Inlägget gjort

Från idéspruta till textföljd

Även om fabelfarmor har många idéer om vad hon vill berätta, måste hon tänka på att ordna dem så att läsare/lyssnare orkar följa med.

Hur får berättaren med sig mottagaren från början till slut? Det finns enkla ”regler” och det sägs att man måste behärska reglerna för att kunna avvika från dem. Vilka är reglerna då? Låt oss se på det som kallas för ”den dramatiska kurvan”.

För att ha fast mark under fötterna kan vi gå tillbaka till ”de gamla grekerna”.  Aristoteles är en bra utgångspunkt, även om tankarna förstås har förfinats under de mer än tvåtusen år som gått sedan filosofen skrev sin utläggning om diktkonsten. 

Aristoteles delar upp en berättelse (ett drama) i fyra delar: i början utläggning och i slutet upplösning= två delar. Där emellan kommer en vändpunkt, och efter upplösningen en förståelse. 

I modern tid talar många om ”den dramatiska kurvan”. En möjlig kurva kan sammanfattas så här:

1) Början är en ”krok”, något som fångar mottagaren 

2) en beskrivning eller förklaring av bakgrunden (Punkt 1 och 2 motsvarar Aristoteles’ ”utläggning”) 

3) Ett problem, en svårighet eller ett motstånd (Aristoteles´ vändpunkt)

4) Problemet löses (men slutet behöver inte alltid bli gott)

5) Förståelse (som i fabelsammanhang uttrycks som ”sens moral”)

Om detaljerna kan de lärde respektive praktikerna tvista. Det finns många mer nyanserade sätt att beskriva kurvan. Ibland kan den beskrivas som en berg- och dalbana, ibland som en val i profil. Huvudsaken är att det finns (minst) ett problem och att problemet får en upplösning (lycklig eller olycklig).. 

Den dramatiska strukturen kan tillämpas på varje kapitel i en bok eller på hela boken. För följetonger gäller ofta att sluta med ett problem (kallas ibland för cliff-hanger), där lösningen kommer i nästa avsnitt. Ibland kan författare använda kapitel som delar i en följetong.

Det är alltså viktigt att berättelsen stegrar intresset ibland och släpper efter ibland. Om berättaren/författaren presenterar stora sjok av endera beskrivning, problem, upplösning eller förståelse kan mottagarna somna eller lägga från sig boken. Vid lägerelden är det lätt för berättaren att se hur många som somnar. När alltför många somnat är det dags att sätta in ett nytt moment. 

När berättaren sitter långt från sina mottagare, som när en författare skriver en bok, måste författaren själv bli läsare och fascineras eller tröttna. Kanske det då kan vara till hjälp att tänka på verket i tre delar: Bakgrund, (vändpunkt) problem, (vändpunkt) upplösning, med en tredjedel av texten på varje del. 

OBSERVERA: INGEN BÖR/KAN FÖLJA DENNA INDELNING SLAVISKT!

Några bilder på den kreativa kurvan finns här: http://kreativtskrivande.blogspot.se/2013/04/berattelsekurvan.html

och här: http://gangles.ca/?s=three+act&post_type=post

Det här är inte Aristoteles
Inlägget gjort

Vad och hur gör fabelfarmor när hon skriver?

Fabelfarmor har nu publicerat tretton böcker och snart kommer den fjortonde. Kanske dags att fundera på vad och hur hon gör egentligen?

Romanidé

Det börjar med romanidén: vad ska det hela handla om? Just nu har hon fått för sig att hon vill ha ett budskap. Det hade hon i ”När havet steg”. Budskapet var klimatförstörelsen och att människan inte klarar att välja. Sedan suddade hon till det hela genom att blanda in Artificiell intelligens.

I nästa bok blev budskapet ”ta hand om flyktingar”. Det är den bok som är på väg att publiceras just nu, nämligen ”När berget röt”. Den tredje boken som är på gång i tankarna har ännu inget budskap. Det värker (eller verkar) väl fram så småningom. Det finns en massa trådar att nysta upp. Hon är litet för nära senaste boken för att kunna frigöra sig från den.

Under tiden provar hon olika tankar, reflekterar över om de är genomförbara. Det gör hon utan att skriva, medan hon lagar mat eller tvättar, går eller halvsover. Inom romanidén ryms huvudkaraktärerna, miljön och så förstås Problemet/Problemen (eller budskapet).

Det är Historien, Berättelsen, som är det viktiga för Fabelfarmor. Hon är nyfiken på vad som händer. Det är inte alltid hon har riktig koll på det. Berättelsen kräver ofta något slags faktakoll. Den i sin tur kan ge många goda idéer. Som i senaste boken när hon upptäckte att grönsaker innehåller alldeles för liten mängd av protein. Det innebar att vegetarianerna i berättelsen  måste göra en omväg för att hitta ärter och bönor, vilket i sin tur gav upphov till en sidoberättelse och en till. Men de tillhör en annan historia, som tål en egen beskrivning. 

Sidoberättelser poppar upp medan hon skriver. ”Hur kunde det här hända?” frågar hon sig, och så är där ett helt kapitel, helt oväntat. Ibland dyker en varelse upp som i sin tur drar med sig nya historier. Som duvan i Noas ark som visade sig vara en skogsduva och drog i väg hela sällskapet till Sverige. Eller sexroboten som helt objuden ringde på dörren i Sverige och såg till att myndigheterna fick reda på … Nej, vänta nu, hela historien kan inte skrivas här!

Så bubblar händelserna upp, där Budskapet är spiken och alla idéerna omkring blir grönsakerna som stoppas i soppan efter hand.

I nästa avsnitt av författartankarna kommer Fabelfarmor att fundera över hur hon ordnar sina idéer. Synopsis och dramatisk kurva måste hon förstås ta upp, hur många som än skrivit om detta tidigare.

Bilden visar omslaget på senaste boken. Släpps i januari 2020.

Inlägget gjort

Fabelfarmor på bokmässa

Häromdagen var det bokmässa i Linköping. Trångt och mycket folk. Trevligt, men …

En av mina författarvänner ”släppte” sin bok, med bubbel och choklad och glädje.

Många människor kom. Som till en utställning strömmade de förbi monter efter monter. Lyfte på ett kort, på en bok. Köpte här och där.  Är vi utställningsföremål? 

 

Yvonne på Tellus 2019

”Du ska stå framför bordet, det säljer bättre”, sa någon åt mig. Jag? Stå? Med min onda rygg?

”Måste du verkligen publicera allt du skriver?” undrar min älskade. Jag får ställa mig den frågan själv.

Det finns mycket att få gratis på nätet. Det finns många ställen där jag kan ”lägga upp” mina filer. Om jag vill. Bland annat Facebook.  Några gånger har mina inlägg blivit borttagna från Facebook. En gång ifrågasatte jag kärnkraft – bort med det inlägget! En gång påpekade jag hur mycket det kostade att ge ut en bok på egen hand. Bort med det inlägget! Pengar gör att världen går runt. I synnerhet på Facebook där jag dagligen får påminnelser om att jag borde ”marknadsföra” mina inlägg. 

Några gånger har människor förargat sig över mina inlägg. Det har då handlat om att jag ifrågasatt någonting.  Jag har till exempel påpekat att enbart författarna ska ”stå för fiolerna”: för lektör, redaktör, korrekturläsare, omslagsdesigner, inlagedesigner. Klart att alla de som hjälper författarna ska ha betalt. Bara inte författarna. Man ska se på sin bok som en hund man presenterar på en hundutställning tyckte någon. Många hjälper till med att göra hunden snygg, och att ställa upp med lokal, och det är hundägaren som betalar. 

När jag inte längre är en ”guldgås”, är det då dags att lägga av, kanske? Borde jag inte ägna mina sista år åt något annat kreativt? Börja måla igen, kanske? Just nu, när jag fått fart och stil på mitt skrivande?

Inlägget gjort

Hjälpsamhet

Jag har inte tänkt på det tidigare, men det förefaller som om hjälpsamhet är ett tema i många av mina böcker: Gullevi hjälper drakar och bin, Yasmine hjälper sin mormor i boken ”När havet steg” och i den pågående boken hjälps alla åt att fly från vulkanutbrottet (När berget röt).

Dags att problematisera  hjälpsamhet, tycker jag. Vem är det som hjälper vem? 

En väninna sa häromdagen: det är inte så lätt att ta emot hjälp, ska jag tala om. Man skäms för att besvära andra människor. Så brukade min mamma säga också. Och jag protesterade: ”Men de som hjälper känner sig glada för att kunna hjälpa!”

Ska den som behöver hjälp vara tacksam då? Och vilket slags tack är bra?

Kanske något värt att tänka på när du läser ”I drakens gap” för dina barn. Eller någon annan av Gullevi-böckerna.

Men den senaste boken ”När berget röt” slutar med att ingen vill hjälpa. Är det en omöjlig tanke?

Denna bok passar barn 9-12 år
Nästa bok är för vuxna och kommer att lanseras på Tellus bokmässa
den 30 november 2019.
I Linköping
Inlägget gjort

Happy Ganesha day!

At present, Lord Ganesha is celebrated in India. Ganesha is, as every Hindu knows, the God of wisdom, the God who helps us solving our problems and the God who finally defeated the evil, Ravana.

Due to this celebration you may buy the book ”Ramayana i bilder” (in Swedish) with 38 pictures created by Sugandha Iyer and depicting episodes from Ramayana. Reduced price during the celebration: SEK 100:- (postage will be added).

Inlägget gjort

Vilket budskap?

Går det att skriva en berättelse utan att ha ett budskap? Jag tror inte det. Frågan är kanske snarare vilket budskap läsaren uppfattar. Läsaren har alltid rätt, precis som kunden i affären. Får inte jag, som författare, fram mitt budskap, så är det mitt problem.

Ja, jag har ett problem. När jag skrev ”När havet steg” var jag uppfylld av budskapet: Människan vet inte vad hon vill.

Vad såg mina läsare? Robotar diskuterades mest, hur de skiljer sig från människor. Javisst, det är mitt eget fel.

Klimatet fanns också med som ett budskap. Att det blir katastrofer om vi fortsätter som vi gör nu, det är klart. Jag tog möjligen i lite för mycket. Att höja havet femtio meter, det är i mesta laget, i alla fall inom en tidsrymd av hundra år. Det är definitivt mitt fel om mina läsare diskuterar hur mycket vattnet egentligen kan stiga.

Nu vill jag undra, en gång uttryckligen: Vad VILL människor egentligen? Kan vi komma överens om det?

Vår första båtsemester – den vill jag!
Inlägget gjort

Barnbegränsning på Lanzarote

Lanzarote har alltid varit en karg och fattig ö. De låga bergen fångade få regnmoln, ön hade inga egna vattenkällor. Lavarören kunde man gömma sig i, men inte lämpade de sig för odling. På  sluttningarna av de slocknade vulkanerna byggde invånarna visserligen terrasser, men utan vatten kunde inte mycket växa. 

Det var knappt att ön kunde försörja sina invånare. Därför tillämpade man en något udda barnbegränsningsmetod.

 Ända fram till 1400-talet hade varje kvinna flera män. Männen turades om att bo med kvinnan, en månad i taget. Som bekant tar det nio månader att få fram ett barn. Som högst en gång var tionde månad alltså kunde en kvinna föda ett nytt barn. 

Jag undrar hur de kvinnor som inte fick en man bar sig åt. Praktiserade man lesbisk kärlek? Eller dödade man helt enkelt nyfödda flickebarn? (Inte så ovanligt).

I vilket fall har jag hittat en mängd keramikskulpturer av ”urinvånare” på Lanzarote. Här en, från området ”Zonzamas”.

Den här kvinnan bär namnet Yayza.
Kan också stavas som på stenen (på tamazight).
En ort i närheten har fått detta namn senare.

Vill du veta mer? Titta i boken ”Kanarieöarnas gåtfulla historia”.

Inlägget gjort

Om Rymdbråtens budskap


Från: http://fjaderpennansbokblogg.blogspot.se/2017/06/rymdbratens-budskap.html

Den röda solen hotar mänskligheten i solsystemet Sudra. En ung man får till uppdrag att rädda människorna. Han förstår bara inte hur. Varför ska han ta hand om en fjäril? Varför hindras han från att utforska rymdbråten? Ska människorna hinna från det röda solsystemet i tid?

Mina tankar:

När jag började läsa den här boken blev jag först lite ställd över själva sättet den är skriven på, rent språkligt. Den är ganska sparsamt gestaltad vilket jag inte direkt är van vid. Samtidigt slog det mig

efter några sidor att det inte alls störde mig så mycket som jag trodde att det skulle göra, eftersom både storyn i sig samt karaktärerna fascinerade mig enormt!

Rymdbråtens budskap är en otroligt intressant bok innehållsmässigt.

Den har en handling som engagerar och som nästan kräver att man hänger med i svängarna, annars tappar man förståelsen för den fortsatta intrigen.

Boken beskriver en påtvingad diktatur med helt vansinniga lagar, absurda regler och bestraffningar som alla är maskerade som en ”vi vet vad som är bäst för folket” demokrati där ingenting är vad det verkar vara. 

En värld som alla vet kommer att förintas när den röda solen exploderar, men där det är otroligt viktigt med utbildning.

Där män (hanar) och kvinnor (honor) är separerade genom en hög mur och absolut inte får ens så mycket som se det andra könet. Detta eftersom honor är farliga för det viktiga hanarna … 

Storyn är späckad med spännande prylar (som en hjälm som man tar på när man vill taltänka med någon på en annan planet), lösningar på olika problem och ett helt nytt sätt att studera på. Hur det går till tänker jag inte avslöja, det får ni läsa er till!

Den röda tråden genom hela boken är egentligen att hitta ett sätt att ta sig bort från det hotade solsystemet och att rädda så många som möjligt från en säker död.

Samtidigt är alla sådana tankar strängeligen förbjudna vilket bjuder på en hårdknäckt nöt då alla tankar skannas.

Detta i sin tur leder givetvis till en mängd intriger, hemlighetsmakeri och funderingar kring vem som är vän och vem som är fiende. Man vet aldrig vem som lyssnar eller när!

Jag tyckte om den här boken väldigt mycket, språket till trots (vilket inte är dåligt på något sätt, bara inte helt i min personliga smak). Den bjöd mig på en väldigt annorlunda upplevelse som kändes fräsch och innovativ, fångade mitt intresse och gav mig en hel del att fundera kring.

Rymdbråtens budskap är inte lik något annat jag läst och jag rekommenderar den varmt till alla som vill ha något som skiljer sig från mängden på ett synnerligen positivt vis!

Monica Szabo

REAS nu ! 50:- plus porto


Inlägget gjort

Atlantis – en myt med verklighetsbakgrund?

Från Wikipedia och Atlantipedia.ie

Myterna om Atlanten, dess geografi och dess befolkning kan få  börja med ”Atlantis”, Platons berättelse, som man kan finna i två dialoger, nämligen Timaios och Critias. Där berättar Platon om en stor kontinent, Atlantis, större än Asien och Europa tillsammans (vi ska tänka på att grekerna på den tiden inte kände till några andra kontinenter utom dessa och Afrika). På Atlantis bodde människor, stora som jättar, med krafter därefter och självkänsla som uppfyllde deras kroppar. De gav sig på att försöka erövra länderna runt Medelhavet, och de skulle ha kunnat vinna, om inte gudarna lagt sig i. Ett sådant övermod kunde gudarna inte tåla. De raserade hela Atlantis, allt sjönk i havet: palats och dyrbarheter, torn och bebyggelse. Kvar blev bara de högsta topparna. Många har sökt det sjunkna Atlantis.

De kan numera möjligen vara Azorerna – eller varför inte Madeira eller Kanarieöarna? (se också atlantipedia.ie).

Kartan är ur Athanasius Kircher (1602-1680), som var den förste som menade att Kanarieöarna kunde vara rester av Atlantis. Bilden är publicerad i Mundis subterraneus 1669. Klumpen i mitten av Atlanten kan möjligen vara en undervattenskontinent. I vilket fall kan inte Columbus ha sett den när han ”upptäckte” Amerika år 1492.


Inlägget gjort

Varifrån kommer idéerna?

Jag undrade varför jag var så förtjust i drakar? Och snälla drakar dessutom. Ska inte drakar vara farliga? Spruta eld omkring sig och vakta prinsessor vid torn? Nej, mina drakar är snälla, fast de kan förstås säga ifrån. Mina drakar talar med hela kroppen och Gullevi håller på att lära sig ”drakologi” för att kunna prata med dem.

Men, som sagt, varifrån kommer drakidén? Jag gick till min bokhylla och vad fann jag väl där?

Den här boken kom ut 1947.

Inte minns jag vad den handlade om, så här ungefär sjuttio år senare, men den måste ha satt spår. Så lärde jag känna drakar – stora och snälla.

Så när Gullevi träffar sina drakvänner är det kanske inte så konstigt att hon vill hjälpa dem.