. Sabihas docka gungade fram och tillbaka när Ali hoppade, och Ali tänkte på hur glad Sabiha skulle bli när hon fick den. Pappa gick bara med den där dumma madrassen och såg rakt fram, Mamma hade det besvärligt med både lillebror och knytet med mat.

”Sätt knytet på huvudet!” ropade Ali, och mamma hörde honom.

Nu måste hon hålla en hand upp mot huvudet i stället. Ingen hand fanns över åt Ali. Ovanför dem mullrade flygplan, fram och tillbaka for de, och Ali hukade varje gång de passerade över hans huvud. Det tog ännu längre tid att gå för flygplanens skull.

Äntligen kom de fram till ett ställe där floden rann ut. Framför dem låg ett stort gråblänkande odjur. Det tog aldrig slut och det frustade ur näsborrarna så att det stänkte långa vägar. Ali blev rädd, men pappa bara knuffade på honom:

”Skynda dig på” sa pappa. ”Vi får ingen plats!”

Ali såg en massa människor framför det gråa odjuret, och små ungar som diade odjuret. De var båtar som guppade upp och ner. En man med flytväst stod där och skyndade på människorna. De trängdes och ramlade i båtarna, somliga klarade att hoppa ner.

Ali började leta efter Sabiha. Han ångrade att han berättat om vattnet. Tänk om Sabiha tagit sig ut på floden för att hon trodde att hon kunde dansa på vågorna? Han lugnade sig med att tänka att hon nog var före dem, bland alla andra människor.

Mamma fäste lillebror hårdare på ryggen, tog tag i Ali och de gick mot en av de små båtarna. Den var nästan full, men mannen med flytvästen sjasade ner Alis familj mot den. Ali ville inte gå ner i båten.

”Vi måste ha tag i Sabiha först!” sa han.

”Nu kommer du med!” sa pappa och drog honom i andra armen. Ali kunde inte streta emot. Han hade bara ett ben och kryckorna. Han ramlade ner i båten. Det gjorde ont.

Mannen med flytvästen sköt ut båten och stannade på stranden. Båten for i väg över odjuret med ett förfärligt oväsen. Ali satte sig upp. Hans kryckor hade försvunnit. Han satte händerna för öronen och höll Sabihas docka under ena armen. De åkte så länge att han somnade. Så slutade knattrandet och båten lutade väldigt åt den sida där Ali satt.

Ali var den första som hamnade i vattnet när båten kantrade. Han kunde inte simma med bara ett ben, så han sjönk. Han höll sig i Sabihas docka, men den tappade han taget om längre ner under vattnet.

Pappa simmade och tog tag i något tyg. Han trodde det var någon ur hans familj. Med munnen full av vatten sa han: ”Det går inte att lita på någon”.

Han guppade på vågorna tills någon drog honom i land. Då höll han Sabihas våta docka så hårt i handen att räddarna inte vågade bryta upp fingrarna. De som dragit honom i land frågade på italienska:

”Hade du någon familj?”

Det förstod han förstås inte. En tolk kom och frågade stapplande:

”Familj?” Alis pappa visade upp dockan:

”Min familj”, sa han, och han grät inte.

Alis pappa fördes till en lång kö av människor. Där stod han med dockan i famnen och väntade. När han till slut kom fram till platsen där han fick litet soppa, sträckte han först fram dockan och sa på arabiska:

”Ali först, sedan Sabiha och mamma, lillebror får av mamma, och sist till mig”. De som delade ut mat förstod ingenting, de fyllde på en skål, gav den åt honom och sköt i väg honom. Han satte sig i ett hörn med dockan i knät och hällde soppan över henne. Hans ögon var fästade på något långt bortom odjuret, som var Medelhavet.

Vad som än hände senare släppte han aldrig dockan. På alla frågor svarade han att familjen bestod av fem personer: Han, Ali, Sabiha, mamma och lillebror, som var så liten att han inte hunnit få något namn. När tolkarna undrade var de andra i familjen fanns lyfte han upp dockan fyra gånger: ”Här är Ali, här är Sabiha, här är min fru, här är lillebror”. Tolkarna skakade på huvudet, och av nödhjälparna fick han bara en portion mat. Den gav han åt dockan och åt inte något själv. Inte grät han heller, men ibland sa han något till dockan på en sorgsen och tröstande röst. Det här var vad han sa:

”Jag kan inte hjälpa att flygplansfångarna började kasta ut bomber. Det är inte mitt fel att hjälparna hade så dåliga båtar. Det ska bli bra så småningom. Vi måste bara vänta.”

Männen med flytvästarna slutade inte med att knuffa ut små båtar på Medelhavet. Inte heller slutade odjuret med att sluka människor från Aleppo. Snart satt det många fler pappor vid havet och stirrade mot den andra stranden. Den syntes inte.

Inlägget gjort

En fallen trädstam

En upplevelse från skogen vill jag dela med mig:

”Psst! Kom hit! ”
Jag gick försiktigt åt det håll som ljudet kom ifrån. Ingen där.
”Psst! Just du!”
Det var en röst med en befallande ton. Sådant gillar jag inte, jag gick framåt.
”Hallå där!”
Ljudet blev starkare. Jag tror inte på spöken inte heller på troll. Så jag gick på.
”Nej, vänta! Jag har något att berätta för dig!”

Rösten blev vädjande. Den talade till mitt hjärta. Jag hejdade mig och såg mig om. Där låg bara ett fallet träd. Eller inte ens ett träd, en trädstam var det. Långt sträckte den sig över marken. Nakna kvistar spretade som fingrar och lyfte dess kropp över de  orörda löven.
”Just jag!” hörde jag.
Var det trädstammen som talade?
”En gång var jag ett träd som växte upp mot himlen”, hörde jag.
Då satte jag mig ner och lyssnade.

”Jag trodde att jag skulle kunna sträcka min topp genom himlen. Varje år kom jag en bit närmare. Vinden smekte min panna, solen kysste mina ögon. Ack, himlen var så skön.”
Jag kände glädjen i orden, värmen i tonen.
”Molnens gåvor tog jag emot. På sommaren samlade jag regnet, på vintern snön. Alltid var mina grenar beredda att fånga det som kom från himlen. Gåvorna gav jag vidare, genom min kropp löpte den livgivande fukten ner i marken, vidare till de vänner som samlades omkring mig.”
Jag såg på ormbunkarna vid sidan av trädstammen och kände hur de hade glatts på den tiden.

”Jag ville umgås med molnen, sträcka ut mina grenar mot solen. De var mina bästa vänner. Vi talade med varandra genom årstiderna. Jag lärde mig frukta solen genom molnens ångest, jag mötte solens strålar med glädje under vår och höst. Genom vinterns grepp om solen kände jag hur min bark drog ihop sig i skräck. Skulle solen inte klara av den här årstiden? Den var så lång och hård. Så kom våren och mina blommor glödde i solens ljus. Det hade jag nästan glömt men jag behöll minnet i de små frukterna som växte under nästa vinter. Vilken glädje att se de små gröna växa upp och så småningom bli bruna. Jag glömde både moln och sol när jag tänkte på dem.”
Jag kände igen mig själv i trädet. Hur underbart det var med barnen, hur de växte och vilken glädje de gav.

”Så kom en dag ett moln med en förfärande fart. Mina barn lämnade mig och jag klamrade mig fast vid marken. Men marken, som en gång varit min fasta grund vek undan och den ena roten efter den andra gav vika. Molnets kraft vek ner mig. Vilket svek, vi som varit goda vännder en gång. Där låg jag med ansiktet nere i mossan. Det var jag som skapat mossan, det var jag som givit liv åt den. Kunde den inte resa mig igen? Jag drog upp min stam, jag ville inte förstöra det som vuxit i mitt hägn.”

Så var det. När jag inte längre var behövd kunde jag åtminstone se till att inte skada någon.

”Åren gick. Molnen vandrade över mig, men jag såg dem inte längre. Solen brände de plantor jag skyddat, men lavan på min rygg höll sig grön genom min kraft. Nu kände jag hur andra levande varelser byggde bo i mig. Jag fick nya vänner, jag blev åter till nytta. Nu vill jag bara tala om för dig, människa: Du ska inte tro att du kan växa upp i himlen och inte heller att du är oönskad när du faller.”

Ja, tänkte jag, tack för att du talade till mig, fallna trädstam. Jag har mycket att lära av dig.

Inlägget gjort

Bonuskapitel ur boken ”Rymdbråtens budskap”

Här kommer Zantippas berättelse om hur resten av befolkningen på Sudra räddades från den röda solen:

Näst sista kapitlet. Ur Zantippas minnesbok.

Långt senare kunde vi läsa följande i  Zantippas minnesbok:

”I Sudra blev läget alltmer outhärdligt. De styrande hade utrymt alla innevånare på Eden till Frysia. Därför hade jag fått lämna mitt trevliga hus. I hemmet dit de fört mig sover två människor i samma rum. Jag tycker inte om det, men jag förstår att det är nödvändigt. Det finns inte bostäder till alla. I buskaget står det tält i varje glänta. Ja, det har vuxit upp buskar eller snarare sly på Frysia. I sjöarna ligger båtar som är fulla med människor. Sjöar? Jag kommer till det senare.

Varför jag måste flytta? Jo, de fina gamla husen skulle de styrande bo i. Det var inte bara jag som tvingades bort. Alla nyinflyttare skyfflades ihop i den här lådstacken. Ingen – utom de styrande förstås – kan numera få bo ensam i ett hus. De flesta nybyggda hus är stora och höga och människor bor i dem som sandkorn i en grushög.
Frysia har  blivit annorlunda. Gräs har börjat gro, buskar växer upp. Allt blir större med en väldig fart i värmen från solen. När man grävde för de nya husen kom det fram vatten. Tidigare hade man inte trott att det fanns något. Nya kanaler gjorde att vattnet kunde rinna och göra sjöar. Inget sådant hade funnits på Frysia tidigare.
Många av oss hade gärna stannat på Frysia. Där hade vi kunnat odla jord, vi hade kunnat äta det som jorden gav. Några människor åkte ändå tillbaka till sina hem i Svalia för att hämta sina saker.  För att hindra fler resor satte de styrande upp kameror på Svalia. Bilderna från dem visade hur gräset vissnade. På fotona såg vi hur glödande stenar slog ner i  träd där avalinerna just mognade. Obönhörligt visade filmerna hur taggbären skrynklade ihop sig till kolbitar och nistronen ramlade svarta ner från grenarna. Det gick inte att leva på Svalia längre.
Solen bredde ut sig. Snart skulle det röda bältet nå också Frysia. Det kunde krypa långsamt som en snigel och obevekligt. Frysia skulle kunna explodera som en vulkan. Alla måste fly. Men hur? Inga stora rymdfarkoster finns kvar. Många blev förstörda redan i den första vågen av röda stenar från Sudra. Människor från Origo och alla andra städer på eden flydde i små farkoster till Svalia. När det sedan blev för varmt på Svalia tog de sig över till Frysia i rymdbussar. Nu sitter vi på Frysia med några få rymdbussar, ganska många rymdcyklar och en hel del tankehjälmar. De senare kan vi inte ha någon användning av alls. Det är kropparna som behövde flyttas, inte tankarna.
Nu hjälper det inte att förbjuda tankar på den växande solen. Ingen kan tänka på något annat. Det var ingen mening med att försöka stoppa paniken. Den fanns redan där. Det är därför det finns så få rymdskepp kvar. Människor körde i sin förtvivlan i väg utan några kunskaper om hur man styr rymdskepp. Ingen visste heller vart man skulle ta vägen.

Yura hade nämnt några av sina vänner några gånger. En vän som heter Boris hjälpte visst Yura och Xandra att komma i väg. En annan vän, Stefan, vet att en gammal rymdpilot är med dem. Jag måste försöka komma i kontakt med dem. Men här finns så många människor. Det är ett sådant tankesurr.
Vi måste fly, men vart? Alla människor vill veta. Hjälper det om det inte finns några rymdfarkoster? Ett hopp. Det sista människan förlorar är hoppet.
Kali.
På Kali bor det människor. Till Kali åkte Yura och Xandra och några till. Hur gick det för dem? De skulle rädda oss. Vi skulle vänta på dem.
Vi kan bara vänta.
Människor är dåliga på att vänta. Otåliga och irriterade blir de. Nu har de styrande satt i gång med att bygga igen. Åter bygger de kupoler och murar. Det ger människorna något att göra. Det hindrar förtvivlade människor från att puckla på varandra. Om det funnes bara en rymdfarkost skulle det bli krig. Folk skulle slåss om vem som skulle åka. På det viset är det bra att det inte finns någon.

En dag hände det något. Jag var en av dem som uppfattade signalen först. Det kan bero på att jag är nyinflyttare. Meddelandet kom på en främmande dialekt.
– Vi kommer för att hjälpa er. Stör inte vår navigationsutrustning den här gången.
Skulle jag springa till de styrande med meddelandet? Att det inte fanns någon kommunikationscentral! Bara byggkranar överallt. Tänk om de skulle störa navigationen?
Ingenting hände. Ingen krasch i luften. Men var skulle rymdskeppet landa? Om det var ett rymdskepp, förstås. Fullt med folk överallt. Hus och tält och båtar.
Jag ansträngde min tankekraft och skickade ett meddelande:
Stanna uppe i luften. Folk överallt!
Snart såg jag ett stort moln sänka sig ner mot oss. Människor rusade dit. Jag ropade
– Nej, akta er!
Ingen hörde mig. Jag sprang dit och försökte få dem att flytta sig. Omöjligt. Nu hade de sett att det var ett rymdskepp. Alla slogs om att komma närmast. Jag ställde mig en bit ifrån för att inte bli omkullknuffad. Men alla barnen – de skrek när de ramlade. Tänk om någon trampade på dem! Folk tänkte bara på sig själva.
Det verkade som om rymdskeppet inte skulle landa. Där hängde det en bit ovanför huvudena på människorna. De stod och tittade uppåt. Någon försökte hoppa upp. En till och en till. En röst hördes från skeppet.
– Ordna en kö. Alla kommer med.
En kö! Vilken optimism! Människor trängdes och slogs.
– Barnen först.

Rösten skar genom människornas oväsen.
– Vi då? ropade mammorna.
– Vi tar inte in någon förrän barnen kommit på.
Mammorna föste fram sina barn. De minsta grät och ville inte alls stå i kö. De litet större började slåss för att få en bättre plats.
– Vi tar de minsta först, bestämde rösten.
En stor klumpig björnliknande varelse flöt ner från rymdfarkosten. Med sig hade den en låda. Mammorna sprang fram och lade sina minsta  barn i lådan. Så kastade figuren upp lådan i rymdskeppet och såg sig om.
– Små barn! Det var rösten igen, skarp och befallande.
Rymdbjörnen såg sig om och började lyfta upp det ena lilla barnet efter det andra. Han slängde upp dem i rymdfarkosten där de bara försvann. Genast hörde vi barnskrik där uppifrån.
Mammorna började gråta.
– Kan vi lita på dem? sa en.
Då höll mammorna hårt i sina små barn så att rymdbjörnen inte kunde ta dem.
– Var inte oroliga, vi måste bara hålla ordning, sa rösten. Nu lät den snäll och omtänksam.
Mammorna släppte taget om barnen och de fortsatte att segla upp med hjälp av rymdbjörnen. Det verkade få plats hur många som helst i rymdskeppet. Vi hörde skrik och gny medan fler barn försvann upp. När alla barn var försvunna in i rymdskeppet försvann också rymdbjörnen upp.
Efter ett tag hörde vi rösten igen.
– Nu kan de äldre barnen komma.
Det blev inte lika mycket trängsel nu. Tonåringarna var mer tveksamma. Vad skulle hända?
En yngling ställde sig under farkosten. Av trots eller nyfikenhet, ingen vet. Plötsligt sögs han upp genom öppningen. Folket omkring skrek av förvåning. Ingen mer tonåring vågade sig dit.

Det var länge tyst. Vad skulle hända nu? Skulle rymdfarkosten ge sig i väg? Med de små barnen? Mammorna stod på marken och såg upp. Några grät, andra tryckte tonåringar intill sig. Papporna slöt sina armar om de sina. Ingen log. Ingen såg längre förväntansfull ut. Några ställde sig ner på knä och började be. Det var länge sen vi haft någon kyrka eller någon tro. Nu behövdes det något sådant.
Jag tyckte att någon måste tala direkt med rymdfarkosten. Jag försökte först med taltankar.
Jag vill tala med er!
De som stod omkring mig tände ljus i sina ögon. Glimtar av hopp. Vi väntade länge. Inget svar. Någon gav mig en talapparat. En riktigt gammaldags en, med munstycke och tratt. Jag tog den och skrek.
– Jag vill tala med er!
Nu hade alla på marken hört. De viskade med varandra, de började mumla, det lät som stenar som rullade på marken när vi gick på Frysia. Inget svar. En gång till:
– Jag vill tala med er!

Det gick en lång stund. Jag tänkte efter.  Varifrån kom detta rymdskepp? Kunde det ha kommit från min mammas hem? Kom jag ihåg något från henne? Något uttryck?  Äntligen kom jag på en sång:
– Fjäril vingad syns på Haga…
Människorna omkring mig såg på mig som om jag var tokig. Att börja sjunga just nu! En för dem helt främmande sång. För mig var det en sång som jag hade lärt mig när jag var riktigt liten. Innan jag kom till Frysia.
Äntligen kom rösten tillbaka.
– Du kan vår nationalsång?
Nationalsång, det visste jag inte. En sång från mycket tidig barndom var det. Jag fortsatte sjunga. Tyvärr kunde jag bara första versen och slutade därför med
– eldas vid sefirens fläkt.
– Vad vill du?
– Varifrån kommer ni?
– Från Kali.
– Vad vill ni?
– Hjälpa er.
– Folket är rädda. Kan de lita på er?
– Vi kunde inte lita på er, ändå kom vi.
Det förstod jag inte. Människorna omkring började trycka på. Mammorna kom fram.
– Vi vill komma till våra små barn!
– Kom då!

Åter började mammorna trängas. Jag försökte ordna en kö. Att ingen kom för att hjälpa mig! Någon styrande kunde väl ta i bestämma! Men nej. Jag tog talapparaten och sa.
– Om ni vill komma härifrån, ställ er då ordentligt i kö.
Mammorna fortsatte att trängas.
– En person i taget!
Det var rösten igen. Med den främmande tonen.
Jag tog tag i en mammas arm och puffade in henne under farkosten. Hon försvann upp. Sedan ryckte jag en annan i hennes ärm och hon gick själv in under skeppet. Hon sögs upp. Det var som en dammsugare och mammorna var som damm. Den ena efter den andra drog jag i. Så småningom gick mammorna själva en och en in under hålet. Med min långtanke hörde jag hur barngnyet inne i farkosten blev allt mindre.

Skulle papporna vilja ställa sig under farkosten? Ungdomarna?
En man gick fram med bestämda steg.
– Vi kan inte låta dem åka utan oss!
Den ena efter den andra av männen sögs upp. Jag såg Jacob och Rakel gå efter alla föräldrarna. Snart gick också mina grannar. Det var inte så många kvar. De styrande då? Jag såg Primus och Konfidus ganska nära. De nickade till mig. Som uppmuntran. Då ställde jag mig under farkosten och sögs upp. Det var som att åka hiss utan att stå i en hisskorg. Rakt upp kom jag. Inne hamnade jag i en stor sal. Där var en massa människor. Jag tänkte på de styrande. Fem stycken ensamma män stod kvar där nere. Jag hukade mig ner och ropade åt dem
– Kommer ni med?
De tittade bort. Ner mot den svarta marken tittade de. Ingen ville tala med mig. Jag tror att de skämdes. De ville inte komma upp och träffa dem de lurat. De hade förbjudit oss att tänka på krisen. Vi hade trott att de skulle klara krisen åt oss.

Efter en lång stund stängdes luckan.
– Sitt ner!
Det var rösten som vi nu kände igen.
– Sätt fast säkerhetsbältena!
Alla letade omkring och det fanns bälten åt oss alla. Ner på golvet satt vi. Ett stort buller, ett starkt tryck bakåt. Vi var på väg. Från våra hem. Till något okänt. ”

Inlägget gjort

Bonusmaterial till boken ”Rymdbråtens budskap”.

Bakgrund:
Jacob har blivit upptäckt. Han har passerat ett förbjudet område. Nu ska han förhöras om hur mycket han vet om det.

” Förhöret av Jacob

Jacob hade anat det ända sedan sammanträdet. Konfidus skulle inte lämna honom i fred. Konfidus hade inte varit med, men han hade sina sätt att komma åt information. Jacob nästan ångrade att han berättat om bråten. Det blev två problem i ett. Att förklara varför han måste hälsa på Zantippa – om så endast i tanken. Och att slingra sig ur överträdelsen av det förbjudna området.
Många gånger om undrade Jacob varför han inte träffat på bråten tidigare. Med Yura hade han åkt fram och tillbaka till Zantippa kroppsligen. Zantippa hade varit barnvakt när Yura var liten, lärt honom läsa när han blev större och tagit del av hans tonårsproblem senare. Yura var närmare Zantippa än sina föräldrar. Jacob borde alltså ha passerat bråten då och då. Den enda förklaringen han hade till att han inte sett den, var att bråten cirkulerade runt Frysia. Just då han passerat, hade bråten varit på andra sidan.

Ingen bra förklaring. Varför skulle han ha sett den just nu? Var det tankeresan som gjorde det? Så kunde det vara. Tankarna omfattade mer än kroppen. I tankarna kunde bråten upptäckas även om den var långt borta. Varför den hindrat honom så mycket kunde han inte förklara.   Var det någon mening? Var det någon/något som ville att han skulle märka den?

Han var borta och arbetade när Konfidus’ assistenter kom till hemmet på Svalia. Det hade varit en vacker solskensdag, en sådan när han tyckte om att fara omkring i rymden. Solskenet var rött också mitt på dagen och flammade som en eld i Zantippas kamin. Även om Jacob visste att det inte var något gott förebud kunde han inte låta bli att njuta av färgerna, av värmen.

Rakel hade varit ensam hemma. Hon hade just satt en deg på jäsning. Den stod nu på ett bord i solskenet. Precis lagom värme för att få ett lätt och fint bröd. Sedan fick hon ta in den och grädda den i ugnen. Hon undrade hur det skulle vara att kunna grädda den direkt i solen, så som hon hade hört att man gjorde på Eden. I så fall bodde man ju som i en ugn.

Nej, tur hade de ju som bodde på Svalia och kunde begränsa värmen till den lilla kuben i köket. Hon såg upp mot solen. Så röd och fin hade hon inte sett den på länge! Ofta var det ju dimma på morgonen och på dagen var det molnigt. Nu var himlen klar och röd. Strålarna från solen kastades ut i luften som lasson. Fångade dammet inomhus, lyfte upp de minsta sandkornen. Rakel var inte rädd för solen. Hon hade sett den på det här viset nästan hela livet. Hon visste att en röd sol kunde vara farlig. Men det gällde väl bara dem på Eden. Så långt bort som till Svalia kunde solen säkert inte nå med sina eldspjut.

Just som Rakel skulle gå in igen såg hon en farkost som skuggade solen. Den blev allt större. En bit längre bort fanns ett rymdfält. På det brukade de landa, farkosterna från de andra planeterna. Farkosten styrde inte mot fältet. Den styrde rätt mot henne! På tomten kunde den väl inte landa! Vad skulle bli av hennes deg? Rakel skyndade mot bordet och hängde sitt förkläde över degbunken. Hon måste skydda den, annars blev det inget bröd i kväll.

Farkosten landade på gruset och sprätte upp en massa sand i luften. Hon såg förargat på dem som gick ut ur farkosten. De skulle minsann få veta att man inte kunde förstöra en gårdsplan hur som helst!

Många var de – fem stycken! Vad hade de här att göra? Rakel hann inte bli rädd förrän de var framme vid henne. Inga vapen hade de, men kläder som såg ut som uniformer. Poliser?

Innan Rakel hann börja gräla på de resande steg en av dem fram och sade bryskt
– Vi söker Jacob, nyhetsinsamlaren.
Så var det man identifierade människor på Eden: namn och arbete.
– Och så måste ni landa precis på gården!
Rakel var fortfarande arg, så vred att hon inte lyssnade på den bryska tonen, så ilsken över anfallet mot hennes gård att hon inte hörde den hotande begäran.
– Jacob ska komma till Eden!
Nu först hörde Rakel vad de sade. Hon kände undertonen av befallning, av styrka, av straff. Straff? Hon hade väl inte gjort någonting? Jacob? Hade han? Vad? Nej!
– Tror ni han är hemma en arbetsdag?
Rakel hade fortfarande litet mod kvar. Uppnosig hade hon varit sedan hon var barn.
– Var är han?
Talaren rörde inte en min. Han vare sig log eller rynkade pannan. Samma ton av befallning. Självklarheter bara. Inga krumbukter. Rakel svarade på samma sätt.
– I tankerymden.
– Ligger han på sängen? undrade talaren.
Nu först blev Rakel rädd. Hur visste han var Jacob brukade ligga när han var ute och tankereste? Hade han känt av värmen av Jacobs kropp?
Rakel behövde inte svara. Männen öppnade dörren och gick in i huset. Rakel efter. Ingenting kunde hon göra. Jacob låg hjälplös på sängen. Tankehjälmen hindrade honom från att se eller höra någonting utifrån. Männen var före henne. Spärrade vägen till sängkammaren. Hon kunde bara stå där och se på när de bar Jacob förbi henne. Han hade fortfarande tankehjälmen på sig. Men han sprattlade. Kände väl att han blev buren. Förgäves sprattlade han, hjälplös var han medan fyra höll i hans händer och fötter. Den femte var talaren.
– Han ska till Eden.
– Lämna tankehjälmen här! Jag behöver den!
Det var det enda Rakel kunde tänka, säga.
De gick sin väg med Jacob. Hon hann knappast mer än öppna dörren när rymdfarkosten startade. En virvelvind av sand yrde över hela gården. In genom dörren, in i degen.
”Han kommer knappast tillbaks i dag!” tröstade sig Rakel. ”Jag får göra en ny deg”.
Tankarna snurrade runt degen. Jacob, tankehjälmen fick inte plats bredvid.

Jacob höll just på att övervaka nyhetsinsamlingen. Han hade fått en ny och ovan insamlare. Hela tiden frågade den nye om ord, sammanhang. Var de förbjudna eller inte? För Jacob var det viktigt att varna de personer som yttrade straffbara ord. Därför måste han vara noga med att samla in ord som inte var tillåtna. Nu var det ordet ’Fjärilsflykt’. Var det förbjudet? Ännu var inte ens ordet ’flykt’ straffbart. Men det skulle det nog snart bli, tänkte Jacob.
– Låt det vara! beslöt han.
I samma ögonblick kände han hur hans ena fot lyftes upp, sedan den andra. Strax därefter kom kraftiga grepp kring hans handleder, och så svävade hela hans kropp i luften. Han såg ingenting, han hörde ingenting. Assistenten svarade inte. En gång till sade han.
– Låt det vara!
Och så sparkade han med vänstra foten. Det gick inte. Den satt fast. Högra foten vred han åt sidan. Det gick, men något höll i alla fall i den. Vänstra armen – nej det var något som hindrade den. Det var omöjligt att röra högra armen också. Han gungade hela han. Han ville ta av sig tankehjälmen. Se vad som hände med kroppen. Men han kunde inte röra händerna. Han skakade på huvudet. Det gick, men det gjorde ont i nacken. Tankehjälmen var tung. Inne i den ropade assistenten:
– Den röda jätten, då?
Han kunde inte svara. ’Röda jätten’ – det borde assistenten ju veta! Fanns det ingen annan som kunde hjälpa den nye?
”Ta av mig tankehjälmen!” tänkte han.
Men ingen omkring honom verkade känna hans tankar.  Han försökte rikta ögonen utåt, men de var fast vid assistenten. Så kände han en tanke i närheten.
”Ska vi ta av honom hjälmen?”
”Nej, låt honom ha den på. Han är lättare att hantera på det viset.”
-Ta av mig hjälmen!
Förgäves vädjade Jacob. Han ville ha kontakt med omgivningen. I stället hörde han långt bortifrån
’Värme, då?’
Han blev förargad. Vem hade anställt den där dumma assistenten! Det fanns ju en katalog med förbjudna ord! Han brydde sig inte om att svara.

Nu pressades han kropp ihop i sittande ställning och något lades om hans axlar och mage. Han kände igen säkerhetsbältena. Om vristerna lades också något och så släppte de hårda tagen om händerna och fötterna. Han såg fortfarande ingenting. Förgäves försökte han ta kontakt med dem omkring honom. Människor var det, så mycket förstod han. Ibland kom enstaka tankar in genom tankehjälmen.
– Vackert solsken i dag.
– Poet där!
– Hungrig.
– Frossare!
Det var fyra personer.
-Håll tyst!
Nej, en femte. Verkade vara den som bestämde.

En lång tystnad. Jacob gav upp försöken att kommunicera. Händerna var fria, men han kunde inte göra något med dem, eftersom armarna satt fast i säkerhetsbältet. Han kopplade av så gott det gick.  Han kände ett starkt tryck mot ryggen och så var allt borta. Han vaknade inte till igen förrän han trycktes fram mot säkerhetsbältet. De landade.

Under en lång tid trängde rött ljus och värme genom tankehjälmen. Sedan blev det mörkt. De hade antagligen kommit in i kupolen. Nu visste Jacob var de var. Rymdingången till kupolen. Därifrån skulle han kunna hitta till sammanträdesrummet. Annars kände han inte till kupolen särskilt bra.

Äntligen tog någon av honom tankehjälmen.
– Ställ dig upp!
Jakob försökte. Hans fötter bar honom inte. Han hade suttit stilla så länge.
-Stå på fötterna!
Det var en annan. Jacob vinglade till och fick ett slag i ansiktet.
– Stå still, människa!
Det var en tredje. Jacobs knän böjde sig utan hans vilja.
Någon tog tag i honom under axlarna.
– Men människa, vad är det med dig!
Det var en fjärde.
Nu kom den femte.
– Låt honom vara. Det är bara ovanan vid kroppsresor.

Jacob blev nedpressad i en stol. Någon gick bakom och rullade in honom i ett rum. Sedan lämnades han ensam.  Han var inte fastbunden vid stolen, så han försökte en gång till ställa sig upp. Försiktigt sträckte han ut ena benet och stödde sig på det. Han vände sig om och stödde sig mot sitsen. Så flyttade han händerna till stolsryggen och ställde ner andra benet. Nu kunde han stå med stöd av stolen. Han hasade sig runt till baksidan av stolen. Det var en vanlig gammaldags rullstol. Han skakade litet på den, men den rubbades inte. Någon hade satt på bromsen. Tur var väl det.

Allt efterhand kom känseln tillbaka i benen. Musklerna löd honom igen. Han släppte stolen och gick mot en av väggarna. Rummet var kalt och fönsterlöst. Som de rum Jacob sett i kupolen. Alla väggar var likadana. Gråa, steniga. Varmt var det också. Jacob blev litet förvånad. Sist han varit inne i kupolen hade det varit svalt. Effektiv luftkonditionering hade han tänkt.

Just då kom en människa in. Jacob hade inte sett någon dörr.
– Nu börjar vi! sade personen.
Jacob vände sig mot den. Det var inte någon han inte kände igen. En lång och smal person med händer som piskor och ögon som laserstrålar. Något annat uppfattade Jacob inte än hot.
– Du är nyhetsinsamlare?
Rösten passade ihop med händerna och ögonen. Den skar hårt och vasst i öronen.
Jacob undrade om hans sätt att samla nyheter hade avslöjats. Var det nu han skulle få sitt straff? Han tvekade en stund.
– Du vet att vi får reda på vad vi vill, vare sig du svarar eller inte.
Det visste Jacob. Någon tortyr behövdes inte mer. Bara en tankehjälm som kunde ta reda på allt han hade i sitt minne. Fanns ingen chans att slingra sig med en tankehjälm.
–Ja, sade Jacob.
Det betydde både att han var tankestädare och att han visste. Vad var frågaren ute efter?
–Vad gjorde du när vi kom?
Det borde frågaren vetat. Var det en kontrollfråga? Eller en uppmjukning?
–Arbetade, svarade Jacob och tänkte fortsätta berätta om den nye assistenten som var så dum.
Den andre stoppade honom.
– Var var du?
Vad menade han? Kroppsligen eller i tankarna?
– I tankarna, förstås!
Ja, frågaren kunde läsa tankar utan tankehjälm. Sådana som var uppenbara i alla fall.
– Mellan Svalia och Eden.
Det var sant. Men var det ofarligt?
– Hur ofta är du mellan Svalia och Frysia?
Nu anade Jacob vad frågaren var ute efter. Han vågade inte tänka det klart utan svarade bara.
– Jag måste kontrollera hela tankerymden. Lika ofta där som mellan Svalia och Eden.
–Inte oftare?
Jacob måste tänka efter. Kunde det finnas någon loggbok på var han varit? Ja, det fanns säkert statistik på var han varit och när.
– Det finns väl statistik, sade Jacob.
– Det är inte statistiken vi är intresserade av utan dig!
Frågaren lät irriterad.
– Jag har ingen loggbok med mig.
– Var du inte till Frysia nyligen?
Nu var Jacob nästan säker på vad frågaren var ute efter. Det kunde vara hans besök hos Zantippa. Det kunde också vara bråten. Överlevare eller bråten. Hans besök hos Zantippa hade inte väckt någon uppmärksamhet tidigare. Alltså var det rymdbråten. Detta var Konfidus’ hantlangare.
– Jo.
Ingen mening med att vare sig säga eller tänka mer. Han skulle snart nog få veta om han misstänktes för något brott.
– Varför det?
Jacob tvekade. Vad skulle han säga? Att han läst om något uppror bland inflyttare på Frysia? Att han var orolig för sin mor?
– Varför var du orolig för din mor?
Så irriterande att frågaren läste tankar så bra! Ändå riktade Jacob dem inte alls mot honom.
– Jag är specialutbildad. Den andres ton var något stolt.
Jacob suckade.
– Är det någon mening med det här samtalet? undrade han. Du kan ta reda på allt om mina tankar i alla fall.
– Javisst, men det här går litet snabbare. När jag frågar riktar du in dina tankar på det område jag är intresserad av.
Jacob förstod. Vare sig han försökte smita undan frågan eller svara på den ärligt, skulle frågaren få reda på vad han ville.
– Jag hade fått information om att tre kvinnor anhållits på Frysia.
– Och du trodde att din mor var en av dem?
– Neej – nu var Jacob uppriktig. Det trodde jag inte. Jag var bara orolig.
– För att din mor är nyinflyttare?
Det var ingen mening att neka.
– Ja.
– Vad är det för farligt med nyinflyttare?
Det var en enkel fråga. En som Jacob ställt sig själv många gånger.
– Det undrar faktiskt jag med!
– Du vet inte?
Frågaren sände in sina laserstrålar i Jacobs ögon. De var vassa och det gjorde ont.
– Nej!
– Nej, du vet faktiskt inte! bekräftade frågaren efter en alldeles för lång tid. Då så.
”Det var så länge sen, fortsatte Jacob tänka. Mor är ju sex och ett halvt Frysia-år gammal.”
”Vi räknar med jordår här. 78 jordår menar du?”
Jordåren var någon slags likriktare för tid över de tre planeterna. Utfrågaren var en baddare på att multiplicera med tolv. Nu var han inte längre intresserad av Jacobs mor.
– Du stötte på något på vägen till Frysia.
Detta var ett konstaterande. Ingen fråga. Jacob jakade.
– Vet du vad det var?
– Nej.
Jacob ville inte spekulera.
– Tänk efter – vad kan det ha varit?
– Jag var ju bara där på tankeresa. Kunde inte undersöka så noga.
– Åjo. Något såg du väl!
Jacob var på vippen att tänka att Yura var med och att han hade sett skylten ’Förbjudet område’. Men han hann stoppa sin tanke innan den kom längre än till rymdbråten.
– Den såg gammal ut.
– Hur då?
Det var svårt att beskriva. Det var mera en känsla.
– Det blänkte inte nytt.
– Jaha, och mer då?
Laserstrålarna som piskade in i Jacobs ögon gjorde ont ända in i själen. Jacob ansträngde sig för att minnas. Men det enda han mindes var hur han styrt runt hindret.
– Jag var så upptagen med att navigera.
– Hur kan du vara nyhetsinsamlare och inte se dig omkring ordentligt?
– Jag var inte i arbete just då!
– Det ska vara inprogrammerat i dig att observera!
Jacob hade inget svar. Han hade bara blivit rädd. Tänk om han fastnat i bråten!
– Jag var rädd för att fastna, sade han till slut.
– I en tankeresa?
Frågan var satirisk. Det visste ju alla att i en tankeresa var det bara att ta av sig hjälmen och så var man fri. Det var som att väckas ur en mardröm. Jacob kunde inte förklara känslan. Den var inte förnuftig.
– Jag var rädd på tillbakavägen också, sade Jacob hjälplöst.
– Och du reflekterade aldrig över vad de där hindren kunde bestå av?
Nej, det var sant. Jacob hade inte reflekterat någonsin. Hindren var bara något att undvika. Förhöraren såg på Jacob. Länge betraktade han honom. Utan och innan gick han genom Jacob och hans tankar.
– Du har rätt, sade han till slut. Du vet verkligen ingenting och du tror inget heller. Men undvik att åka till Frysia någon mer gång.
– Men mor! ville Jacob protestera.
– Vi tar hand om henne.

Det lät mer som ett hot än som ett löfte.

Inlägget gjort

Bonuskapitel till boken ”Rymdbråtens budskap”

Bakgrund:

Jacob är nyhetsinsamlare i ett solsystem där en sol håller på att bränna upp sig själv. Det är förbjudet att tala om eller tänka på den kommande katastrofen. Jacob har nyligen upptäckt något i närheten av planeten ”Frysia”. Detta något är rymdbråte, också förbjudet att se eller tala om.

Nu är Jacob kallad till de styrandes sammanträde. Jaget är hans son, Yura.

”Sammanträdet

Kallelsen till mötet hade gått ut i lagstadgad tid. Dagordningen var ren rutin. Ändå berättade Jacob att han känt obehag över att ha blivit kallad. Misstänkte man någonting? Bara de som var berörda var anmodade att delta. Hade någon upptäckt hans utflykt till Zantippa häromdagen? Det var visserligen inte uttalat att man inte fick besöka den planeten där Zantippa bodde. Den var under kontroll. Helt accepterad var den inte. Det fanns många nyinflyttare där. De hade kunnat förråda det konfidentiella. Som tur var hade de hunnit bli gamla. Många kom inte ihåg vad som hade hänt. Andra kunde diagnosticeras som dementa. Zantippa hade aldrig sagt något. Det kunde de andra ju inte veta.

Jacob berättade för mig om mötet. Han tyckte det var viktigt för mig att veta hur styrningen av vårt samhälle gick till.

Primus satt som ordförande. Redan på kallelsen hade Jacob sett att ärendena var många. Primus var effektiv, men noga. Det skulle ta tid det här. De styrande satt vid själva sammanträdesbordet. De föredragande satt bakom. Där var Linus och Tempus som Jacob kände. De såg ut att ha haft bråttom på väg hit. Ja, de var ju förstås bara här med sina avatarer. Hemma hos sig själva låg de väl med tankeresehjälmarna på, precis som Jacob. Ingen vågade göra något annat än lyssna och svara under mötestiden.

Primus satt och blundade medan han väntade på att alla samlats. De styrande var här i kroppslig form. De som inte var beslutsfattare deltog bara med sina avatarer.  Det var inte någon behaglig utflykt att komma till Eden, där kontrollcentralen låg. Visserligen landade farkosterna alldeles intill portarna till kupolen, men redan inne i färjan kändes hettan vid landningen.

Jacob hade många gånger berättat för mig att den gamla staden som kupolen byggts omkring inte var vacker. Numera. Alla träd hade först vissnat, sedan långsamt vittrat sönder. Asfalten i gatorna hade spruckit tills de styrande bestämt att den skulle brytas upp. Materialet användes att täta springor mot den allt hetare marken utanför. Husen stod som förr, med vissa förändringar. Styrelsebyggnaden hade rekonstruerats och moderniserats. Den nya smaken var långt från den gamla. Stilen i centralen var grotesk. Stora statyer av utdöda djur dekorerade väggarna. Konstnärerna hade getts stora friheter i sitt skapande, enligt den rådande fritänkande politiken. Jacob berättade om djur från Zantippas sagoböcker: drakar och elefanter. Hundar och grodor. Men alla var förvrängda på något sätt. En hund hade ett stort långt öra som hängde som en svans runt kroppen. En groda såg mest ut som en fisk. Kanske det var ett grodyngel.  En elefant såg ut som Jacob mindes: en stor snabel och en tjock lång svans. Benen var små och korta, och öronen var som vingar.

Nu knackade Primus med sin klubba. Alla som hade blivit kallade var där. En kontrollrunda till. Nej, Konfidus fattades. Han kom sällan, även om han blivit anmodad. Konfidus hade hand om den konfidentiella sektorn och höll gärna uppe ett sken av att vara inte bara hemlig utan också betydelsefull.
– Vi får börja utan Konfidus, bestämde Primus.
Så ställde han sig upp och började sjunga nonsenssången, den som användes vid alla viktiga ärenden.
– Opsis Kalopsis sitter på en äng.
Den ena efter den andra fyllde i. Ingen var någon operatenor, men alla visste hur viktigt det var att delta. När de var färdiga, satte sig Primus ner och gav tecken till de andra. Nu kunde mötet börja.
– Först går vi genom observationerna, sedan kan rapportörerna gå. Vi styrande prioriterar och till slut lägger vi fram åtgärdsförslag. Först observationer från kontrollcentralen. Gator, torg, parker, undervisningsutrymmen och arbetarbostäder. I den ordningen.
⁃ Gator här.
Föredragaren för gatorna stack ut hakan och trumpetade ut sin observation som om han varit en elefant.
⁃ Studenter observerade under brott mot ordningsstadgan.
⁃ Studenter! Primus fnyste. Någon mer observation?
Den föredragande såg litet snopen ut. Han hade just dragit in luft för att fortsätta.
⁃ De skanderade…
⁃ Någon mer observation utöver dessa studenter?
– Nej…
Primus avbröt honom tvärt.
⁃ Torg!
⁃ Torg här. Algrester upphittade på marknadstorget.
⁃ Noterat.
Marknadstorget hade en gång använts just till marknad. Det var så länge sedan att ingen av de närvarande mindes det. Olika varor hade sålts, människor hade gått omkring. Jag hade hört Jacob berätta om en gammal tavla där det flög omkring fåglar – de kallades visst för duvor. Nu var det arbetarungdomarna som trampade omkring på marknadstorget för att få marken slät. På dagarna arbetade de med utslätningen, på kvällarna och nätterna stampade de upp marken de så att de hade jobb för nästa dag.

⁃ Parker!
⁃ Gungställningen rostig.
Parkerna var inga ställen som drog till sig folk. Stora kala utrymmen med rester av lekredskap. Mycket ointressant.

–Utvecklingsavdelningen!
Rapportören reste sig långsamt. Han hade problem att stå på sina små krumma ben. Ögonen stod ut som vårtor från hans panna och munnen var alldeles för stor.  En padda liknade han. Jacob hade inte sett honom tidigare och tyckte genast illa om honom.
–Kloningen framskrider.
– Något resultat?
– Inte ännu.
Primus rynkade pannan.
– De tar tid på sig.
– Det är ingen lätt uppgift.

Nej minsann, berättade Jacob för mig senare. Utvecklingsavdelningen hade fått i uppgift att klona animalier som skulle kunna användas som näring. Den föda vi hade just nu bestod bara av alger. Inte tillräckligt med vare sig protein eller fett för att kunna utveckla en högre intelligens. I det krisläge de befann sig behövdes en kraftinsats. Förresten – Jacob hade undrat vad var det som skulle klonas? Hade räddningsexpeditionen haft paddor med sig? I samma ögonblick som Jacob tänkte så, kände han vassa stick alldeles innanför pannan. Han såg sig om. Vem var det? Primus såg varnande på honom. Den paddliknande observatören stirrade i hans riktning. Han hade tänkt något otillåtet.

Så fortsatte utfrågningen från den ena planeten till den andra. Det fanns en mängd med små observationer, ganska obetydliga. Allvarlig var observationen från Zantippas planet, 235.
– Oacceptabel verksamhet kväst.
–Bra!
Vad betydde det? Hade det något med Zantippa att göra? Han hade inte hittat Zantippa. Kan det ha berott på kväsningen rapportören talade om? Jacob hade alltid tyckt illa om de styrande på 235. Observatören såg inte trevligare ut han. Stor snipig näsa och små grisögon. En typisk styrandetyp. Tur att han var här bara i tanken, annars hade ingen kunnat sitta bredvid honom. Zantippa skulle ha avskytt honom.

Så kom Primus till rymden. Det var Jacobs tur.
⁃ Bråte upptäckt nära 235.
– Tankebråte eller fysiskt?
– Både … och …
Primus dröjde bara en tiondels sekund, men tillräckligt länge för att Jacob skulle märka.
⁃ Det fysiska är Konfidus’ ärende. Tankebråten noterad.

Jacob hade tänkt: ‘Förbjudet område.’ Hade han inte sett det? Han hade varit för upptagen. När han berättade för mig, kunde jag meddela att jag sett. Vi hade upptäckt något som ingen borde få veta något om. Primus hade kastat en blick på Jacob. Skulle Jacob få en anmärkning nu? Nej, Primus var för effektiv för att blanda in disciplin i ett observationsmöte.

Nu skulle det allvarliga komma. Det riktiga problemet. Anledningen till att alla var samlade. Hade den kinetiska energin ökat? Hur stod det till med heliuminnehållet i solen?
– Kinetisk energi.
Den ansvarige var energi personifierad. Ett stort rött huvud som blossade som en gammaldags brasa. En kropp som bara kunde åstadkommas av timmar i gymmet. Jacob shade tänkt på sin egen spinkiga kropp och inte kunnat låta bli att skämmas. Observatören hade inte arbetat lika mycket med sin röst. En pipig stämma svarade.
– Ökat.
– Noterat
Primus slösade inte mycket tid på det uppenbara. Alla visste att hettan ute var olidlig. Att den ökade var närmast självklart. Man behövde bara se på solen som blev allt rödare. I stället vände han sig till solkärneobservatören:
⁃ Proton-proton reaktioner?
⁃ Pp III, 23%
Svaret kom från en helt flintskallig observatör med långa vita fingrar. Primus bleknade bara litet och från de närvarande hördes återhållna indragna andetag. Det var en allvarlig ökning. Katastrofen kom närmare.

Nu var det dags för observatörerna att lämna rummet. De dröjde något. Somliga hoppades att de skulle få ut mer av sina ärenden. Andra var nyfikna på frågor långt utanför deas ansvarsområde. Ingen vågade tänka på proton-proton reaktionen.
– Vi måste nu börja behandla ärendena!
Primus viftade med handen som om observatörerna varit sot i luften.

***

Jacob reste sig upp från soffan där han legat och tog av sig tankehjälmen.
”Något allvarligt?” undrade hans hustru Rakel.
”Undrar om de tar upp heliumkoncentrationen? Primus kunde åtminstone sätta till en utredning!”

***

Senare fick alla i solsystemet veta vad de styrande skulle arbeta med den närmaste perioden. Flest röster hade observationen av algresterna på torget fått och den rostiga gungställningen.

De övriga observationerna bordlades till nästa möte. Då skulle inga nya observationer tas upp, annat än om de var mycket angelägna.

Inlägget gjort

Jag klarade boksläppet – trots lunginflammationen

Tack till Yngve som körde i väg mig till akuten den där söndagen när jag egentligen ville gå på julmarknaden i Gamla Linköping. Det gjorde så ont i ena sidan, det var så svårt att andas.

Det visade sig vara lunginflammation med vatten i lungsäcken.

Men efter fem dagar på sjukhuset släpptes jag ut och hann med boksläppet. Då var jag inte särskilt matt. Sådant kommer efteråt.

Så nu: Tack till alla vänner som kom på boksläppet av ”Råttan som åt järn. Några indiska fabler”! Jag uppskattar verkligen att ni tog er tid den tredje lördagen i advent!

Nu har julen gått, men boken går fortfarande att köpa. Alla nätbokhandlare kan sälja den: Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln.

Om du pratar med ditt bibliotek kan de kanske köpa in den också. Jag har skickat in anmälan till Bibliotekstjänst.

Det finns ju andra tillfällen än jul att ge bort en klassiker!